Bild...
Det blev en ny bild till CV:t för några dagar sedan. Jag tänkte att ni skulle få se hur den blev. Så får ni ett ansikte till rösten. /A
Det första...
Detta är det första inlägget som jag faktiskt skriver i den här bloggen. Åh... Jo, det allra första förstås också. Okej, detta blir det andra. Jag hoppas kunna fortsätta beröra och prata om angelägna ämnen och jag hoppas att du inte kommer glömma mig. Kanske kommer våra vägar skiljas här, kanske kommer de inte.
/A
Internationella kvinnodagen
Idag är det internationella kvinnodagen och det är förstås både bra och dåligt... Bra, för att kvinnor över hela världen måste få bättre villkor, till utbildning, hälsa, frihet och jobbmöjligheter. Visste du att kl 15.52 börjar kvinnor jobba "gratis"?Med det menar jag att löneskillnaderna är så stora mellan män och kvinnor att en kvinna som gör samma jobb som en man inte får betalt för den sista timme på jobbet. Generellt sett.
Det är tragiskt att kvinnor måste ha en speciell dag såhär men sen till att utnyttja den! Prata om ojämställdheten, köp inte bara blommor för att belöna en kvinna. Det fungerar inte att köpa sig fri från ansvar med det. Det är bara nedsättande.
Texten nedan är skriven av min vän. Ta till er!
/Acro
Det är tragiskt att kvinnor måste ha en speciell dag såhär men sen till att utnyttja den! Prata om ojämställdheten, köp inte bara blommor för att belöna en kvinna. Det fungerar inte att köpa sig fri från ansvar med det. Det är bara nedsättande.
Texten nedan är skriven av min vän. Ta till er!
/Acro
Gratulera mig inte!
Det är internationella kvinnodagen idag och min timeline börjar redan fyllas med konstiga uppdateringar om tjejer som ska få presenter, killar som ska "offra sig" genom hushållssysslor och annan skit. SKÄRP ER! Jag har inget emot spontana presenter eller killar som städar, men det är inte det den här dagen handlar om. Internationella kvinnodagen ska uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Det vill säga att kvinnor generellt är underordnade män, att samhället är fullt av dumma normer och att vi behöver göra något åt det.
Så ta lite jävla ansvar. Tänk större! Inte bara idag, utan alla dagar på året. Börja med att inse följande: Ytterst få saker är "kvinnliga" respektive "manliga", resten är resultat av kultur och miljö. Hur bemöter du kvinnor respektive män? Hur bemöter du barn? Även om du tycker att majoriteten gör på ett visst sätt så tänk på hur det känns att vara i minoritet.
Är det kul att vara fem år, gå på dagis och höra att du som kille är konstig eftersom du har rosa galonbyxor? Är det kul att vara tolv år, gå i skolan och höra att du som tjej är konstig eftersom du spelar Minecraft? Är det kul att vara 30 år, jobba på telefonsupport och få frågan; "hörru finns det nån kille där som kan teknik?" direkt efter att du sagt "hej"? Är det kul att generellt tjäna mindre pengar än någon annan som gör samma sak, och detta pga kön och inte pga kompetens? Nej det är inte så jävla kul.
Det är kvinnligt att föda barn. Det är inte kvinnligt att gilla allt som är rosa. Att så många tjejer gillar färgen rosa är för att de programmeras till det av människor runtomkring dem. Det är inte heller kvinnligt att städa, det är en gammal förlegad tradition. På samma sätt är det inte manligt att t ex gilla färgen blått eller vara bra på teknik, det är något man lär sig.
Så oavsett om det gäller att laga mat, diska, köra bil, byta däck, spela datorspel, sy sina egna kläder, vara styrelseordförande, sporta, sminka sig, skjuta AK5:a, dansa balett eller hänge sig åt att studera färgen rosas långa historia som manlig färg fram till tidigt 1900-tal, så är det alltid ett INDIVIDUELLT intresse och inget som har med det som finns mellan benen att göra. Och till er som lever i någon sorts heterosexuell parrelation: Jag hoppas verkligen att ni delar upp de tråkiga sysslorna rättvist mellan varandra, och att ingen "offrar sig" dagen till ära.
Slut på meddelandet.
Så ta lite jävla ansvar. Tänk större! Inte bara idag, utan alla dagar på året. Börja med att inse följande: Ytterst få saker är "kvinnliga" respektive "manliga", resten är resultat av kultur och miljö. Hur bemöter du kvinnor respektive män? Hur bemöter du barn? Även om du tycker att majoriteten gör på ett visst sätt så tänk på hur det känns att vara i minoritet.
Är det kul att vara fem år, gå på dagis och höra att du som kille är konstig eftersom du har rosa galonbyxor? Är det kul att vara tolv år, gå i skolan och höra att du som tjej är konstig eftersom du spelar Minecraft? Är det kul att vara 30 år, jobba på telefonsupport och få frågan; "hörru finns det nån kille där som kan teknik?" direkt efter att du sagt "hej"? Är det kul att generellt tjäna mindre pengar än någon annan som gör samma sak, och detta pga kön och inte pga kompetens? Nej det är inte så jävla kul.
Det är kvinnligt att föda barn. Det är inte kvinnligt att gilla allt som är rosa. Att så många tjejer gillar färgen rosa är för att de programmeras till det av människor runtomkring dem. Det är inte heller kvinnligt att städa, det är en gammal förlegad tradition. På samma sätt är det inte manligt att t ex gilla färgen blått eller vara bra på teknik, det är något man lär sig.
Så oavsett om det gäller att laga mat, diska, köra bil, byta däck, spela datorspel, sy sina egna kläder, vara styrelseordförande, sporta, sminka sig, skjuta AK5:a, dansa balett eller hänge sig åt att studera färgen rosas långa historia som manlig färg fram till tidigt 1900-tal, så är det alltid ett INDIVIDUELLT intresse och inget som har med det som finns mellan benen att göra. Och till er som lever i någon sorts heterosexuell parrelation: Jag hoppas verkligen att ni delar upp de tråkiga sysslorna rättvist mellan varandra, och att ingen "offrar sig" dagen till ära.
Slut på meddelandet.
De som inte håller med mig...
Jag har skrivit och skrivit och argumenterat för en och samma sak: Ett jämställt samhälle. Jag har gett exempel från verkligheten, berättat om forskning och olika undersökningar. Jagh ar berättat om olika begrepp och hur de används och allt har utgått från mitt perspektiv. Allt ni läst har varit saker som jag har tyckt. Därför tänkte jag i detta nummer vända på kakan. Jag har fått en hel del kommentarer från er läsare, de flesta håller med mig men en del tycker att jag har fel. Detta nummer är dedikerat till dem och här tänker jag låta dem göra sin röst hörd. Allt som skrivs här under är direkt taget från de kommentarer jag har fått.
Med hen: Uppväxten blir en stor lögn
Det här med "hen" är ju bara för hemskt! Finns dagis där fröknarna inte säger han eller hon, hur ska då barnen kunna identifiera sig med sitt eget kön? Vad händer om en tjej och tjej blir kära och inte vet om att de inte är lika och kan ex inte få egna barn, tänk vad hemskt att få reda på en sådan sak att man inte fått veta varför man inte fått det berättat för en att man inte kan få barn om man är av samma kön, uppväxten blir ju som en stor lögn. Och att det är mer jämställd, så i helvete heller. Ska vi printa in skit i barnens huvud bara för att det är mer "jämställt" att bli identifierade som samma kön när det inte alls är så. Pah!!Och det med jämställdhet, visst löner osv kan väl vara lika men när det kommer till det här med att män är modiga och kvinnor rädda. Saken är den att männen är starkare än kvinnor generellt, och går ner i vikt snabbare för att kvinnor inte ska se ut som pinnar utan ha hull för att kunna föda barn. Och så har det varit sedan många hundratusen år tillbaka, varför försöka sig på en evolution som inte är möjlig? Och att kvinnor ska vara rädda låter som nån propaganda skit från början av 1900-talet när de hade ett annat synsätt än vad vi har idag.
Könen är olika!
Tjejer och killar, kvinnor och män är inte lika. Och kommer aldrig vara. Och att S.s har en markering vilket kön man är spelar väll ingen roll? Alltså förstår inte problemet. x)
Genusdiskussionen har gått för långt!
Är det verkligen så illa att kvinnor och män är olika? Jag tycker att den här genusdiskussionen har gått för långt. Det finns skillnader och dessa finns av en anledning.
Lika text, olika kön och olika värderade...
Nu vet ni vad dualism och dikotomi innebär. För ni läste väl förra numret? Där berättade jag om uppdelningen av könen i två, kvinnligt och manligt och sedan hur man värderade dem olika, att manligt är bättre än kvinnligt. De flesta höll med mig i fråga om uppdelningen i alla fall, att samhället idag, liksom vi gjort väldigt länge, delar upp kön i två olika delar. Män är si och kvinnor är så.
Idag ska jag prata om värderingen. Det att vi värderar kön olika. Det ena är mer värt eller är bättre än det andra. Det är inte alltid männen som är bättre på något men det är ofta så att det män är bra på är mer värt. Tänk själv: Kvinnor anses som bättre på att ta hand om barn men om man jämför att ta hand om barn med att t.ex fixa tekniska saker eller utföra tunga arbeten så är det inte speciellt intressant att passa barn.
Det varierar också hur du presenterar dig. Klas eller Klara, Erik eller Erika gör att folk bedömer dig olika. Det finns en undersökning som gick ut på att lärarstudenter fick läsa en artikel där en direktör uttalade sig om svensklärarutbildningen. Den enda skillnaden mellan de två artiklarna var att den ena handlade om byrådirektör Ingvar Lind, Den andra om byrådirektör Ingvor Lind.
Och varför är det här intressant? Jo, forskarna kontrollerade vilka omdömen de här påhittade personerna fick av personerna som läste. Försökspersonerna fick ge 1-6 poäng till Ingvar/Ingvor för olika egenskaper:
Trovärdig <---> Inte trovärdig
Nonchalant <---> Inte nonchalant
Kompetent <---> Inte kompetent
Mänsklig <----> Inte mänskligt
Ingvor först då... Ingvor var mer mänsklig än Ingvar. Hon fick 3,3 poäng i mänsklighet gentemot Ingvars 2,7 poäng. Dock kan man se att männen som svarade på enkäten tyckte Ingvar var mer mänsklig ovh kvinnorna tyckte Ingvor var det. Det var helt enkelt så att man tyckte sitt eget kön var mest mänskligt. Och mänsklig är ju bra...
Ingvar då? Hur var han? JOHO! Ingvar är kompetent och trovärdig!
Idag ska jag prata om värderingen. Det att vi värderar kön olika. Det ena är mer värt eller är bättre än det andra. Det är inte alltid männen som är bättre på något men det är ofta så att det män är bra på är mer värt. Tänk själv: Kvinnor anses som bättre på att ta hand om barn men om man jämför att ta hand om barn med att t.ex fixa tekniska saker eller utföra tunga arbeten så är det inte speciellt intressant att passa barn.
Det varierar också hur du presenterar dig. Klas eller Klara, Erik eller Erika gör att folk bedömer dig olika. Det finns en undersökning som gick ut på att lärarstudenter fick läsa en artikel där en direktör uttalade sig om svensklärarutbildningen. Den enda skillnaden mellan de två artiklarna var att den ena handlade om byrådirektör Ingvar Lind, Den andra om byrådirektör Ingvor Lind.
Och varför är det här intressant? Jo, forskarna kontrollerade vilka omdömen de här påhittade personerna fick av personerna som läste. Försökspersonerna fick ge 1-6 poäng till Ingvar/Ingvor för olika egenskaper:
Trovärdig <---> Inte trovärdig
Nonchalant <---> Inte nonchalant
Kompetent <---> Inte kompetent
Mänsklig <----> Inte mänskligt
Ingvor först då... Ingvor var mer mänsklig än Ingvar. Hon fick 3,3 poäng i mänsklighet gentemot Ingvars 2,7 poäng. Dock kan man se att männen som svarade på enkäten tyckte Ingvar var mer mänsklig ovh kvinnorna tyckte Ingvor var det. Det var helt enkelt så att man tyckte sitt eget kön var mest mänskligt. Och mänsklig är ju bra...
Ingvar då? Hur var han? JOHO! Ingvar är kompetent och trovärdig!
Såhär ser tabellen ut: Ingvar - Ingvor
Trovärdig......4,7 - 3,4 | 4,9 - 3,4 | 4,4 - 3,5
Nonchalant....2,5 - 2,5 | 2,6 - 2,4 | 2,7 - 2,3
Mänsklig.......2,7 - 3,3 | 2,9 - 2,7 | 3,2 - 3,8
Kompetent....3,9 - 3,3 | 4,3 - 3,0 | 3,7 - 3,3
Den första kolumnen handlar om det totala resultatet, den i mitten är männens svar och den till höger hur kvinnorna svarade.
Trovärdig......4,7 - 3,4 | 4,9 - 3,4 | 4,4 - 3,5
Nonchalant....2,5 - 2,5 | 2,6 - 2,4 | 2,7 - 2,3
Mänsklig.......2,7 - 3,3 | 2,9 - 2,7 | 3,2 - 3,8
Kompetent....3,9 - 3,3 | 4,3 - 3,0 | 3,7 - 3,3
Den första kolumnen handlar om det totala resultatet, den i mitten är männens svar och den till höger hur kvinnorna svarade.
I tabellen här ovan kan man se tydliga skillnader när det kommer till att bedöma om personen som skrev uttalandet var kompetent och trovärdig, oavsett om det var män eller kvinnor som fick läsa de olika breven. Man kan utläsa att männen gav Ingvar hela 4,9 poäng i trovärdighet medan Ingvor fick ynka 3,4 poäng. Det skiljer alltså hela 1,5 poäng mellan ett A och ett O på ett papper, beroende på om man tror texten skrivits av en man eller kvinna! Männen tycker också att Ingvar är 1,3 poäng mer kompetent än vad Ingvor är enbart genom en A4 text.
De kvinnor som deltog i undersökningen håller med männen till stor del, de anser att Ingvar är mer kompetent och trovärdig men där är skillnaderna inte fullt lika stora, där skiljer det bara 1,1 poäng i trovärdighet och 0,4 poäng i kompetens. Kvinnorna tror en smula mer på Ingvor än vad männen gör och misstror Ingvar lite mer än vad männen gör, de går en smal mellanväg.
Anledningen till att jag tar upp den här undersökningen är att jag tycker det tydligt visar vilka förväntningar och idéer vi har skapat oss om hur män och kvinnor ska vara.
Samtidigt inser jag att detta är en liten undersökning som har en ganska snäv inriktning. Den här undersökningen är inte allmängiltig i samhället men den ger en indikation på hur vi tänker.
De som deltog i undersökningen var svensklärarstudenter, precis som jag, och de värderingar jag mött bland mina kurskamrater har varit mycket framåtskridande och har tydligt tagit avstånd från ojämställdhet men trots detta så hamnar ändå lärarstudenterna i sina nedärvda fördomar. Fördomar som säger att Ingvar är 1,5 poäng trovärdigare än Ingvor bara för att han har en snopp...
Källa: Einarsson Jan & Hultman Tor G., God morgon pojkar och flickor, 2001, Studentlitteratur
De kvinnor som deltog i undersökningen håller med männen till stor del, de anser att Ingvar är mer kompetent och trovärdig men där är skillnaderna inte fullt lika stora, där skiljer det bara 1,1 poäng i trovärdighet och 0,4 poäng i kompetens. Kvinnorna tror en smula mer på Ingvor än vad männen gör och misstror Ingvar lite mer än vad männen gör, de går en smal mellanväg.
Anledningen till att jag tar upp den här undersökningen är att jag tycker det tydligt visar vilka förväntningar och idéer vi har skapat oss om hur män och kvinnor ska vara.
Samtidigt inser jag att detta är en liten undersökning som har en ganska snäv inriktning. Den här undersökningen är inte allmängiltig i samhället men den ger en indikation på hur vi tänker.
De som deltog i undersökningen var svensklärarstudenter, precis som jag, och de värderingar jag mött bland mina kurskamrater har varit mycket framåtskridande och har tydligt tagit avstånd från ojämställdhet men trots detta så hamnar ändå lärarstudenterna i sina nedärvda fördomar. Fördomar som säger att Ingvar är 1,5 poäng trovärdigare än Ingvor bara för att han har en snopp...
Källa: Einarsson Jan & Hultman Tor G., God morgon pojkar och flickor, 2001, Studentlitteratur
Ska skillnader finnas?
Spelar könskillnaderna någon roll?
Tack för att du fortsätter läsa min tidning. Jag är så glad att du tar dig tid att lyssna på mina ideer och tankar. Med både min klubb "Boys & Girls" och den här tidningen har jag väckt debatt och reaktioner hos många här på stallet.se. De flesta har varit positiva till tidningen och klubben och tyckt att det varit intressant, lärorikt och viktigt att läsa om. Sen har jag också mött andra kommentarer, alla uttryckta på ett respektfullt sätt, om att det inte finns några skillnader mellan könen eller att de skillnader som finns mellan könen är för att de olika könen ska vara så. Som svar på detta tänkte jag nu förklara två viktiga begrepp inom genusvetenskap.
Dualism
Det här är något som de flesta som har kommenterat och ifrågasatt mig ändå kan hålla med om. Det är de som hävdar att det finns skillnader mellan könen. Män är si och kvinnor är så. Män är yang och kvinnor är yin. Kvinnor är gula, män är gröna. Det finns ingen värdering eller rangordning emellan könen, det ena är inte bättre än det andra, de är bara olika. Dualism står för en delning, könen är uppdelade, de är olika. Könen är uppdelade i två grupper, män och kvinnor. Jag kan ta det här. Jag är inte glad över dualismen, att kön på något sätt bestämmer egenskaper men visst, till viss del skulle jag kunna acceptera att det skulle kunna vara på det viset. Om bara inte "dikotomi" fanns...
Dikotomi
Vad är då dikotomi? Jo, det är en värdering. Dualismen delar könen i två och det i sig är ju tråkigt men inte direkt dåligt. Det dåliga är att samhället inte nöjer sig med att bara dela på könen, det värderar dem också olika. Vi ger män förstaplatsen och kvinnor andra platsen. Vi (Ja, du och jag också, omedvetet eller medvetet) värderar ofta manliga egenskaper högre än kvinnliga. Yang är bättre än Yin, Grön är bättre än Gul, Si är bättre än Så. Vi har kommit överens om att män är modiga och kvinnor rädda, och det är bättre att vara modig än rädd. Vi har bestämt att män är bestämda och kvinnor är veliga och det är bättre att vara bestämd... Du förstår hur jag menar va? Dikotomin rangordnar alltså könen och sätter upp mannen högst upp på prispallen och kvinnan nedanför. Dikotomin bestämmer vilket kön som är mest värt. Det är det här jag ALDRIG kan acceptera! Dualismen är ett irriterande myggbett i jämförelsen med dikotomin, värderingen vi alla lägger i att manliga egenskaper är bättre än kvinnliga.
Upprörda läsare och skostorlek 38!
Expressen hade en artikel om att ordet "hen" har kommit in i NE, nationalencyklopedin, som ett eget ord. Jag tycker det är bra. Det ger de som vill använda det ett alternativ. Jag kommer aldrig tvinga någon annan att säga så, jag gör det inte ens själv men jag tycker om att ha möjligheten om jag vill.
Nåväl, jag läste sedan i kommentatorsfältet nedanför och blev förvånad. Det var fruktansvärt många som var VANSINNIGT upprörda över det lilla ordet! De klagade om att nu hade väl ändå jämställdheten gått för långt! Får man inte ha ett kön och så vidare. Jag hoppas att ni som läst den här tidningen har förstått att det inte är syftet med jämställdhet. Vi är inte androgyna, vi har ett biologiskt kön, helt enkelt hur vi ser ut mellan benen (oftast, det finns undantag där också) men samhälllet har gjort så mycket mer av kön än det är. Helt enkelt delat oss och värderat oss.
Jag tänker att de som tycker jämställdhet har gått för långt har storlek 38 i skor. "Va?" säger ni då. Hehe... Men jag tänker såhär: Tänk er om man BARA gjorde skor i storlek 38. Bra va? Jo, jättebra för de som har storlek 38. Kanske okej för de som har storlek 37 och 39 också. Men sen börjar det bli jobbigt. Vi med storlek 35, 36, 40 och 42 då? Vi får kämpa, höja våra röster och säga att "DE HÄR SKORNA PASSAR INTE OSS! ÄNDRA!" De med storlek 38 förstår ingenting, "Vad är det för fel på de här skorna? De är ju jättebra?" och så börjar vi förklara... På samma sätt känner jag ibland när jag förklarar hur jag upplever att folks idéer om mitt kön inte passar mig. De säger "Men titta, det är ju utmärkt att vara vänlig, hjälpsam och vårdande, en utmärkt kvinna med storlek 38" och jag spjärnar emot, jag har ju storlek 36, är vild, smutsig och högljudd...
Tack för att ni läste!
Nåväl, jag läste sedan i kommentatorsfältet nedanför och blev förvånad. Det var fruktansvärt många som var VANSINNIGT upprörda över det lilla ordet! De klagade om att nu hade väl ändå jämställdheten gått för långt! Får man inte ha ett kön och så vidare. Jag hoppas att ni som läst den här tidningen har förstått att det inte är syftet med jämställdhet. Vi är inte androgyna, vi har ett biologiskt kön, helt enkelt hur vi ser ut mellan benen (oftast, det finns undantag där också) men samhälllet har gjort så mycket mer av kön än det är. Helt enkelt delat oss och värderat oss.
Jag tänker att de som tycker jämställdhet har gått för långt har storlek 38 i skor. "Va?" säger ni då. Hehe... Men jag tänker såhär: Tänk er om man BARA gjorde skor i storlek 38. Bra va? Jo, jättebra för de som har storlek 38. Kanske okej för de som har storlek 37 och 39 också. Men sen börjar det bli jobbigt. Vi med storlek 35, 36, 40 och 42 då? Vi får kämpa, höja våra röster och säga att "DE HÄR SKORNA PASSAR INTE OSS! ÄNDRA!" De med storlek 38 förstår ingenting, "Vad är det för fel på de här skorna? De är ju jättebra?" och så börjar vi förklara... På samma sätt känner jag ibland när jag förklarar hur jag upplever att folks idéer om mitt kön inte passar mig. De säger "Men titta, det är ju utmärkt att vara vänlig, hjälpsam och vårdande, en utmärkt kvinna med storlek 38" och jag spjärnar emot, jag har ju storlek 36, är vild, smutsig och högljudd...
Tack för att ni läste!
Om en hundvalp...
Jag pratar och jag pratar. Ett evigt tjat om kön, kön, kön! Och ibland lite genus. Ni har vid det här laget förstått att jag tycker det är en viktig fråga. Men varför? Jo, se det såhär:
Du köper en hundvalp. Söt, glad och stora mörka ögon. Nu kan du välja. Antingen pratar du snällt med den, du berömmer den då den gör något bra och markerar vänligt men bestämt när den kissar på mattan. Din hundvalp får lära sig att inte dra i kopplet och att du inte tycker om när den hoppar på främmande som kommer på besök. När ni är ute så skäller den inte på andra hundar och människor ni passerar. Gratulerar. Din hund är en lugn och snäll hund.
Men.
Samma valp men hos en annan person. Det är högljutt i hemmet, TV står på. Husse och matte skriker på varandra och emellanåt också på valpen. Det är ingen som berömmer den när den gör något bra. Promenaderna är korta, hastiga, ständiga ryck i kopplet. Valpen är stressad, skäller för allt den ser, oväntade bilar, barn, andra hundar. Ensam hemma om dagen, skäller i hallen, kissar på mattan. Husse blir arg, en smäll på nosen, skäller mer, är olycklig, stressad och rädd. En dag biter valpen någon.
Varför berättar jag det här? För det här illustrerar så väl vad jag menar när jag säger att vi gör kön. Ingen av er som läser det här skulle kunna påstå att det är hundens fel. Det är husse och mattes fel, det är de som behandlar hunden så att den utvecklas på ett visst sätt, åt ena eller andra hållet.
Så gör vi med våra barn. Så gör vi med varandra.
Om ett barn får höra att det inte ska gråta, du ska vara tuff, det där är väl inget att sjåpa sig över så blir barnet också så. Det försöker att vara tufft, att inte bry sig om smuts och lera, ett skrubbsår, vad är väl det? Jag är tuff och cool, jag bryr mig inte om sådant. Jag ska klättra högre än dig för jag är cool och tuff…
Om ett barn får höra att akta så du inte smutsar ner dig! Kära barn, var lite försiktig, du kan bli blöt! Är det inte roligt att sitta här med mig och pyssla? Ska vi inte gå och klappa på kaninerna? Ja, jag vet, det är blött där. Det är bäst att gå försiktigt. Och man måste vara tyst, annars blir kaninerna rädda. De ska få mat av mig, jag ska ta hand om dem. Jag har gjort en liten jacka så den inte ska frysa för det är inte bra att frysa och vara smutsig…
Vad händer tror du? Du kan hävda att du inte bli påverkad av det men det stämmer nog inte. Det finns överallt omkring oss. I skolan, i familjen, Tv och tidningar visar upp det, mode, politiker… Alla säger det utan att vara medvetna om det.
Inte tänker jag på att jag är ojämställd då jag berömmer min brorsdotters teckning med orden att ”det var fint ritat” men jag påverkar henne. Jag berömmer undermedvetet de sidor av henne som anses passa för en flicka. För en gång var jag en flicka och fick veta att det är så man får beröm om man är en flicka. Så går det runt och systemet med att separera män och kvinnor fortsätter och fortsätter…
Du köper en hundvalp. Söt, glad och stora mörka ögon. Nu kan du välja. Antingen pratar du snällt med den, du berömmer den då den gör något bra och markerar vänligt men bestämt när den kissar på mattan. Din hundvalp får lära sig att inte dra i kopplet och att du inte tycker om när den hoppar på främmande som kommer på besök. När ni är ute så skäller den inte på andra hundar och människor ni passerar. Gratulerar. Din hund är en lugn och snäll hund.
Men.
Samma valp men hos en annan person. Det är högljutt i hemmet, TV står på. Husse och matte skriker på varandra och emellanåt också på valpen. Det är ingen som berömmer den när den gör något bra. Promenaderna är korta, hastiga, ständiga ryck i kopplet. Valpen är stressad, skäller för allt den ser, oväntade bilar, barn, andra hundar. Ensam hemma om dagen, skäller i hallen, kissar på mattan. Husse blir arg, en smäll på nosen, skäller mer, är olycklig, stressad och rädd. En dag biter valpen någon.
Varför berättar jag det här? För det här illustrerar så väl vad jag menar när jag säger att vi gör kön. Ingen av er som läser det här skulle kunna påstå att det är hundens fel. Det är husse och mattes fel, det är de som behandlar hunden så att den utvecklas på ett visst sätt, åt ena eller andra hållet.
Så gör vi med våra barn. Så gör vi med varandra.
Om ett barn får höra att det inte ska gråta, du ska vara tuff, det där är väl inget att sjåpa sig över så blir barnet också så. Det försöker att vara tufft, att inte bry sig om smuts och lera, ett skrubbsår, vad är väl det? Jag är tuff och cool, jag bryr mig inte om sådant. Jag ska klättra högre än dig för jag är cool och tuff…
Om ett barn får höra att akta så du inte smutsar ner dig! Kära barn, var lite försiktig, du kan bli blöt! Är det inte roligt att sitta här med mig och pyssla? Ska vi inte gå och klappa på kaninerna? Ja, jag vet, det är blött där. Det är bäst att gå försiktigt. Och man måste vara tyst, annars blir kaninerna rädda. De ska få mat av mig, jag ska ta hand om dem. Jag har gjort en liten jacka så den inte ska frysa för det är inte bra att frysa och vara smutsig…
Vad händer tror du? Du kan hävda att du inte bli påverkad av det men det stämmer nog inte. Det finns överallt omkring oss. I skolan, i familjen, Tv och tidningar visar upp det, mode, politiker… Alla säger det utan att vara medvetna om det.
Inte tänker jag på att jag är ojämställd då jag berömmer min brorsdotters teckning med orden att ”det var fint ritat” men jag påverkar henne. Jag berömmer undermedvetet de sidor av henne som anses passa för en flicka. För en gång var jag en flicka och fick veta att det är så man får beröm om man är en flicka. Så går det runt och systemet med att separera män och kvinnor fortsätter och fortsätter…
Jag fick nyligen en jättebra bok av min lärare, Margareta Svahn som jag måste få tipsa om. Den heter "Den liderliga kvinnan och den omanlige mannen." och handlar om hur vi använder svärord mot varandra. Precis som titeln antyder så använder man inte samma svärord till alla utan beroende på vad för kön den omtalade har, väljer man olika svärord. En väldigt intressant bok som ni kommer få höra mer om i ett annat nummer!
Titel: Den liderliga kvinnan och den omanlige mannen -Skällsord, stereotyper och könskonstruktioner
författare: Margareta Svahn
Utgiven: 1999 på Carlssons förlag.
Om du har några kommentarer, åsikter eller tankar kring det här tidningsnumret, kring ämnet eller något annat så lämna ett spår.
/Acro
I skolan: pojke eller flicka?
Tjejer - Killar
7 min - 14 min
= lika i skolan?
Behöver jag förklara varför det här är intressant? Jag tror inte det. Jag tror du vet. Du har det på känn instinktivt. Det sitter där i bakhuvudet. Du vet. Det var aldrig jämställt. Flickor och pojkar behandlades aldrig helt lika.
Ja, jag hävdar att den svenska skolan inte är jämställd och jag är inte ensam. Det finns undersökningar som visar på något som inom lärarkretsar kallas för 2/3-principen. Det ser nämligen ut såhär: Läraren pratar 2/3 av tiden i klassrummet. Den resterande tredjedelen är uppdelad så att pojkarna pratar 2/3 av tiden och flickorna 1/3. Om man gör om det till 60 minuter blir det så att läraren pratar 40 minuter, pojkarna pratar 14 minuter och flickorna pratar i 7 minuter. Att läraren pratar mest är kanske inte så konstigt men att pojkarna pratar så mycket då? Vad betyder det? Är det kanske så att flickorna har fått lära sig att vara tyst och inte avbryta? Har pojkarna aldrig mött speciellt mycket protester när de högljutt krävt sin plats hemma, på dagis och tidigare under skolgången?
Du måste också förstå att det här är kanske inte så det ser ut i din klass. I din klass kanske det är tjejerna som pratar rakt ut och killarna som är tysta. Kanske är det många fler tjejer eller så pratar ni precis lika mycket. Men när man har undersökt massor av skolor och klasser har man kommit fram till den här fördelningen. I en klass med lika många tjejer som killar så pratar killarna i 14 minuter när tjejerna pratar i 7.
Men varför? Vad kan man göra åt det? Har någon försökt göra det rättvist?
Ja, det finns en forskare som heter Gunilla Molloy som har gjort försök att se till att pojkar och flickor talar lika mycket i hennes klassrum. Vad hon gjorde var att hon turades om, varannan gång fick en pojke frågan, varannan gång fick en flicka frågan. Allt för att dela på talrummet i klassen.
Vad tror ni hände?
Jo, såhär var resultatet: Pojkarna tog till tekniker för att få prata mer. Om Molloy frågade ”Valdemar, vad heter huvudstaden i Frankrike?” och Valdemar inte visste svaret, då kunde han säga såhär: ”Asså… Jag vet inte, Amen Pelle, Vet du det eller?” och Pelle fortsätter då: ”Ah… Nä, nä, jag vet inte. Men Mikael, han vet. Du! Micke!” och så svarade Micke… Pojkarna behöll alltså ordet och skickade runt det mellan sig. På så sätt fick de ändå prata länge.
Dessutom blev de sura och irriterade. De klagade på att Molloy var orättvis och att tjejerna fick prata så himla mycket. Det gick så långt som att tjejerna kom fram till Molloy och bad henne sluta med sitt experiment. Tjejerna tyckte det var så jobbigt att killarna var sura och griniga på dem. Tjejerna föredrog att inte få säga så mycket i klassrummet om alternativet var griniga killkompisar.
Hur tycker du det låter? ”Okej, jag håller käften om du slutar vara så tjurig.” var dealen som gjordes. Det var alltså viktigare för de unga tjejerna att få bekräftelse från sina killkompisar än att få yttra sig i klassrummet på lika villkor.
Som lärare är det viktigt att ta sitt ansvar i den här frågan. När jag är färdigutbildad och kommer ut ska jag göra mitt yttersta för att alla ska få komma till tals.
Ja, jag hävdar att den svenska skolan inte är jämställd och jag är inte ensam. Det finns undersökningar som visar på något som inom lärarkretsar kallas för 2/3-principen. Det ser nämligen ut såhär: Läraren pratar 2/3 av tiden i klassrummet. Den resterande tredjedelen är uppdelad så att pojkarna pratar 2/3 av tiden och flickorna 1/3. Om man gör om det till 60 minuter blir det så att läraren pratar 40 minuter, pojkarna pratar 14 minuter och flickorna pratar i 7 minuter. Att läraren pratar mest är kanske inte så konstigt men att pojkarna pratar så mycket då? Vad betyder det? Är det kanske så att flickorna har fått lära sig att vara tyst och inte avbryta? Har pojkarna aldrig mött speciellt mycket protester när de högljutt krävt sin plats hemma, på dagis och tidigare under skolgången?
Du måste också förstå att det här är kanske inte så det ser ut i din klass. I din klass kanske det är tjejerna som pratar rakt ut och killarna som är tysta. Kanske är det många fler tjejer eller så pratar ni precis lika mycket. Men när man har undersökt massor av skolor och klasser har man kommit fram till den här fördelningen. I en klass med lika många tjejer som killar så pratar killarna i 14 minuter när tjejerna pratar i 7.
Men varför? Vad kan man göra åt det? Har någon försökt göra det rättvist?
Ja, det finns en forskare som heter Gunilla Molloy som har gjort försök att se till att pojkar och flickor talar lika mycket i hennes klassrum. Vad hon gjorde var att hon turades om, varannan gång fick en pojke frågan, varannan gång fick en flicka frågan. Allt för att dela på talrummet i klassen.
Vad tror ni hände?
Jo, såhär var resultatet: Pojkarna tog till tekniker för att få prata mer. Om Molloy frågade ”Valdemar, vad heter huvudstaden i Frankrike?” och Valdemar inte visste svaret, då kunde han säga såhär: ”Asså… Jag vet inte, Amen Pelle, Vet du det eller?” och Pelle fortsätter då: ”Ah… Nä, nä, jag vet inte. Men Mikael, han vet. Du! Micke!” och så svarade Micke… Pojkarna behöll alltså ordet och skickade runt det mellan sig. På så sätt fick de ändå prata länge.
Dessutom blev de sura och irriterade. De klagade på att Molloy var orättvis och att tjejerna fick prata så himla mycket. Det gick så långt som att tjejerna kom fram till Molloy och bad henne sluta med sitt experiment. Tjejerna tyckte det var så jobbigt att killarna var sura och griniga på dem. Tjejerna föredrog att inte få säga så mycket i klassrummet om alternativet var griniga killkompisar.
Hur tycker du det låter? ”Okej, jag håller käften om du slutar vara så tjurig.” var dealen som gjordes. Det var alltså viktigare för de unga tjejerna att få bekräftelse från sina killkompisar än att få yttra sig i klassrummet på lika villkor.
Som lärare är det viktigt att ta sitt ansvar i den här frågan. När jag är färdigutbildad och kommer ut ska jag göra mitt yttersta för att alla ska få komma till tals.
Igår var det internationella kvinnodagen. En dag hoppas jag att ingen sådan dag behövs. En dag hoppas jag att alla 365 dagar som finns på ett år tillhör alla människor.
Tack för mig
/Acro
Tack för mig
/Acro
Källor:
Boken "Språk och kön" skriven av Edlund, Erson och Milles, s. 103
Tidningen "Krut" nummer 58, artikeln "Men killarna blir så sura på oss..." skriven av Gunilla Molloy
Kommentarer om förra numret:
du skriver verkligen jättebra! :'D det här är bra journalistik ^^ ser framemot kommande nummer (:
/Epica
Väldigt intressant att läsa. XD
/Ow
Har ni tänkt på det här? När man blir medlem så väljer ju man kön. Tjejen står och poserar medan killen står och tänker och ser cool ut?
/Melown
Att man måste nämna vilket kön man är, tycker jag är helt <.< S.s borde veta bättre! Du FÖRTJÄNAR att vara Crew!
/Babycake
A boy named Sofia...
Klas eller Sofia? Vad säger ett namn?
En pojke som heter Sofia? Varför döper jag ett tidningsnummer till det? Jo, det är en referens till en låt med Johnny Cash som heter ”A boy named Sue”. Låten handlar om hur jobbigt det har varit för en man som döptes till Sue av sin pappa, hur han blir retad och hånad var än han går och hur det tvingar honom att bli tuff och hård. Tillslut försonas han dock med fadern.
Kan en liten pojke döpas till Sofia? Nej, faktiskt inte. I Sverige idag är det inte tillåtet att ge sitt barn ett namn som avser det andra könet. Några få namn finns listade som könsneutrala och får ges till både pojkar och flickor. Det är namn som Kim, Lee, Robin, Cay, Jackie och Mika.
Traditionellt sett är dessa namn dock mansnamn som gradvis blivit mer och mer könsneutrala. Det är alltså inte så att man har hittat på nya namn som ska vara könsneutrala utan man har tagit pojknamn och gett dem till flickor och på så sätt har namnen blivit mer och mer könsneutrala.
I engelskan finns namn som Charity och Hope. Idag är de utpräglade kvinnonamn som ytterst få män bär. Från början var de dock efternamn som gick över till att bli mansnamn. Först därefter döptes kvinnor till det. Det innebär alltså att namn kan gå från att vara mansnamn >> neutrala namn >>kvinnonamn.
Är det ett problem då? Varför tar jag upp namn i en tidning som handlar om jämställdhet?
Ja, på sätt och vis är det ett problem. För här har vi ett exempel på hur mannens namn värderas högre än kvinnans namn. Om en tjej kallas t.ex. Molle eller Joppe som traditionellt är manliga smeknamn är det rätt coolt, en familj som döper sin dotter till Alex verkar hipp och i tiden, det hyllas. Man tycker det är bra att flickor får pojkklingande namn. Men tänk er den pojke som kallas Lisen eller Pella? Vad skulle du tänka? Du skulle fundera på vad för konstig anledning det kan finnas där bakom. Varför vill en kille kallas för Lisen? Vad skulle man säga om en nyfödd pojke får namnet Louise? Man skulle sucka åt föräldrarna som inte förstår vad de gör, vad de utsätter sitt barn för. A boy named Sue.
Kan en liten pojke döpas till Sofia? Nej, faktiskt inte. I Sverige idag är det inte tillåtet att ge sitt barn ett namn som avser det andra könet. Några få namn finns listade som könsneutrala och får ges till både pojkar och flickor. Det är namn som Kim, Lee, Robin, Cay, Jackie och Mika.
Traditionellt sett är dessa namn dock mansnamn som gradvis blivit mer och mer könsneutrala. Det är alltså inte så att man har hittat på nya namn som ska vara könsneutrala utan man har tagit pojknamn och gett dem till flickor och på så sätt har namnen blivit mer och mer könsneutrala.
I engelskan finns namn som Charity och Hope. Idag är de utpräglade kvinnonamn som ytterst få män bär. Från början var de dock efternamn som gick över till att bli mansnamn. Först därefter döptes kvinnor till det. Det innebär alltså att namn kan gå från att vara mansnamn >> neutrala namn >>kvinnonamn.
Är det ett problem då? Varför tar jag upp namn i en tidning som handlar om jämställdhet?
Ja, på sätt och vis är det ett problem. För här har vi ett exempel på hur mannens namn värderas högre än kvinnans namn. Om en tjej kallas t.ex. Molle eller Joppe som traditionellt är manliga smeknamn är det rätt coolt, en familj som döper sin dotter till Alex verkar hipp och i tiden, det hyllas. Man tycker det är bra att flickor får pojkklingande namn. Men tänk er den pojke som kallas Lisen eller Pella? Vad skulle du tänka? Du skulle fundera på vad för konstig anledning det kan finnas där bakom. Varför vill en kille kallas för Lisen? Vad skulle man säga om en nyfödd pojke får namnet Louise? Man skulle sucka åt föräldrarna som inte förstår vad de gör, vad de utsätter sitt barn för. A boy named Sue.
Det är hippt, coolt och uppmuntrat att ta sig ett killnamn och helt hopplöst, dumt och dömt till undergång att ta ett flicknamn. Där har ni värderingen vi lägger i namnen.
Förresten. Det finns en man i Sverige som har Sofia som sitt tilltalsnamn. Han har förmodligen i vuxen ålder valt att byta namn och då står det en fritt att välja förnamn ur alla kategorierna så länge du behåller ett av dina egna förnamn. Jag tror jag ska döpa om mig till Henrik Jenny Peter, eller vad säger ni?
/Acro
Lästips & källor:
Statistiska centralbyrån: Vill du ta reda på hur många män och kvinnor som har ditt namn? Använd länken eller gå in på SCB.se och klicka på ”namnsök”. http://www.scb.se/Pages/NameSearch____259432.aspx
Docent Eva Brylla: Hon har skrivit böcker och forskat om namngivning. Bland annat en artikel som heter just ”A boy named Sue”
Mina anteckningar från kursen "Språk och kön i teori och praktik", 2011-06-17
Förresten. Det finns en man i Sverige som har Sofia som sitt tilltalsnamn. Han har förmodligen i vuxen ålder valt att byta namn och då står det en fritt att välja förnamn ur alla kategorierna så länge du behåller ett av dina egna förnamn. Jag tror jag ska döpa om mig till Henrik Jenny Peter, eller vad säger ni?
/Acro
Lästips & källor:
Statistiska centralbyrån: Vill du ta reda på hur många män och kvinnor som har ditt namn? Använd länken eller gå in på SCB.se och klicka på ”namnsök”. http://www.scb.se/Pages/NameSearch____259432.aspx
Docent Eva Brylla: Hon har skrivit böcker och forskat om namngivning. Bland annat en artikel som heter just ”A boy named Sue”
Mina anteckningar från kursen "Språk och kön i teori och praktik", 2011-06-17
Genus och konstiga ord
Hej och välkommen till den här tidning. Jag hoppas ni kommer tycka det är intressant läsning och att ni vill prenumerera. Jag som skriver kallas här på stallet.se för Acro. Till min hjälp kommer jag av och till få in bidrag från andra medlemmar här på Stallet.se.
Varför har jag då startat den här tidningen? Vad är det som är mitt syfte, min drivkraft? Jo, jag brinner. Jag brinner för förändring. Jag vill dö i en värld där den första reflektionen inte är ”Ah… kille.” eller ”Mhm, tjej.” så fort vi möter någon ny. Jag önskar att det första som slår oss är ”Ja! En människa.” För att i alla fall nå en bit på vägen behöver vi prata om kön och hur det faktiskt ser ut i samhället. Därför finns den här tidningen.
Vad har jag för rätt att tala om sådant då? Ja… Jag har läst kurser i genusvetenskap på universitetet. Det betyder att jag har suttit och läst böcker och avhandlingar av folk som faktiskt gjort stora undersökningar och forskat i ämnet. Fast… Vad vet väl jag. Inte är jag någon expert, jag kanske bara vet lite mer än den vanliga Svensson vet.
Varför har jag då startat den här tidningen? Vad är det som är mitt syfte, min drivkraft? Jo, jag brinner. Jag brinner för förändring. Jag vill dö i en värld där den första reflektionen inte är ”Ah… kille.” eller ”Mhm, tjej.” så fort vi möter någon ny. Jag önskar att det första som slår oss är ”Ja! En människa.” För att i alla fall nå en bit på vägen behöver vi prata om kön och hur det faktiskt ser ut i samhället. Därför finns den här tidningen.
Vad har jag för rätt att tala om sådant då? Ja… Jag har läst kurser i genusvetenskap på universitetet. Det betyder att jag har suttit och läst böcker och avhandlingar av folk som faktiskt gjort stora undersökningar och forskat i ämnet. Fast… Vad vet väl jag. Inte är jag någon expert, jag kanske bara vet lite mer än den vanliga Svensson vet.
Vad är "genus"?
I det här första numret kommer jag ta upp lite olika ord som kommer återkomma i tidningen och som är viktiga att känna igen om man vill diskutera jämställdhet. Just ordet ”Jämställdhet” är ett av dem. Det innebär ”Jämlikhet mellan män och kvinnor/mellan könen”. Alltså behöver man aldrig lägga till ”män och kvinnor” bakom ordet jämställdhet. Det är lite som att säga ”Den vita snön är vit”, det räcker med en gång.
Kön: Hur kan det behöva förklaras? Jo, det är nämligen så att man måste skilja på biologiskt kön och socialt/kulturellt kön.
Biologiskt kön: Ja, vi har två kön, man och kvinna. Det är ingen som hävdar motsatsen. Med det biologiska könet menas alla de fysiska skillnaderna som finns. Ja, män är generellt starkare, kvinnor är ofta kortare och ingen hävdar motsatsen. Det är inte heller någon som försöker hävda att kvinnor minsann orkar bära lika mycket som män, generellt sett. Vi vet att det finns fysiska skillnader.
Socialt eller kulturellt kön: Här är det mer komplext. Här är det kön som vi skapar. Här finns det skillnader som vi skapar. Vi säjer till våra små barn att ”du som är pojke ska väl inte gråta!” och ”Inte går en så fin flicka som du och slåss!” och här skapar vi skillnader. Vi tittar på en kvinna och tycker att hon borde ta vara på sitt utseende bättre och hånar den man som vågar använda ansiktskräm, det är ju inte manligt. Det är det är sociala könet jag och många med mig är emot. Det är här vi skapar ett ojämställt samhälle.
Genus: Det är ett annat ord för socialt och kulturellt skapat kön. När man tyckte att folk inte riktigt förstod skillnaden mellan biologiskt och socialt kön så skapade man ordet genus. Det är samma sak som socialt kön. Genusvetenskap blir då ungefär ”Vetenskapen om hur påhittade könsskillnader påverkar människor och samhället"
Hen: Ja, som namnet på tidningen antyder är det ett annat ord för Han eller Hon. Istället för att säga ”Hon/Han tyckte du var snäll” kan man säga ”Hen tyckte du var snäll.” Det är för att inte lägga någon värdering i meningen. Man vill helt enkelt göra det oviktigt om personen i fråga var man eller kvinna. I finska språket har man bara ett ord för hon/han och det har aldrig varit något problem där, man har aldrig försökt hitta på ord för att skilja orden åt. Att använda hen är upp till var och en men det kommer mer och mer i svenska språket. Senast idag (2012-03-02) hörde jag på nyheterna om en tidning som ger ut ett nummer där ”Hen” har ersatt alla ”hon/han”
Kön: Hur kan det behöva förklaras? Jo, det är nämligen så att man måste skilja på biologiskt kön och socialt/kulturellt kön.
Biologiskt kön: Ja, vi har två kön, man och kvinna. Det är ingen som hävdar motsatsen. Med det biologiska könet menas alla de fysiska skillnaderna som finns. Ja, män är generellt starkare, kvinnor är ofta kortare och ingen hävdar motsatsen. Det är inte heller någon som försöker hävda att kvinnor minsann orkar bära lika mycket som män, generellt sett. Vi vet att det finns fysiska skillnader.
Socialt eller kulturellt kön: Här är det mer komplext. Här är det kön som vi skapar. Här finns det skillnader som vi skapar. Vi säjer till våra små barn att ”du som är pojke ska väl inte gråta!” och ”Inte går en så fin flicka som du och slåss!” och här skapar vi skillnader. Vi tittar på en kvinna och tycker att hon borde ta vara på sitt utseende bättre och hånar den man som vågar använda ansiktskräm, det är ju inte manligt. Det är det är sociala könet jag och många med mig är emot. Det är här vi skapar ett ojämställt samhälle.
Genus: Det är ett annat ord för socialt och kulturellt skapat kön. När man tyckte att folk inte riktigt förstod skillnaden mellan biologiskt och socialt kön så skapade man ordet genus. Det är samma sak som socialt kön. Genusvetenskap blir då ungefär ”Vetenskapen om hur påhittade könsskillnader påverkar människor och samhället"
Hen: Ja, som namnet på tidningen antyder är det ett annat ord för Han eller Hon. Istället för att säga ”Hon/Han tyckte du var snäll” kan man säga ”Hen tyckte du var snäll.” Det är för att inte lägga någon värdering i meningen. Man vill helt enkelt göra det oviktigt om personen i fråga var man eller kvinna. I finska språket har man bara ett ord för hon/han och det har aldrig varit något problem där, man har aldrig försökt hitta på ord för att skilja orden åt. Att använda hen är upp till var och en men det kommer mer och mer i svenska språket. Senast idag (2012-03-02) hörde jag på nyheterna om en tidning som ger ut ett nummer där ”Hen” har ersatt alla ”hon/han”
Tisdagsnovell
Tisdag. Tisdagtisdagtisdagtisdag. Tisdagar är tråkdagar. Må vara att alla hatar måndagar men det är ändå en känsla. Man vet att måndagar är tråkiga, helgen är slut och en till pissvecka börjar. Man förbereder sig på det. Redan söndagskvällen är deppig. Deppkväll. Måndagen kommer och den är precis lika tråkig som man föreställt sig. Släppa runt på sin kropp. Kväll, hem. Måndag är slut. Då. Då kommer den. Tisdagen. Som en tegelsten i nyllet träffas man av tisdagen. Man är inte beredd. Man tror att man klarat sig igenom tristessen fram tills tisdagsmorgonen väcker en med grått och kallt ljust. Oförberedd.
Tisdagsmorgon och tågförsening. Naturen vägrar släppa in människorna, den gömmer alla skatter bakom slask och lera. Varför ska vi få se något vackert? Det är tre minuter tills tåget är här. Ja, tre SL-minuter alltså. Man vill vara snygg. Man är dumsnygg. Jackan räcker knappt ner till midjan. Svart, kanske läder. Snålblåst rufsar håret. Ligger det bra eller är det ett lika hopplöst fall som alkisen på bänken borta vid bron?
Utsikten är enastående, fantastisk och gripande. Det är en busshållsplats. Slöstirrar på människorna som rinner av bussen. Gul toppluva. Smartsnygg. En halsduk virad upp till öronen. In vid den halsen kommer ingen vind. Hon smsar där hon går. Kliver genom slask i högskaftade kängor. Som sagt. Smartsnygg. Axelväskan dinglar lite. En hostning (ett skratt?) flyr mina läppar när hon går in i en stolpe. Smart-snygg-sms-dum. Hon faller inte, ser sig generat om, har någon sett? Jag har. Våra blickar möts kort, ser bort.
Fortfarande tre minuter. SL-minuter är för märkliga. Om allt i livet fungerade så hade man aldrig haft tidsbrist. Trampar på stället. Gympaskor. Har det läckt in? Går inte att säga, fötterna är för kalla. Läser förstrött reklamaffischen, försöker att inte titta. Skapar tomma ögon, skapar ögon som passar Pendlaren med stort P. De ser inget. Du kan dö framför dem och allt de ser är en ledig fönsterplats. Jag misslyckas, snurrar tillbaka och ser över spåret. Colaburk, fimpar i drivor och en tufsig kaja på jakt. På andra sidan, på andra perrongen står en gul toppluva. Smset är skickat. Hon läser en bok nu. Det går inte att se vilken det är. Ryggen på den tunna boken är helt bruten och framsidan är vikt. Är hon vårdslös med sina ägodelar eller älskar hon sin bok så? Är det så man ska läsa? Röda hårslingor sticker fram och piskar kring ansiktet. Jag stirrar, jag vet att jag gör det och samtidigt räknar jag ner. För jag vet ju att man känner det. Man känner blickarna. Nu? Nej… Nu då? Inte nu heller. När som he… Nu.
Hon känner det och ser upp. Hon möter min blick, frimodigt. Hon vet att det är jag som stirrat, att det är jag som borde vara generad. Jag kan inte vara det. Hon höjer ena ögonbrynet så det försvinner upp under kanten på mössan och jag ler till svar. Vad annat kan jag göra? Det drar i hennes mungipor och man kan skymta en rad med vita tänder därbakom. Handsignaler, de mest universala gesterna. Jag vill veta vad hon läser för bok. Hon slår ihop den och visar framsidan. ”Be för mig i tusen år.” Hon räcker ut tungan och blinkar. Jag förstår inte, boken är främmande för mig. Men jag vill veta. Jag vill veta vad den handlar om, varför hon läser den och vad det stod i smset. Jag vill veta hur hon kan vara så smartsnygg och smsdum på samma gång. Jag vill veta vad hon heter och jag särar läpparna som för att ropa ut frågan.
Tåget kommer. SL-minuterna tog slut. Jag dör tisdagsdöden, jag dör pendlardöden.
Tisdagsmorgon och tågförsening. Naturen vägrar släppa in människorna, den gömmer alla skatter bakom slask och lera. Varför ska vi få se något vackert? Det är tre minuter tills tåget är här. Ja, tre SL-minuter alltså. Man vill vara snygg. Man är dumsnygg. Jackan räcker knappt ner till midjan. Svart, kanske läder. Snålblåst rufsar håret. Ligger det bra eller är det ett lika hopplöst fall som alkisen på bänken borta vid bron?
Utsikten är enastående, fantastisk och gripande. Det är en busshållsplats. Slöstirrar på människorna som rinner av bussen. Gul toppluva. Smartsnygg. En halsduk virad upp till öronen. In vid den halsen kommer ingen vind. Hon smsar där hon går. Kliver genom slask i högskaftade kängor. Som sagt. Smartsnygg. Axelväskan dinglar lite. En hostning (ett skratt?) flyr mina läppar när hon går in i en stolpe. Smart-snygg-sms-dum. Hon faller inte, ser sig generat om, har någon sett? Jag har. Våra blickar möts kort, ser bort.
Fortfarande tre minuter. SL-minuter är för märkliga. Om allt i livet fungerade så hade man aldrig haft tidsbrist. Trampar på stället. Gympaskor. Har det läckt in? Går inte att säga, fötterna är för kalla. Läser förstrött reklamaffischen, försöker att inte titta. Skapar tomma ögon, skapar ögon som passar Pendlaren med stort P. De ser inget. Du kan dö framför dem och allt de ser är en ledig fönsterplats. Jag misslyckas, snurrar tillbaka och ser över spåret. Colaburk, fimpar i drivor och en tufsig kaja på jakt. På andra sidan, på andra perrongen står en gul toppluva. Smset är skickat. Hon läser en bok nu. Det går inte att se vilken det är. Ryggen på den tunna boken är helt bruten och framsidan är vikt. Är hon vårdslös med sina ägodelar eller älskar hon sin bok så? Är det så man ska läsa? Röda hårslingor sticker fram och piskar kring ansiktet. Jag stirrar, jag vet att jag gör det och samtidigt räknar jag ner. För jag vet ju att man känner det. Man känner blickarna. Nu? Nej… Nu då? Inte nu heller. När som he… Nu.
Hon känner det och ser upp. Hon möter min blick, frimodigt. Hon vet att det är jag som stirrat, att det är jag som borde vara generad. Jag kan inte vara det. Hon höjer ena ögonbrynet så det försvinner upp under kanten på mössan och jag ler till svar. Vad annat kan jag göra? Det drar i hennes mungipor och man kan skymta en rad med vita tänder därbakom. Handsignaler, de mest universala gesterna. Jag vill veta vad hon läser för bok. Hon slår ihop den och visar framsidan. ”Be för mig i tusen år.” Hon räcker ut tungan och blinkar. Jag förstår inte, boken är främmande för mig. Men jag vill veta. Jag vill veta vad den handlar om, varför hon läser den och vad det stod i smset. Jag vill veta hur hon kan vara så smartsnygg och smsdum på samma gång. Jag vill veta vad hon heter och jag särar läpparna som för att ropa ut frågan.
Tåget kommer. SL-minuterna tog slut. Jag dör tisdagsdöden, jag dör pendlardöden.
Written by Acro
Tankar om de nya sidorna...
Hejhej... Ja, här har ni ett nytt nummer från mig. Allt det jag skriver här kommer också upp på min blogg, Acropol.blogg.se. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa den och att innehållet ska tilltala er.
I dagens nummer kommer en novell jag skrev för några månader sedan, en kort, sporadisk "Tisdagsnovell". Copyrgiht, right?
Därtill några funderingar:
"Någon kanske vill köpa S.s!" Yeah... Right. Det är lite som att köpa ett hus där hela grunden och alla bärande bjälkar är genomruttna. Det är bara snickarglädjen och de gulliga fönsterna som fortfarande ser bra ut. Det är lite som att köpa utseendet men innehållet är ruttet. Skulle du göra det? Om någon skulle köpa sidan så skulle de behöva bygga om ALLT från grunden. Det är bara utseendet och att de inte behöver fundera vilka funktioner de ska göra som de vinner på det. Sannolikt att någon vill ha sidan då?
Nya sidor! Jag har fått frågor om vilken ny sida jag ska börja på och jag ska ge ett svar: Ingen. Ingen av de nya sidorna. Jag litar inte på dem och tror inte de är avancerade och bra nog för att jag ska orka bry mig. Sannolikheten att de ska överleva bedömer jag som extremt liten i nuläget. Minst chans att överleva? Den som öppnar först, Istable. Varför? Geeh... De får medlemmar nu men har inga funktioner. De funktioner som hastigt och lustigt görs kommer med stor sannolikhet vara dåligt gjorda och med buggar. Ja... Ni förstår... Och hur säker är sidorna? Vilken information ger ni ut till de som satt ihop sidorna? Jag menar... Du har väl inte samma lösenord till dem som till S.s eller ännu värre; din mejladress, blogg eller facebook? Det vore ju idioti!
Nej... Jag har börjat på Luckylapine med hjälp av Acha och jag trivs där. Det finns ingen konkurrens mellan medlemmarna där, du kan inte påverka hur det går för den andras kaniner och du vinner lika mycket på att hjälpa andra som att göra allting själv. En trevlig sida om än lite svår i början.
Vi hörs!
/Acro
I dagens nummer kommer en novell jag skrev för några månader sedan, en kort, sporadisk "Tisdagsnovell". Copyrgiht, right?
Därtill några funderingar:
"Någon kanske vill köpa S.s!" Yeah... Right. Det är lite som att köpa ett hus där hela grunden och alla bärande bjälkar är genomruttna. Det är bara snickarglädjen och de gulliga fönsterna som fortfarande ser bra ut. Det är lite som att köpa utseendet men innehållet är ruttet. Skulle du göra det? Om någon skulle köpa sidan så skulle de behöva bygga om ALLT från grunden. Det är bara utseendet och att de inte behöver fundera vilka funktioner de ska göra som de vinner på det. Sannolikt att någon vill ha sidan då?
Nya sidor! Jag har fått frågor om vilken ny sida jag ska börja på och jag ska ge ett svar: Ingen. Ingen av de nya sidorna. Jag litar inte på dem och tror inte de är avancerade och bra nog för att jag ska orka bry mig. Sannolikheten att de ska överleva bedömer jag som extremt liten i nuläget. Minst chans att överleva? Den som öppnar först, Istable. Varför? Geeh... De får medlemmar nu men har inga funktioner. De funktioner som hastigt och lustigt görs kommer med stor sannolikhet vara dåligt gjorda och med buggar. Ja... Ni förstår... Och hur säker är sidorna? Vilken information ger ni ut till de som satt ihop sidorna? Jag menar... Du har väl inte samma lösenord till dem som till S.s eller ännu värre; din mejladress, blogg eller facebook? Det vore ju idioti!
Nej... Jag har börjat på Luckylapine med hjälp av Acha och jag trivs där. Det finns ingen konkurrens mellan medlemmarna där, du kan inte påverka hur det går för den andras kaniner och du vinner lika mycket på att hjälpa andra som att göra allting själv. En trevlig sida om än lite svår i början.
Vi hörs!
/Acro
När Crew slutar jobba...
Yes... Har ni sett fram emot detta nummer? Har ni hoppats på nyheter som berättat att Crew kommer fortsätta jobba? Att allt har ordnat sig? Nej, inget är bättre, snarare sämre. Det har också kommit en del tankar och förslag till bland annat mig och dem kommer jag ta upp. Missa inte sätten att kontakta Egmont! Enjoy!
Var är Support?
Support... Ja, vi har fått höra från support själv att hen ännu inte fått någon lön från Egmont trots att den arbetat sedan slutet av oktober. Vad ska man säga om det mer än att det är skandalöst? Hur kan ett stort företag göra så mot en enskild människa? Den senaste tiden har support också varit sjukskriven och har inte jobbat på sidan.
Info på sidan
Infon på sidan stämmer inte. Om ni tittar under hjälp så hittar ni en adress som man kan skicka brev till. Det stämmer inte. Breven går bara till Sussie, vår f.d. support. Yeah... Bra jobbat där. Det finns ingenstans på sidan att det är Egmont som äger Stallet.se. Endast om du vill annonsera (dvs. Egmont kommer tjäna pengar på dig) så hamnar du hos Egmonts egna hemsida. Braaaaa...
Ge bort Crewstall
Jag har även fått ett gäng förslag om att vi i crew ska ge bort våra stall eller ta in delägare. Till det har jag en handfull motargument.
1, Det viktigaste argumentet är att det är helt kontraproduktivt. Varför ska jag lämpa över slavarbetet på någon annan så att Egmont ska fortsätta tjäna pengar? Om vi bara fortsätter att skicka runt crewstallen mellan de medlemmar som just nu känner för att "rädda" stallet.se och vara "snäll" mot alla stackars medlemmar så kommer Egmont ALDRIG behöva göra något för att förändra situationen. Att ge stallet vidare vore oansvarigt av mig.
2, Okej... En delägare får inte tillgång till crewfunktionerna, det är alltså så att vi måste ge våra lösenord till andra medlemmar om de ska kunna göra crewjobbet.
3, Hur ska de medlemmarna väljas? För att bli crew brukar support spåra ens Ip-adress bakåt, se vilka stall man haft, vad man gjort tidigare och vem man är. Det kan inte ske nu. "Men välj någon ni litar på!" Jaa... Fast det är i princip ingen annan utanför crew som jag litar på. Några få.
4, Okej... Låt oss säga att vi har någon vi litar på: Vem ska lära upp människan? Det är ett komplext uppdrag, många gånger är det avvägningar som måste göras. "Okej... Den var otrevlig mot en medlem men efter tillsägelse så bad den faktiskt om ursäkt och tog tillbaka. Ska den spärras?" Då är det bra att vi är ett gäng som har lång erfarenhet av jobbet som kan diskutera.
5, Om personen inte är att lita på, vem skyller du på då? Vem skyller du på när personen går bananas och raderar ditt stall?
6, Men... Tänk själv. Ge bort mitt stall. Vem kommer kunna VARA Acro såsom jag är? Hur kan du förvänta dig att jag ger bort det stall som jag format så totalt efter min person? In här kommer ingen. Hellre raderar jag.
1, Det viktigaste argumentet är att det är helt kontraproduktivt. Varför ska jag lämpa över slavarbetet på någon annan så att Egmont ska fortsätta tjäna pengar? Om vi bara fortsätter att skicka runt crewstallen mellan de medlemmar som just nu känner för att "rädda" stallet.se och vara "snäll" mot alla stackars medlemmar så kommer Egmont ALDRIG behöva göra något för att förändra situationen. Att ge stallet vidare vore oansvarigt av mig.
2, Okej... En delägare får inte tillgång till crewfunktionerna, det är alltså så att vi måste ge våra lösenord till andra medlemmar om de ska kunna göra crewjobbet.
3, Hur ska de medlemmarna väljas? För att bli crew brukar support spåra ens Ip-adress bakåt, se vilka stall man haft, vad man gjort tidigare och vem man är. Det kan inte ske nu. "Men välj någon ni litar på!" Jaa... Fast det är i princip ingen annan utanför crew som jag litar på. Några få.
4, Okej... Låt oss säga att vi har någon vi litar på: Vem ska lära upp människan? Det är ett komplext uppdrag, många gånger är det avvägningar som måste göras. "Okej... Den var otrevlig mot en medlem men efter tillsägelse så bad den faktiskt om ursäkt och tog tillbaka. Ska den spärras?" Då är det bra att vi är ett gäng som har lång erfarenhet av jobbet som kan diskutera.
5, Om personen inte är att lita på, vem skyller du på då? Vem skyller du på när personen går bananas och raderar ditt stall?
6, Men... Tänk själv. Ge bort mitt stall. Vem kommer kunna VARA Acro såsom jag är? Hur kan du förvänta dig att jag ger bort det stall som jag format så totalt efter min person? In här kommer ingen. Hellre raderar jag.
Om sidan läggs ner?
Men! Tänk om Egmont lägger ner Stallet.se istället för att göra om det?
Ja, såklart risken finns. Jag är beredd att ta den risken. De ska INTE ha en ungdoms- och barnsida om de uppför sig på det här sättet. Jag skulle aldrig släppa in min lilla 8-åriga kusin i den här gemenskapen såsom läget ser ut nu. Hur kan någon förälder acceptera att deras barn är på en ungdomssida helt utan kontroll? Är du yngre, be dina föräldrar att agera, att bli arga föräldrar och se om inte de kan skälla ut Egmont efter noterna.
Ja, såklart risken finns. Jag är beredd att ta den risken. De ska INTE ha en ungdoms- och barnsida om de uppför sig på det här sättet. Jag skulle aldrig släppa in min lilla 8-åriga kusin i den här gemenskapen såsom läget ser ut nu. Hur kan någon förälder acceptera att deras barn är på en ungdomssida helt utan kontroll? Är du yngre, be dina föräldrar att agera, att bli arga föräldrar och se om inte de kan skälla ut Egmont efter noterna.
Om inget händer så... Överge sidan. Det fanns en tid innan Stallet.se, fastän vi knappt minns den längre, och det kommer finnas en tid efter stallet.se också. När den tiden kommer vet vi inte, kanske läggs sidan ner, kanske håller den många år framöver. Allt beror på vilka beslut Egmont tar.
När jobbar Crew igen?
Det har också kommit frågor om vad som skulle krävas för att Crew skulle börja jobba igen. Det är mycket med enkelt. Det är egentligen inga nyheter. Vi har lite krav:
1, Support ska få skälig arbetstid för att ha tid åt ALLA stall-sidor som Egmont äger. Alltså ALLA. Annars borde de lägga ner de sidor de inte har råd/lust att ha support på.
2, Kommunicera med oss. Vi finns här, lätt tillgängliga och jag tror inte det finns någon som har bättre kolla på hemsidan, vad som händer här och hur den mår än vi som är aktiva i crew. Vi vill vara med och tänka, vi har bra idéer, visa att att de värdesätts!
3, Nya medlemmar! GÖR REKLAM!
4, Sidans skick. Den måste uppdateras! Det var flera år sedan någon förbättring skedde! Buggar måste fixas och/eller nya funktioner måste till innan vi kan tänka oss att arbeta här igen.
1, Support ska få skälig arbetstid för att ha tid åt ALLA stall-sidor som Egmont äger. Alltså ALLA. Annars borde de lägga ner de sidor de inte har råd/lust att ha support på.
2, Kommunicera med oss. Vi finns här, lätt tillgängliga och jag tror inte det finns någon som har bättre kolla på hemsidan, vad som händer här och hur den mår än vi som är aktiva i crew. Vi vill vara med och tänka, vi har bra idéer, visa att att de värdesätts!
3, Nya medlemmar! GÖR REKLAM!
4, Sidans skick. Den måste uppdateras! Det var flera år sedan någon förbättring skedde! Buggar måste fixas och/eller nya funktioner måste till innan vi kan tänka oss att arbeta här igen.
Ta in nya i crew!
Nya i crew? Alltså... För det första. Ingen vet vem som har lösenordet till mejlen där alla crewansökningar går. Ingen har kollat den någonsin. För det andra, som jag nämnde tidigare: Vem ska välja ut vilka som blir crew och kolla upp dem? Varken support eller crew jobbar på sidan. Och den enda som kan lägga till nya crewmedlemmar är support. Rätt kört.
Är ni verkligen förvånade?
Något som förvånar oss i Crew är att så många har blivit så förvånade. Jag menar... Har ni inte sett tecknen? Har ni inte känt på er att det gick åt det här hållet? Har ni sett något tecken på att det skulle bli bättre? Fler och fler slutade, fler och fler som klagade och tröttnade. Märkte ni inte att support knappt fanns? Att frustrationen växte? märkte ni inte att buggarna inte fixades?
Kontakt
Nu har jag gjort ett sista försök. De har mitt namn och telefonnummer, de har min mejladress. De kan kontakta mig när de vill, om de vill. Sannolikheten att det sker är dock liten.
Var du kan vända dig? Tja... Finns flera vägar att gå. Du kan mejla och ringa till Egmontkarnan.se, du kan mejla till [email protected], du kan kontakta @Egmontdk på Twitter, du kan också få tag på mejladressen till den nya personen genom att mejla Olof som jobbade med Stallet.se, i autosvaret där finns en ny adress. Hans adress? googla på Olof och Egmont. :)
Var du kan vända dig? Tja... Finns flera vägar att gå. Du kan mejla och ringa till Egmontkarnan.se, du kan mejla till [email protected], du kan kontakta @Egmontdk på Twitter, du kan också få tag på mejladressen till den nya personen genom att mejla Olof som jobbade med Stallet.se, i autosvaret där finns en ny adress. Hans adress? googla på Olof och Egmont. :)
Medlemsstrejk eller ej?
Medlemsstrejkens vara eller icke vara... Ja, jag vet inte. Det kan funka, om Egmont vet vad ni gör och varför ni gör det. De måste ju få veta att ni inte loggar in för att de misskött sidan, annars tror de ju att ni bara har slutat. Om de har fått det klart för sig... Tja? Vem vet? Det kanske ger effekt. Det kan ju också leda till att sidan läggs ner. Men oavsett så måste ju något hända. Kanske är inte en nedläggning det värsta som kan ske?
Det värsta som kan ske är enligt mig att inget händer. Att ni fortsätter köpa GM till en undermålig, buggig och otrygg sida, att Crew fortsätter slava för frånvarande sidägare och att support aldrig får någon lön... Gråt inte om sidan läggs ner, gråt för att den har fått förfalla såpass mycket som den har gjort.
/Acro
Det värsta som kan ske är enligt mig att inget händer. Att ni fortsätter köpa GM till en undermålig, buggig och otrygg sida, att Crew fortsätter slava för frånvarande sidägare och att support aldrig får någon lön... Gråt inte om sidan läggs ner, gråt för att den har fått förfalla såpass mycket som den har gjort.
/Acro
Antal gånger jag mejlat ansvarig på Egmont.
2012-09-04
2012-09-05
2012-09-13 x 2
2012-09-16
2012-09-20
2012-09-21
2012-09-24
2012-10-02
2012-10-04
2012-12-01
2012-12-03
2012-12-04 x 2
2012-12-10
2012-12-13
2013-01-12
2013-01-14
2013-01-21 x 2
2013-02-15
2013-02-20
2013-03-06
2013-03-11
2013-03-21
2013-04-23
2012-09-05
2012-09-13 x 2
2012-09-16
2012-09-20
2012-09-21
2012-09-24
2012-10-02
2012-10-04
2012-12-01
2012-12-03
2012-12-04 x 2
2012-12-10
2012-12-13
2013-01-12
2013-01-14
2013-01-21 x 2
2013-02-15
2013-02-20
2013-03-06
2013-03-11
2013-03-21
2013-04-23
Dessa datum har jag mejlat. Jag har fått 11 svar. Dessutom 2 allmänna mejl, ett som även ni medlemmar fick och ett till crewmedlemmar i höstas. Åh... Just det. Jag fick autosvaret om att han hade slutat också. 14 mejl, allt som allt, om man räknar det. Jag har också ringt ett tjugotal gånger under året, de flesta gånger utan att få något svar.
Ja, jag är bitter
Ja, jag är bitter
Stallet.se är dömt och övergivet
Publicerat 130428
Detta är ett långt och jobbigt nummer. I korthet handlar det om att Crew inte längre vill arbeta för Egmont kärnan som under så lång tid misskött Stallet.se och som inte tagit våra förslag och våra rop på hjälp på allvar. Om du inte orkar läsa allt så läs sista biten i alla fall. Please... Don't hate on me.
Japp. Så ser jag det nu. Jag tänker inte längre försöka lura någon. Varken dig eller mig själv. Nu är det slut. Nu lägger jag allt sådant bakom mig.
Egmont har gjort sitt val och det valet är tydligt: De väljer att inte göra någonting.
Varför ska jag göra mer då? Om du tänker på det så är det lite som slavarbete. De äger stallet.se, de tjänar på stallet.se men jag arbetar på stallet.se. Jag får 30 dagar GM åt gången, det är allt.
Jag ska ta dig med genom historien. Du ska få veta vad som skett...
2002 startade Hasse och Petter Stallet.se. Sidan blev snabbt populär bland hästtjejer framförallt och de öppnade fler sidor och utvecklade nya funktioner. Efter ett par år, kring 2007 köper Egmont Kärnan, en del av jätteföretaget Egmont, in sig i Stallet.se men Hasse och Petter fortsätter programmera och sköta sidan. Efter ytterligare några år så ville de inte vara kvar alls och de sålde hela sidan till Egmont Kärnan.
Så ser ägarskapet ut idag. Egmont Kärnan, den svenska delen av Egmont, äger Stallet.se och dess systersidor.
Låt oss nu gå tillbaka till maj 2012. Vi visste då att Egmont ägde hela sidan och vi hade märkt att det blivit allt sämre när det kom till att kommunicera med oss i crew och att fixa uppdateringar. Vi hade Sussie i support att snacka med, ingen mer. Vi visste inte var det fanns någon mer.
Så kom dråpslaget:
"Egmont har sagt upp mig från supporttjänsten. Jag slutar sista juni men kommer trappa ner innan. Jag vet inte vad som händer sen."
Egmont hade upptäckt att de faktiskt hade någon anställd som skötte deras hemsida!!! :O Det kostar ju pengar! Den måste bort! Så tog de bort support. Vi i crew förbjöds att berätta något för er medlemmar.
Sommaren gick och vi väntade. Vi trodde inte på riktigt att de bara skulle ta bort supporten och låta det vara så, vi trodde väl att de höll på med någon omorganisation eller något. Inget hände. Vi i crew blev mer och mer frustrerade och stämningen på sidan blev allt sämre.
Ni minns kanske vad som hände? Jag skrev ett tidningsnummer, så gjorde några andra i crew och vi gick ut i strejk.
Framförallt strejkade vi för att vi ville ha en ny supprt, att Egmont skulle bry sig. Achatina hade fått fram ett namn på en person som kanske eventuellt kunde hjälpa oss med Stallet.se. Det var Olof. Att jag går ut med hans namn är för att han faktiskt mejlade väldigt många av de medlemmar som mejlade till Egmont och klagade. Han har redan berättat vem han är för en del medlemmar, varför ska då inte alla kunna få veta?
Jag mejlade honom första gången den 5 september och berättade om vem jag var och vad stallet.se var. Han visste knappt att hemsidan fanns. Han visste knappt att han var ansvarig för den. Han hade inte tillgång till supportkontot, den inloggningen hade fortfarande Sussie, han visste inte vem Sussie var och han hade nog aldrig ens varit på hemsidans startsida. En nybörjare på stallet.se var ansvarig.
Nå. Jag samlade in alla i crews mejladresser och mejlade till honom. Jag berättade vad vi behövde, jag ringde och eggade er medlemmar att mejla dem också. Så gjorde även andra i crew, däribland Acha, Maria och Line.
Ett tag såg det ljust ut, ett tag såg det ut som om det kanske skulle ordna sig. Han lyssnade och svarade när man ringde. Jag berättade om min bakgrund och sa att jag gärna skulle jobbat som support. Jag fick ett löfte om det. Han skulle kolla timlönen och återkomma...
Sedan hade det ändrat sig, de hade hittat någon på företaget som skulle sköta det istället. Jag var ute ur spelet.
Det hade varit fantastiskt kul att få jobba som support men jag accepterade ändå valet de gjort. Jag tänkte att det ändå skulle bli bra om vi fick någon som jobbade i support.
Nej. Det blev inte bra. Personen fick extremt lite tid att ägna åt sidan, bara så att precis, absolut de allvarligaste fallen hanns med. Supprt hinner alltså inte göra något åt dina bildstölder, stallstölder eller GM som aldrig kommer fram. Support hinner möjligtvis med ditt ärende om det är så att du gjort en polisanmälan och polis hör av sig till support. Annars händer inget. Det är INTE supports fel. Det är Egmonts fel.
Nåja, ett tag trodde jag i alla fall på att det faktiskt var på väg framåt och jag började samla ihop en lista på vad som behövde åtgärdas på sidan. Ni medlemmar och andra i crew hjälpte till genom att mejla när ni upptäckte fel och missar såsom att fotogalleriet buggade rätt ofta förut. Till slut var det 11 sidor långt. Ett worddokument med 11 sidor fel och buggar.
Jag mejlade in det den 10 december, 3 månader efter att jag första gången mejlade Olof. Den 13 december mejlade jag igen med ytterligare ett dokument fullt av buggar. Jag fick aldrig något svar.
Samtidigt, nu i december så hade det även gått 3 månader sedan Olof hade lovat att de skulle ordna SP-kampen. Zvala använde den för att fuska till sig SP och den 13 september fick Olof mitt första mejl om SP-fuskandet. Först nu, i mitten av december försvann SP-kampen.
Nåväl... Här såg det ett tag ljusare ut med ny support och SP-kampen borta. Men sen? Vad hände sen?
Det var tystnad. Tyst, tyst, tyst... Ingen respons på några förslag, inga uppdateringar. Först då jag skickade ett mejl med ämnet "Kränkningar!" hände något. Då kunde de oroa sig lite men de kunde inte komma med några lösningar. De kunde inte ge support mer tid, de kunde inte säga något om några uppdateringar. Ingenting...
Så. den 15 februari skickar jag detta mejl:
"Nu talar jag för 6 av oss i crew, det är vi som vill kommunicera mest med Egmont, Support och varandra. Det är vi som gärna vill se förändringar och förbättringar på sidan. Vi ägnar långa diskussioner åt att fundera på vad man kan förändra för att förbättra stämningen, internetmiljön och sidans funktioner. Vi upplever det dock som att allt vårt engagemang är meningslöst och som att de idéer vi har inte kommer till någon nytta.
Vi undrar en sak: Finns det någon som helst plan med sidan? Kommer Egmont förändra något på den de närmaste 3 eller 6 månaderna?
Var snäll och ge oss ett ärligt svar. Just nu kastas vi mellan hopp och förtvivlan. Om vi får ett ärligt och rakt "Nej." så vet vi vad vi inte behöver slösa våra krafter på. Då kan vi helt enkelt strunta i att fundera på framtiden och bara göra det vi kan göra just nu. Vi har trott på förändring och förbättring i ett halvår men inget har skett i våra ögon utom att support ägnar en timme varje dag åt polisärenden, vilket i och för sig är viktigt."
Jag fick inget svar. 20 februari påminde jag honom om det igen och fick då till svar att han nu hade vidarebefodrat mejlet till hans chefer. Bra! Det var ju en början! Jag satte en, i mina ögon, generös tidsfrist: 3 veckor, 21 dagar. Så lång tid kan det ju inte ta och säga om man har tänkt något överhuvudtaget. Vi meddelade också att vi skulle tolka tystnad som ett nej.
Det gick 3 veckor. Tystnad.
Så kom det ett mejl. Jag höll på att ramla av stolen! En vecka sent men i alla fall ett positivt besked! Olof hade fått okej att låta några programmerare titta på sidan!!!! Det skulle komma några kompetenta programmerare och titta och se om något kunde göras. Jag fick meddelande om att detta skulle ta en månad. Mitt svar var i stil med "Då förväntar jag mig att höra från dig om en månad då."
Under den senaste månaden har du kanske märkt att det hänt konstiga saker på sidan? Jag har märkt några smärre grejer. Saker som inte brukar bugga har buggat och liknande. Kanske var det programmerarna som var inne och pillade? Jag vet inte...
För...
Månaden tog slut i förra veckan. Då var deras tidsfrist slut. Olof hörde inte av sig så jag mejlade honom. OCH DRA MIG BAKLÄNGES ÖVER GÄRDSGÅRDEN! JAG FICK SVAR INOM 10 MINUTER!!!
Svaret? "Autosvar: Jag har slutat på Egmont kärnan. Du kan inte kontakta mig. Blablabla..."
Detta var droppen. Det är nog nu. Vi lägger ner. Detta är ett passagerarfartyg där kapten och alla högre besättningsmän redan hoppat i plurret och rott iväg. De har övergivet oss.
Kvar finns ni, passagerarna, och vi, de lägre besättningsmännen, vi som skurar golvet och sköter motorerna. Vi är övergivna.
Vi slutar. Tack och adjö. Det här är nog. Vi vägrar bli behandlade som skurtrasor som man utnyttjar och sliter på tills de faller i bitar. Vi vill inte vara gratisarbetare åt Egmont Kärnan, vi vill inte vara slavar åt en plantageägare som aldrig är hemma men som lever gott på vårt arbete. Vi vill inte.
Men ni då? Borde vi inte tänka på er? Vad har vi gjort de senaste 11 månaderna då? Vi har bara tänkt på er. Jag har inga drömmar och mål med Stallet.se för min del, mina mål har bara handlat om att du ska ha det bra. Egmont har tagit de drömmarna med sig ner i djupet. Jag mår inte bra av Stallet.se längre och jag tror inte du heller gör det.
Ni är passagerarna på Titanic och nu är vi de besättningsmän som vrålar ut att vi sjunker, att ni måste ta er upp, ta er bort, hitta livbåtar. Hitta andra hemsidor.
Ta kontakt med de på Stallet.se som ni lärt känna och som ni vill behålla kontakten med och kom överens om var ni ska ta vägen. Kanske hittar ni något annat roligt stallforum, kanske en rollsida, kanske en gemensam blogg... Se bara till att välja en sida där ägarna faktiskt bryr sig. Se till att hitta en sida där det finns någon som lyssnar.
Jag är ledsen om jag raserat dina illusioner genom att berätta hur det ser ut men det var min plikt. Jag är ledsen att meddela att från och med 3 maj kl 10.00 så kommer i nuläget följade crewmedlemmar sluta arbeta gratis åt Egmont kärnan: Rohan, Acropol, Elistrand, Achatina, Sole, Specialedition, Joker och Hartland. Fler kan tillkomma.
Vad som kan få oss att börja jobba igen? En faktisk uppdatering av sida. Dvs, uppdaterade funktioner, reklam och att man aktivt kontaktar och lyssnar på oss från Egmonts sida. Annars struntar vi i det här.
/Acro, i sorg.
www.egmontkarnan.se
Det var tystnad. Tyst, tyst, tyst... Ingen respons på några förslag, inga uppdateringar. Först då jag skickade ett mejl med ämnet "Kränkningar!" hände något. Då kunde de oroa sig lite men de kunde inte komma med några lösningar. De kunde inte ge support mer tid, de kunde inte säga något om några uppdateringar. Ingenting...
Så. den 15 februari skickar jag detta mejl:
"Nu talar jag för 6 av oss i crew, det är vi som vill kommunicera mest med Egmont, Support och varandra. Det är vi som gärna vill se förändringar och förbättringar på sidan. Vi ägnar långa diskussioner åt att fundera på vad man kan förändra för att förbättra stämningen, internetmiljön och sidans funktioner. Vi upplever det dock som att allt vårt engagemang är meningslöst och som att de idéer vi har inte kommer till någon nytta.
Vi undrar en sak: Finns det någon som helst plan med sidan? Kommer Egmont förändra något på den de närmaste 3 eller 6 månaderna?
Var snäll och ge oss ett ärligt svar. Just nu kastas vi mellan hopp och förtvivlan. Om vi får ett ärligt och rakt "Nej." så vet vi vad vi inte behöver slösa våra krafter på. Då kan vi helt enkelt strunta i att fundera på framtiden och bara göra det vi kan göra just nu. Vi har trott på förändring och förbättring i ett halvår men inget har skett i våra ögon utom att support ägnar en timme varje dag åt polisärenden, vilket i och för sig är viktigt."
Jag fick inget svar. 20 februari påminde jag honom om det igen och fick då till svar att han nu hade vidarebefodrat mejlet till hans chefer. Bra! Det var ju en början! Jag satte en, i mina ögon, generös tidsfrist: 3 veckor, 21 dagar. Så lång tid kan det ju inte ta och säga om man har tänkt något överhuvudtaget. Vi meddelade också att vi skulle tolka tystnad som ett nej.
Det gick 3 veckor. Tystnad.
Så kom det ett mejl. Jag höll på att ramla av stolen! En vecka sent men i alla fall ett positivt besked! Olof hade fått okej att låta några programmerare titta på sidan!!!! Det skulle komma några kompetenta programmerare och titta och se om något kunde göras. Jag fick meddelande om att detta skulle ta en månad. Mitt svar var i stil med "Då förväntar jag mig att höra från dig om en månad då."
Under den senaste månaden har du kanske märkt att det hänt konstiga saker på sidan? Jag har märkt några smärre grejer. Saker som inte brukar bugga har buggat och liknande. Kanske var det programmerarna som var inne och pillade? Jag vet inte...
För...
Månaden tog slut i förra veckan. Då var deras tidsfrist slut. Olof hörde inte av sig så jag mejlade honom. OCH DRA MIG BAKLÄNGES ÖVER GÄRDSGÅRDEN! JAG FICK SVAR INOM 10 MINUTER!!!
Svaret? "Autosvar: Jag har slutat på Egmont kärnan. Du kan inte kontakta mig. Blablabla..."
Detta var droppen. Det är nog nu. Vi lägger ner. Detta är ett passagerarfartyg där kapten och alla högre besättningsmän redan hoppat i plurret och rott iväg. De har övergivet oss.
Kvar finns ni, passagerarna, och vi, de lägre besättningsmännen, vi som skurar golvet och sköter motorerna. Vi är övergivna.
Vi slutar. Tack och adjö. Det här är nog. Vi vägrar bli behandlade som skurtrasor som man utnyttjar och sliter på tills de faller i bitar. Vi vill inte vara gratisarbetare åt Egmont Kärnan, vi vill inte vara slavar åt en plantageägare som aldrig är hemma men som lever gott på vårt arbete. Vi vill inte.
Men ni då? Borde vi inte tänka på er? Vad har vi gjort de senaste 11 månaderna då? Vi har bara tänkt på er. Jag har inga drömmar och mål med Stallet.se för min del, mina mål har bara handlat om att du ska ha det bra. Egmont har tagit de drömmarna med sig ner i djupet. Jag mår inte bra av Stallet.se längre och jag tror inte du heller gör det.
Ni är passagerarna på Titanic och nu är vi de besättningsmän som vrålar ut att vi sjunker, att ni måste ta er upp, ta er bort, hitta livbåtar. Hitta andra hemsidor.
Ta kontakt med de på Stallet.se som ni lärt känna och som ni vill behålla kontakten med och kom överens om var ni ska ta vägen. Kanske hittar ni något annat roligt stallforum, kanske en rollsida, kanske en gemensam blogg... Se bara till att välja en sida där ägarna faktiskt bryr sig. Se till att hitta en sida där det finns någon som lyssnar.
Jag är ledsen om jag raserat dina illusioner genom att berätta hur det ser ut men det var min plikt. Jag är ledsen att meddela att från och med 3 maj kl 10.00 så kommer i nuläget följade crewmedlemmar sluta arbeta gratis åt Egmont kärnan: Rohan, Acropol, Elistrand, Achatina, Sole, Specialedition, Joker och Hartland. Fler kan tillkomma.
Vad som kan få oss att börja jobba igen? En faktisk uppdatering av sida. Dvs, uppdaterade funktioner, reklam och att man aktivt kontaktar och lyssnar på oss från Egmonts sida. Annars struntar vi i det här.
/Acro, i sorg.
www.egmontkarnan.se
Var är uppdateringarna!?! Stallet.se dör!
Publicerat 130111
Japp! Här är jag igen med mitt ständiga tjat! Var är uppdateringarna? Jag får ständigt mejl med frågor som "Varför fungerar det inte att göra banor på hopptävlingarna?" och "Kommer det att komma DGM igen?". Det kommer mejl om "Fotogalleriet buggar så det går inte att ladda upp något." eller "Varför går det inte att ta bort bara en viss stallplan?". Folk undrar om jag kan fixa så att utställningen blir bättre och mer rättvis.
Visst. Sure. Strax efter att jag plockar ner månen åt er.
Varje gång jag får ett mejl som detta får jag två impulser. Den första handlar om att föreslå att medlemmen ska skriva sin fråga på ett papper, gå ut i skogen och gömma brevet under en stubbe så ska den se att det ordnas. Jag gör givetvis inte detta. Det vore oförskämt. Vad jag egentligen menar är att det är lika effektivt att mejla oss i Crew och fråga om uppdateringar av sidan och nya funktioner som att skriva till jultomten ungefär. Varken vi eller tomten kan göra något.
Den andra impulsen är däremot bättre och det är den jag följer. Jag tyglar min irritation (inte riktad mot medlemmen, såklart inte, utan mot Egmont) och beskriver hur medlemmen ska mejla till ägarna av Stallet.se, det vill säga bolaget Egmont Kärnan.
Jag tänker berätta igen hur ni ska göra: Gå in på wwww.Egmontkarnan.se och klicka på "kontakta oss". Då hittar man en länk på vänster sida som heter "kontaktformulär". Klicka på den. Fyll i de uppgifter som du tycker verkar vettiga, kanske ditt namn och en mejladress så de kan svara på ditt meddelande. Därefter skriver du vad du tycker.
Visst. Sure. Strax efter att jag plockar ner månen åt er.
Varje gång jag får ett mejl som detta får jag två impulser. Den första handlar om att föreslå att medlemmen ska skriva sin fråga på ett papper, gå ut i skogen och gömma brevet under en stubbe så ska den se att det ordnas. Jag gör givetvis inte detta. Det vore oförskämt. Vad jag egentligen menar är att det är lika effektivt att mejla oss i Crew och fråga om uppdateringar av sidan och nya funktioner som att skriva till jultomten ungefär. Varken vi eller tomten kan göra något.
Den andra impulsen är däremot bättre och det är den jag följer. Jag tyglar min irritation (inte riktad mot medlemmen, såklart inte, utan mot Egmont) och beskriver hur medlemmen ska mejla till ägarna av Stallet.se, det vill säga bolaget Egmont Kärnan.
Jag tänker berätta igen hur ni ska göra: Gå in på wwww.Egmontkarnan.se och klicka på "kontakta oss". Då hittar man en länk på vänster sida som heter "kontaktformulär". Klicka på den. Fyll i de uppgifter som du tycker verkar vettiga, kanske ditt namn och en mejladress så de kan svara på ditt meddelande. Därefter skriver du vad du tycker.
Vad tycker du om stallet.se? Vad behöver sidan för att bli bättre? Som det är nu uppfattar varken jag eller någon annan jag talat med att Egmont har någon som helst plan för att fortsätta utveckla sidan. En sida som inte utvecklas är dödsdömd. Så är det. Kanske är det redan försent för att göra något åt Stallet.se, det kan jag inte säga något om men jag känner mig säker att om vi inte gör något finns det bara ett scenario. Stallet.se kommer läggas ner.
Men! Snälla! Få inte panik nu. Tänk efter hur ni skriver om det här i tjat och i chatten! Det är jag som privatperson som siar in i framtiden och skriver vad jag tror kommer hända. Det är vad jag och några andra med mig tror.
Och... Det behöver inte ens vara det att Egmont stänger ner sidan. Gå in på mydreamstable, minstald.dk eller minstall.no. För 2-3 år sedan var det 30 personer i chatten om kvällarna på minstall.no. Nu är det två ensamma stall. Det var nära 500 djur i utställningarna, nu är det knappt över 150 djur. Det skrivs ett inlägg i gnägg om dagen max...
Ni har sett det själv här. Rolla som tidigare var fullt, du hann knappt se de nya inläggen innan de var borta, har nu kvar samma inlägg hela dagen. Färre djur i utställningen, färre som skriver i gnägg... Vi blir bara färre.
Lösningen: Uppdatera sidan och gör reklam för den så att vi får nya medlemmar! Det kommer inte in några nya!
Vem kan genomföra detta? Egmont Kärnan. Skriv till dem! Vi behöver deras hjälp och det nu! Om de inte lyssnar på oss i crew så MÅSTE de lyssna på alla sina tusentals medlemmar! Skicka dem ett meddelande för varje gång du loggar in på stallet.se så ska du se att de snart känner sig tvungna att göra något.
Upp till kamp!
/Acro
Men! Snälla! Få inte panik nu. Tänk efter hur ni skriver om det här i tjat och i chatten! Det är jag som privatperson som siar in i framtiden och skriver vad jag tror kommer hända. Det är vad jag och några andra med mig tror.
Och... Det behöver inte ens vara det att Egmont stänger ner sidan. Gå in på mydreamstable, minstald.dk eller minstall.no. För 2-3 år sedan var det 30 personer i chatten om kvällarna på minstall.no. Nu är det två ensamma stall. Det var nära 500 djur i utställningarna, nu är det knappt över 150 djur. Det skrivs ett inlägg i gnägg om dagen max...
Ni har sett det själv här. Rolla som tidigare var fullt, du hann knappt se de nya inläggen innan de var borta, har nu kvar samma inlägg hela dagen. Färre djur i utställningen, färre som skriver i gnägg... Vi blir bara färre.
Lösningen: Uppdatera sidan och gör reklam för den så att vi får nya medlemmar! Det kommer inte in några nya!
Vem kan genomföra detta? Egmont Kärnan. Skriv till dem! Vi behöver deras hjälp och det nu! Om de inte lyssnar på oss i crew så MÅSTE de lyssna på alla sina tusentals medlemmar! Skicka dem ett meddelande för varje gång du loggar in på stallet.se så ska du se att de snart känner sig tvungna att göra något.
Upp till kamp!
/Acro
Mejla Egmont om buggarna igen!!
Publicerat 121222
S.s kommer aldrig uppdateras!
(...om inte vi får Egmont att tänka om!)
Hej hopp! Är ni redo? Det är nämligen dags att reagera igen. Det har gått mer än två månader sedan Crew strejkade för att få en ny support och ni började mejla Egmont. Vi lyckades, till viss del. En support anställdes. Men jag är ändå inte nöjd, det har inte skett de förbättringarna jag och fler med mig har hoppats på.
Låt mig ta sakerna i tur och ordning:
Egmont kärnan är den svenska delen av företaget Egmont. Det är Egmont som äger Stallet.se och de andra, utländska sidorna. 2007 köpte de 60% av sidorna och några år senare köpte de hela sidan. Tidigare ägde Hasse och Petter sidorna men när de blev helt uppköpta så slutade de i princip som ansvariga för sidan. Killarna fortsatte med andra projekt och lämnade sidan i Egmont Kärnans famn.
Som ni förstår fungerar det därmed inte att fråga varför Hasse och Petter inte gör något. Det är Egmont som är ansvariga nu.
Supporten som anställdes började jobba men ännu är inte det administrativa och formella pappersarbetet avklarat. Därmed har support inte börjat jobba fullt ut ännu. Det är inte okej att låta någon jobba så länge utan ett formellt avtal.
I september i år gick Crew ut i strejk för att få er som medlemmar att agera och mejla till Egmont och få Egmont att reagera och anställa en support. Det tog 3 veckor av strejk och hundratals mejl från er som medlemmar och så sa Egmont "Okej! Vi anställer en nu!" De uppfyllde det löftet till hälften i alla fall.
Men har du märkt någon skillnad? Inte speciellt stor va?
Egmont är ansvariga för driften av sidan och det är en sida full av fel och buggar. Det är Fotogalleriet, tidningsfunktionen, hopptävlingar och annat som krånglar. Vi har en utställning som 85% anser är orättvis (Källa: min stallfråga) och ett minskande medlemsantal. Förutom svenska sidan är den finska sidan i princip den enda som har någon aktivitet kvar. Norska, danska, engelska och tyska är allt mer stilla. Vad gör Egmont? Ingenting.
Låt mig ta sakerna i tur och ordning:
Egmont kärnan är den svenska delen av företaget Egmont. Det är Egmont som äger Stallet.se och de andra, utländska sidorna. 2007 köpte de 60% av sidorna och några år senare köpte de hela sidan. Tidigare ägde Hasse och Petter sidorna men när de blev helt uppköpta så slutade de i princip som ansvariga för sidan. Killarna fortsatte med andra projekt och lämnade sidan i Egmont Kärnans famn.
Som ni förstår fungerar det därmed inte att fråga varför Hasse och Petter inte gör något. Det är Egmont som är ansvariga nu.
Supporten som anställdes började jobba men ännu är inte det administrativa och formella pappersarbetet avklarat. Därmed har support inte börjat jobba fullt ut ännu. Det är inte okej att låta någon jobba så länge utan ett formellt avtal.
I september i år gick Crew ut i strejk för att få er som medlemmar att agera och mejla till Egmont och få Egmont att reagera och anställa en support. Det tog 3 veckor av strejk och hundratals mejl från er som medlemmar och så sa Egmont "Okej! Vi anställer en nu!" De uppfyllde det löftet till hälften i alla fall.
Men har du märkt någon skillnad? Inte speciellt stor va?
Egmont är ansvariga för driften av sidan och det är en sida full av fel och buggar. Det är Fotogalleriet, tidningsfunktionen, hopptävlingar och annat som krånglar. Vi har en utställning som 85% anser är orättvis (Källa: min stallfråga) och ett minskande medlemsantal. Förutom svenska sidan är den finska sidan i princip den enda som har någon aktivitet kvar. Norska, danska, engelska och tyska är allt mer stilla. Vad gör Egmont? Ingenting.
Den 10 december skickade jag ett 11-sidor långt dokument till Egmont där jag samlat alla buggar och fel på sidan jag och ett gäng andra medlemmar kunde komma på. 11 sidor med fel. Jag är redo att bli bitter över det hela men jag försöker låta bli.
Ett ljus i tunneln är ändå att Egmont, efter 3 månader, tog bort SP-kampen! En (eller flera) person(er) har systematiskt utnyttjat funktionen för att fuska sig till SP i många månader. I mitten av september meddelade vi i Crew Egmont att vi inte längre tänkte försöka radera alla de hundratals stall som skapades för att fuska fram SP. Den 17 september fick vi beskedet att SP-kampen skulle tas bort.
Jag vill vara rättvis. Det är inte lätt för den stackare som helt plötsligt fick hela Stallet.se på sitt bord. Stackarn vet inte vad det handlar om, förstår inte vad GM är och har ingen aning om hur stallpengar fungerar och vilka som vinner utställningen. Det måste vi berätta för hen.
Jag förstår också att Egmont måste tjäna pengar men sättet de gör det här på... De kastar pengarna i sjön. Sidan köptes in när den var som störst och nu går det bara utför. De håller på att sänka en sida som förut var värd miljoner! För att vinna något, för att tjäna något, måste man satsa.
Ni vet hur läget ser ut nu. Är det okej för dig så kan du sluta läsa här och nu. Känner du att det här är fel, att du vill se en förändring, en förbättring så säg det då! Support är maktlös men Egmont kan göra något! Skriv ett nytt mejl och berätta vad du tror sidan behöver! Låt det inte gå längre. Berätta hur funktionerna skulle behöva förbättras. Berätta vad du har för idéer för att utveckla sidan!
Adressen är: www.egmontkarnan.se ---> kontakta oss ---> kontaktformulär
Mitt meddelande till Egmont blir: Satsa på oss!
/RevolutionsAcro!
Ett ljus i tunneln är ändå att Egmont, efter 3 månader, tog bort SP-kampen! En (eller flera) person(er) har systematiskt utnyttjat funktionen för att fuska sig till SP i många månader. I mitten av september meddelade vi i Crew Egmont att vi inte längre tänkte försöka radera alla de hundratals stall som skapades för att fuska fram SP. Den 17 september fick vi beskedet att SP-kampen skulle tas bort.
Jag vill vara rättvis. Det är inte lätt för den stackare som helt plötsligt fick hela Stallet.se på sitt bord. Stackarn vet inte vad det handlar om, förstår inte vad GM är och har ingen aning om hur stallpengar fungerar och vilka som vinner utställningen. Det måste vi berätta för hen.
Jag förstår också att Egmont måste tjäna pengar men sättet de gör det här på... De kastar pengarna i sjön. Sidan köptes in när den var som störst och nu går det bara utför. De håller på att sänka en sida som förut var värd miljoner! För att vinna något, för att tjäna något, måste man satsa.
Ni vet hur läget ser ut nu. Är det okej för dig så kan du sluta läsa här och nu. Känner du att det här är fel, att du vill se en förändring, en förbättring så säg det då! Support är maktlös men Egmont kan göra något! Skriv ett nytt mejl och berätta vad du tror sidan behöver! Låt det inte gå längre. Berätta hur funktionerna skulle behöva förbättras. Berätta vad du har för idéer för att utveckla sidan!
Adressen är: www.egmontkarnan.se ---> kontakta oss ---> kontaktformulär
Mitt meddelande till Egmont blir: Satsa på oss!
/RevolutionsAcro!
Strejken är över nu!
Publicerat 121017
Det är över nu. Japp. Nu är det nog. Nu har vi i Crew strejkat klart och vi har fått en ny support. Ni har varit irriterade, nu kan ni vara glada. Vi har varit frusterade, nu kan vi vara nöjda. Nu får du som medlem ta över stafettpinnen.
Vi har nått fram med budskapet "Vi behöver en support för att kunna fortsätta" och vi har fått respons. Imorgon börjar en ny support jobba på sidan och vi hoppas att hen så snart som möjligt hinner ifatt med alla de tusentals ärenden som samlats på hög sedan förra supporten sades upp.
Vi måste ha tålamod och komma ihåg att vår nya support inte har kunnat göra något mer än hen har gjort, att det inte är hens fel. Det kommer fortfarande ta lite tid innan du får svar på ditt ärende.
Vi har nått fram med budskapet "Vi behöver en support för att kunna fortsätta" och vi har fått respons. Imorgon börjar en ny support jobba på sidan och vi hoppas att hen så snart som möjligt hinner ifatt med alla de tusentals ärenden som samlats på hög sedan förra supporten sades upp.
Vi måste ha tålamod och komma ihåg att vår nya support inte har kunnat göra något mer än hen har gjort, att det inte är hens fel. Det kommer fortfarande ta lite tid innan du får svar på ditt ärende.
Vi i crew då?
Crew då? Jo, vi är tillbaka och jobbar och gör vårt bästa för att nu underlätta för supporten och för er medlemmar. Vi har alltid velat sidans bästa och nu är det bäst att jobba på som vanligt.
Det har varit en del medlemmar som har klagat på oss i Crew under strejken och har sagt att vi borde få "sparken" men varken nya supporten eller Egmont Kärnan har antytt något i denna riktning. Just nu är det inte heller aktuellt med att ta in nya medlemmar i gänget, det är helt enkelt viktigare att se till att nya supporten finner sig till rätta och får hjälp så att alla ni som mejlat support får svar och hjälp.
Det har varit en del medlemmar som har klagat på oss i Crew under strejken och har sagt att vi borde få "sparken" men varken nya supporten eller Egmont Kärnan har antytt något i denna riktning. Just nu är det inte heller aktuellt med att ta in nya medlemmar i gänget, det är helt enkelt viktigare att se till att nya supporten finner sig till rätta och får hjälp så att alla ni som mejlat support får svar och hjälp.
Du som medlem då?
Ni då? Ska ni glömma? Ska ni glömma allt besvär som varit? Ska ni glömma hur ni mejlade ut i cyberrymden utan att få något svar? Ska ni arkivera alla de mejl och telefonsamtal som ni skickade och ringde till Egmont?
NEJ!
Jag förespråkar "forgive but not forget" i detta fallet.
Vi förlåter, vi är glada men vi glömmer inte. För även om sidan nu återigen kan börja fungera såsom den gjorde i maj, innan support blev uppsagd så är Stallet.se en sida som inte uppdaterats på evigheter. Det finns buggar på sidan som gör att allt inte fungerar som det ska och så att personer fuskar. Det är texter som är gamla, utdaterade och som inte längre gäller och det är funktioner som spelat ut sin roll helt.
NEJ!
Jag förespråkar "forgive but not forget" i detta fallet.
Vi förlåter, vi är glada men vi glömmer inte. För även om sidan nu återigen kan börja fungera såsom den gjorde i maj, innan support blev uppsagd så är Stallet.se en sida som inte uppdaterats på evigheter. Det finns buggar på sidan som gör att allt inte fungerar som det ska och så att personer fuskar. Det är texter som är gamla, utdaterade och som inte längre gäller och det är funktioner som spelat ut sin roll helt.
Hur tränar man en sida?
På internet är en sida som inte uppdateras en sida som dör. Internetsidor är som bilar, som människor och som tävlingshästar. De måste skötas om, matas och tränas för att fortsätta vara så bra som de kan vara.
Achatina gjorde en jämförelse just med en tävlingshäst och där beskrev hon det som att sidägarna behövde ta hand om sin häst på många olika sätt för att tävlingshästen skulle nå framgång. Att vi nu har fått en support kan man se som att vi har fått en skötare. Vi har någon som matar sidan och borstar på den så den mår bra och det är ju alltid positivt. Men vi har i nuläget ingen tränare, vi har ingen som övar med hästen, utvecklar den och får den att bli bättre och bättre. Vår tävlingshäst är mest ute och skrittar med sin skötare medan de andra konkurrenterna har de mest ambitiösa träningsprogram. Tror du på allvar att vår tävlingshäst kommer kunna hålla jämna steg med konkurrenterna i längden?
Det tror inte jag.
Jag som crew är nöjd. Jag har fått mitt stöd, jag har fått min support.
Jag som medlem väntar fortfarande. Jag tänker att jag kan ge Egmont en tid nu, en tid att hämta andan och fundera på saken innan jag återigen kanske måste göra min röst hörd. Kanske kommer de börja uppdatera sidan om ett tag men om detta inte sker innan... Ja, kanske innan jul så är jag redo att berätta vad jag behöver för att ha kul på stallet.se igen.
Achatina gjorde en jämförelse just med en tävlingshäst och där beskrev hon det som att sidägarna behövde ta hand om sin häst på många olika sätt för att tävlingshästen skulle nå framgång. Att vi nu har fått en support kan man se som att vi har fått en skötare. Vi har någon som matar sidan och borstar på den så den mår bra och det är ju alltid positivt. Men vi har i nuläget ingen tränare, vi har ingen som övar med hästen, utvecklar den och får den att bli bättre och bättre. Vår tävlingshäst är mest ute och skrittar med sin skötare medan de andra konkurrenterna har de mest ambitiösa träningsprogram. Tror du på allvar att vår tävlingshäst kommer kunna hålla jämna steg med konkurrenterna i längden?
Det tror inte jag.
Jag som crew är nöjd. Jag har fått mitt stöd, jag har fått min support.
Jag som medlem väntar fortfarande. Jag tänker att jag kan ge Egmont en tid nu, en tid att hämta andan och fundera på saken innan jag återigen kanske måste göra min röst hörd. Kanske kommer de börja uppdatera sidan om ett tag men om detta inte sker innan... Ja, kanske innan jul så är jag redo att berätta vad jag behöver för att ha kul på stallet.se igen.
Crew väntar och jobbar...
Publicerat 121005
Vi gör vad vi måste för er skull!
"Crew får inte sluta godkänna bilder!"
Du hör ju själv hur dumt det låter. Vi är självständiga människor. Vi är fria att låta bli om vi vill. Av och till har vi rätt att ta en paus, precis som du. Det händer saker i våra liv också som kan påverka vår möjlighet att sköta vårt Crewuppdrag. Det går inte att säga att vi inte får.
Ja, jag har tagit på mig ett ansvar som crew men det var ett ansvar med ett stöd i form av trygghet och hjälp från företaget och från en person i support. Om du tar bort grunden på ett hus, hur kan du då förvänta dig att resten ska stå kvar?
Du hör ju själv hur dumt det låter. Vi är självständiga människor. Vi är fria att låta bli om vi vill. Av och till har vi rätt att ta en paus, precis som du. Det händer saker i våra liv också som kan påverka vår möjlighet att sköta vårt Crewuppdrag. Det går inte att säga att vi inte får.
Ja, jag har tagit på mig ett ansvar som crew men det var ett ansvar med ett stöd i form av trygghet och hjälp från företaget och från en person i support. Om du tar bort grunden på ett hus, hur kan du då förvänta dig att resten ska stå kvar?
Sussie som satt i support tidigare kunde lika gärna ha tagit bort alla vi som jobbat som crew när hon slutade för man skulle kunna se det som att vi faktiskt jobbade för henne. Hon tog ansvar för vad vi gjorde och det var hon som var vår chef. Vi hjälpte support, vi var en del av supports team.
"Ni kommer bli kickade!"
Jaaaa? So what? Förstår inte du att vad vi i Crew gör just nu är större än dig och mig? Om villkoret för en ny support och en upprustning av sidan är att jag blir av med min crewstatus så är jag gladeligen med på dealen. Det tror jag också de flesta i gänget är helt med på också. Vad spelar det för roll att vara Crew på en döende eller död sida? Vi är här för att vi älskar sidan och vill hjälpa medlemmarna, inte för att få Crewmärket i stallet.
Vad tror du om mig egentligen? Tror du att jag tycker det är kul att göra dig ledsen och hindra ditt stall från att utvecklas? Tror du att Crewstatusen betyder mer för mig än sidans fortlevnad?
Vad tror du om mig egentligen? Tror du att jag tycker det är kul att göra dig ledsen och hindra ditt stall från att utvecklas? Tror du att Crewstatusen betyder mer för mig än sidans fortlevnad?
Ha tålamod och tro på oss!
Litar du på mig?
Om du gör det, så lyssna då. Lyft blicken från dina bilder och se vad som händer utanför sidan. Två av oss i Crew försöker få ett svar av Egmont varje dag på olika sätt. Vi ringer vår kontaktperson, vi mejlar, vi ringer den svenska växeln... Vi ringer till och med till cheferna i Danmark.
Om du gör det, så lyssna då. Lyft blicken från dina bilder och se vad som händer utanför sidan. Två av oss i Crew försöker få ett svar av Egmont varje dag på olika sätt. Vi ringer vår kontaktperson, vi mejlar, vi ringer den svenska växeln... Vi ringer till och med till cheferna i Danmark.
Dina bilder spelar ingen roll om det inte kommer en ny support snart. Det är inte okej att driva en sida för barn utan någon som helst kontroll. Om inte Egmont har råd med en anställd support, varför har de då ens sidan?
"Men ni kan bara godkänna bilder?"
Ja, visst. Det kan vi såklart. Men varför? För att du vill sälja din häst? Men din häst är värdelös utan support! Ditt stall, allt ditt arbete faller utan någon som tar ansvar för sidan! Dina bilder betyder ingenting om vi inte får hjälp snart.
Om vi började godkänna bilder igen skulle lugnet i stort sett vara återställt igen. Du skulle bli lite irriterade över att någon trollade i gnägg och att någon spammade i chatten men så länge allting funkade skulle du inte bry dig. DU MÅSTE BRY DIG! Det är så. Vi är mänskliga, vi orkar inte bry oss speciellt mycket. Hela länder svälter just nu, bryr du dig? Tja... lite. Inte så mycket. Inte förrän du har bilden på det svältande barnet rakt i ansiktet. Inte förrän du aldrig får dina bilder godkända.
Vi tänker inte rädda sidan lite halvt för Egmonts skull, vi tänker rädda den helt för din skull!
Om vi började godkänna bilder igen skulle lugnet i stort sett vara återställt igen. Du skulle bli lite irriterade över att någon trollade i gnägg och att någon spammade i chatten men så länge allting funkade skulle du inte bry dig. DU MÅSTE BRY DIG! Det är så. Vi är mänskliga, vi orkar inte bry oss speciellt mycket. Hela länder svälter just nu, bryr du dig? Tja... lite. Inte så mycket. Inte förrän du har bilden på det svältande barnet rakt i ansiktet. Inte förrän du aldrig får dina bilder godkända.
Vi tänker inte rädda sidan lite halvt för Egmonts skull, vi tänker rädda den helt för din skull!
Vi finns här. Egmont är längre bort...
Du vänder din irritation mot Crew för att vi är nära, för att vi finns här när det inte är vårt fel eller vårt ansvar. Titta längre upp, längre bort.
Om rektorn skulle sparka din lärare och alla elevassistenterna i klassen, vad tror du skulle hända då? Ingen lärare? Eleverna skulle börja försvinna lite hit och lite dit. Förmodligen skulle ingen fortsätta jobba i läroböckerna någon längre period. Förmodligen skulle det snart inte finnas någon klass längre...
Crew finns kvar. Vi sitter vid våra bänkar och väntar. Vi väntar på vår lärare och vår ledare igen.
Om rektorn skulle sparka din lärare och alla elevassistenterna i klassen, vad tror du skulle hända då? Ingen lärare? Eleverna skulle börja försvinna lite hit och lite dit. Förmodligen skulle ingen fortsätta jobba i läroböckerna någon längre period. Förmodligen skulle det snart inte finnas någon klass längre...
Crew finns kvar. Vi sitter vid våra bänkar och väntar. Vi väntar på vår lärare och vår ledare igen.
Vad vi fått veta...
Det senaste vi har hört är att Egmont håller på att anställa en ny support och det bör innebära att personen börjar jobba inom några vardagar. Det skulle innebära slutet på strejken. Men vi vill också påpeka att detta löfte inte är från oss, det är från Egmont.
Peace, Love and Understanding
/A
Peace, Love and Understanding
/A
Vad är Crews jobb?
Publicerat 121002
Vad är crews uppgift på sidan? Vad finns vi till för? Frågan ställer jag för att vi i crew har uppfattat att inte alla är ense vad det hela handlar om. Vi ser oss själva inte bara som bildgodkännare, vi ser inte att vi enbart ska spärra folk i gnägg. Vi tänker större än så. Vi tänker att vi jobbar för sidans bästa. Vad tänker du? Välj.
Crew ska godkänna bilder!
Jag antar att detta innebär att du är en av de medlemmar som är sjukt irriterade över att crew strejkar i väntan på hjälp och stöd av en ny support och en tydlig hint om vad Egmont tänker. Jag menar... Varför ska sånt tjafs om en ny support drabba dig som medlem?
Men du tänker lite för litet. Du tänker idag och på dig själv. Du vill kunna sälja djur. Att någon annan då inte kan få hjälp med stulna stall, trakasserier eller till och med spåra pedofiler är inte riktigt lika viktigt som dina bilder.
Om vi väljer att definiera crewarbetet på detta smala sätt så är det nästan kontraproduktivt för oss i Crew att så energiskt jobba för en ny support. Vi jobbar för att få någon som ska säga vad vi får och inte får göra till skillnad mot nu. Nu, när vi i princip kan göra vad vi vill. Varför skulle vi behöva support om vi ändå bara ska godkänna bilder? Vi kan i sådana fall ringa Egmont och förklara att vi klarar oss bra i Crew, för oss behövs ingen annan. Och tro mig, de skulle bli glada. Deras största bekymmer är att en anställd support kostar pengar.
Det är Crewmedlemmar som har pushat och sporrat Egmont och sidans medlemmar till handling i början med några få undantag i form av vanliga medlemmar. Om vi bara godkänner bilder, varför skulle vi göra något sådant då?
Men du tänker lite för litet. Du tänker idag och på dig själv. Du vill kunna sälja djur. Att någon annan då inte kan få hjälp med stulna stall, trakasserier eller till och med spåra pedofiler är inte riktigt lika viktigt som dina bilder.
Om vi väljer att definiera crewarbetet på detta smala sätt så är det nästan kontraproduktivt för oss i Crew att så energiskt jobba för en ny support. Vi jobbar för att få någon som ska säga vad vi får och inte får göra till skillnad mot nu. Nu, när vi i princip kan göra vad vi vill. Varför skulle vi behöva support om vi ändå bara ska godkänna bilder? Vi kan i sådana fall ringa Egmont och förklara att vi klarar oss bra i Crew, för oss behövs ingen annan. Och tro mig, de skulle bli glada. Deras största bekymmer är att en anställd support kostar pengar.
Det är Crewmedlemmar som har pushat och sporrat Egmont och sidans medlemmar till handling i början med några få undantag i form av vanliga medlemmar. Om vi bara godkänner bilder, varför skulle vi göra något sådant då?
Crew jobbar för sidan!
Om man istället väljer att se det hela ur ett lite större perspektiv så är inte vår arbetsuppgift lika tydligt definierad. Vårt jobb är inte att göra precis det eller det där, det är mer abstrakt. Det handlar om att i varje handling arbeta för sidans bästa. Att alltid ha medlemmarna och sidans väl och ve för ögonen.
Då kan man ju tycka att det är konstigt att strejka för det blir väl inte jättebra för medlemmen? Nja... Inte nu ja. Men i nästa vecka kanske? Kanske har vi en ny support då? I nästa månad kanske? Då kanske Egmont tagit sig i kragen och fixat en eller annan bugg? Till nästa år kanske det kommer en ny funktion eller så förändras layouten?
Vi vet inte vad som kommer hända men vi vet att vår strejk påverkar Egmont. Vi har varit tydliga i vår information till företaget att ingen i Crew kommer utföra någon form av crewuppgifter fram tills att en ny support är anställd och har börjat jobba. De vet om det. De känner hur det brinner i knutarna för de märker att de får fler och fler mejl från er som medlemmar som ställer krav på dem.
Så använd din irritation till någon positivt, gör din röst hörd och skicka ett mejl eller ring till Egmont och berätta vad som händer på sidan, vad du som medlem skulle behöva och vad sidan betyder för dig.
www.egmontkarnan.se/kontakt/kontaktformular
Då kan man ju tycka att det är konstigt att strejka för det blir väl inte jättebra för medlemmen? Nja... Inte nu ja. Men i nästa vecka kanske? Kanske har vi en ny support då? I nästa månad kanske? Då kanske Egmont tagit sig i kragen och fixat en eller annan bugg? Till nästa år kanske det kommer en ny funktion eller så förändras layouten?
Vi vet inte vad som kommer hända men vi vet att vår strejk påverkar Egmont. Vi har varit tydliga i vår information till företaget att ingen i Crew kommer utföra någon form av crewuppgifter fram tills att en ny support är anställd och har börjat jobba. De vet om det. De känner hur det brinner i knutarna för de märker att de får fler och fler mejl från er som medlemmar som ställer krav på dem.
Så använd din irritation till någon positivt, gör din röst hörd och skicka ett mejl eller ring till Egmont och berätta vad som händer på sidan, vad du som medlem skulle behöva och vad sidan betyder för dig.
www.egmontkarnan.se/kontakt/kontaktformular
/A
Crewstrejk 2.0
Publicerat 120924
Hallå... *eko*
Det ekar ut i cyberrymden. Det låter rätt ödsligt.
Tack. Tack för att du tror på oss. Tack för att du inte tror att vi vill dig eller sidan något ont. Tack för att du tror att vi vill det bästa för alla.
Vi vill härmed avsluta strejken som riktar sig mot medlemmarna. Det är slut. Vi tror att ni förstår.
Men vi tror inte att Egmont förstår. Det har gått ett rykte om att vi har vetat om att det ska komma en ny support länge. Och ja, det ska komma en ny support. Snart.
Och snart är...? När då? Snart var snart också för tre veckor sedan. Snart har varit snart väldigt länge. Hur länge skulle ni gå med på att snart få en ny lärare, mindre läxor, högre månadspeng, ny mobil eller vad som helst? Vi har ett löfte om en lösning någon gång snart... Det känns inte okej längre.
Att arbeta som Crew utan supportstöd är lite som att bygga en bro utan stöttepelare. Vi bygger själva spannet men det står aldrig kvar, det saknas något som håller det uppe. Vi raderar SP-fuskaren(-nas?) fuskstall men kommer inte åt det riktiga stallet, vi spärrar folk som beter sig olämpligt men vågar inte radera för support kan inte råda oss, vi hör om ständiga stallstölder men vi kan inte radera något stall, vi vet inte vem tjuven är och vi kan inte ens veta om det verkligen är en stöld! Vi är verkningslösa utan stödet från support!
Vi tätar det här sjunkande skeppet med våra bara händer och det fungerar inte.
Det finns ett till snart som också hänger i luften... En av oss i crewgänget har agerat som språkrör gentemot Egmont och samlat ihop och vidarebefodrat de andra crewmedlemmarnas mejladresser. Det är någonstans mellan 10 och 20 adress som har ramlat ner i Egmonts mejlbox. Kontaktpersonen på Egmont har lovat att höra av sig till oss i crew. att i alla fall bekräfta att vi finns.
Det ekar ut i cyberrymden. Det låter rätt ödsligt.
Tack. Tack för att du tror på oss. Tack för att du inte tror att vi vill dig eller sidan något ont. Tack för att du tror att vi vill det bästa för alla.
Vi vill härmed avsluta strejken som riktar sig mot medlemmarna. Det är slut. Vi tror att ni förstår.
Men vi tror inte att Egmont förstår. Det har gått ett rykte om att vi har vetat om att det ska komma en ny support länge. Och ja, det ska komma en ny support. Snart.
Och snart är...? När då? Snart var snart också för tre veckor sedan. Snart har varit snart väldigt länge. Hur länge skulle ni gå med på att snart få en ny lärare, mindre läxor, högre månadspeng, ny mobil eller vad som helst? Vi har ett löfte om en lösning någon gång snart... Det känns inte okej längre.
Att arbeta som Crew utan supportstöd är lite som att bygga en bro utan stöttepelare. Vi bygger själva spannet men det står aldrig kvar, det saknas något som håller det uppe. Vi raderar SP-fuskaren(-nas?) fuskstall men kommer inte åt det riktiga stallet, vi spärrar folk som beter sig olämpligt men vågar inte radera för support kan inte råda oss, vi hör om ständiga stallstölder men vi kan inte radera något stall, vi vet inte vem tjuven är och vi kan inte ens veta om det verkligen är en stöld! Vi är verkningslösa utan stödet från support!
Vi tätar det här sjunkande skeppet med våra bara händer och det fungerar inte.
Det finns ett till snart som också hänger i luften... En av oss i crewgänget har agerat som språkrör gentemot Egmont och samlat ihop och vidarebefodrat de andra crewmedlemmarnas mejladresser. Det är någonstans mellan 10 och 20 adress som har ramlat ner i Egmonts mejlbox. Kontaktpersonen på Egmont har lovat att höra av sig till oss i crew. att i alla fall bekräfta att vi finns.
Inget.
Det är knäpptyst från Egmont när det kommer till att kontakta oss i crew. Däremot svarar Egmont på frågor som medlemmar ställer och det gör oss frustrerade.
Förstå oss rätt: Det är bra att ni får veta vad som händer men det vore ju ännu bättre om vi i Crew också fick veta något så att vi kan bekräfta eller dementera rykten som går på sidan och så att vi kan svara på frågor som handlar om sidan, eller hur? När nu enskilda medlemmar får informationen så blir hela informationskedjan bakvänd. Tänk er om er rektor skulle gå till några i er klass och berätta att gympasalen ska rivas, er klass ska slås ihop med en annan klass och läraren ska byta tjänst utan att säga något till läraren själv. Det blir fel. Väldigt fel.
Det är därför vi väljer att vänta ytterligare en tid innan vi återgår att aktivt utföra våra crewsysslor. Vi väntar på Egmont. Vi straffar inte er som medlemmar, vi väntar på direktiv och hjälp. Det innebär att vi inte kan säga när vi kommer tillbaka fullt ut men det är också så att det inte nödvändigtvis är alla i Crew.
Och det där om att vi skulle straffa några specifika medlemmar under förra veckan... Ja, ungefär. Som vi sa. De medlemmar som kränker, hotar och uppför sig illa mot crewmedlemmar. Däremot menar vi inte Berit och Greta på Grodan_00 specifikt. Förstår ni skillnaden?
Vi ber om ert tålamod och förståelse. Vi ber att ni sköter er själva och era stall efter bästa förmåga och vi hoppas att vi snart har nått botten. Ni vet att det är alltid mörkast precis innan gryningen...
Massor av kärlek!
/Acro och resten i Crew.
Det är knäpptyst från Egmont när det kommer till att kontakta oss i crew. Däremot svarar Egmont på frågor som medlemmar ställer och det gör oss frustrerade.
Förstå oss rätt: Det är bra att ni får veta vad som händer men det vore ju ännu bättre om vi i Crew också fick veta något så att vi kan bekräfta eller dementera rykten som går på sidan och så att vi kan svara på frågor som handlar om sidan, eller hur? När nu enskilda medlemmar får informationen så blir hela informationskedjan bakvänd. Tänk er om er rektor skulle gå till några i er klass och berätta att gympasalen ska rivas, er klass ska slås ihop med en annan klass och läraren ska byta tjänst utan att säga något till läraren själv. Det blir fel. Väldigt fel.
Det är därför vi väljer att vänta ytterligare en tid innan vi återgår att aktivt utföra våra crewsysslor. Vi väntar på Egmont. Vi straffar inte er som medlemmar, vi väntar på direktiv och hjälp. Det innebär att vi inte kan säga när vi kommer tillbaka fullt ut men det är också så att det inte nödvändigtvis är alla i Crew.
Och det där om att vi skulle straffa några specifika medlemmar under förra veckan... Ja, ungefär. Som vi sa. De medlemmar som kränker, hotar och uppför sig illa mot crewmedlemmar. Däremot menar vi inte Berit och Greta på Grodan_00 specifikt. Förstår ni skillnaden?
Vi ber om ert tålamod och förståelse. Vi ber att ni sköter er själva och era stall efter bästa förmåga och vi hoppas att vi snart har nått botten. Ni vet att det är alltid mörkast precis innan gryningen...
Massor av kärlek!
/Acro och resten i Crew.
Crewstrejk
Publicerat 120905
Gäller från den 16 september till den 23 september 22.00. Vi godkänner inga bilder i fototävlingen från den 13 september.
Ja. Vi i Crew har fått nog. Det räcker nu. Vi vill inte vara med på de här reglerna. Vi tycker inte det är schysst.
Därför kommer vi i Crew gå ut i strejk under en vecka. Under en vecka kommer inga crewuppgifter utföras och våra stall kommer stå utan att någon loggar in, svarar på mejl och godkänner bilder.
Om ni har läst förra numret av tidningen har ni sett hur övergiven och utnyttjad jag känner mig som Crew. Hur lite stöd jag och mina kollegor har fått i vårt arbete från Egmont och hur vi har fått alldeles för stort och oöverskådligt ansvar för sidan.
En del av strejken är mot Egmont, en protest mot hur styvmoderligt vi har blivit behandlade.
En del av strejken riktas också mot er på sidan. Mot de medlemmar som har alltför lätt att säga att Crew inte gör något, att Crew inte sköter sitt jobb och de som säger att Crew är lata och inaktiva. Vi vill visa exakt hur inaktiva Crew kan bli. Hur fungerar sidan när vi inte gör vårt jobb såsom vi har gjort i så många år?
Du kommer kanske bli ännu argare på oss nu? Du kommer kanske säga att vi bekräftar att Crew är lata och oansvariga? Du kanske förklarar att det är fel sätt vi gör det på men vi har försökt. Jag har försökt och försökt...
Därför kommer vi i Crew gå ut i strejk under en vecka. Under en vecka kommer inga crewuppgifter utföras och våra stall kommer stå utan att någon loggar in, svarar på mejl och godkänner bilder.
Om ni har läst förra numret av tidningen har ni sett hur övergiven och utnyttjad jag känner mig som Crew. Hur lite stöd jag och mina kollegor har fått i vårt arbete från Egmont och hur vi har fått alldeles för stort och oöverskådligt ansvar för sidan.
En del av strejken är mot Egmont, en protest mot hur styvmoderligt vi har blivit behandlade.
En del av strejken riktas också mot er på sidan. Mot de medlemmar som har alltför lätt att säga att Crew inte gör något, att Crew inte sköter sitt jobb och de som säger att Crew är lata och inaktiva. Vi vill visa exakt hur inaktiva Crew kan bli. Hur fungerar sidan när vi inte gör vårt jobb såsom vi har gjort i så många år?
Du kommer kanske bli ännu argare på oss nu? Du kommer kanske säga att vi bekräftar att Crew är lata och oansvariga? Du kanske förklarar att det är fel sätt vi gör det på men vi har försökt. Jag har försökt och försökt...
Vi är också människor.
Under den vecka som Crew strejkar kommer ni med stor sannolikhet märka av märkliga tjat, folk som skriver dumma och onödiga inlägg i gnägg och ingen som gör något åt det. I chatten lär det bli tigg och spam. Utställningen är inte rättvis nu men var säker på att under den vecka som Crew strejkar kommer det bli etter värre.
Ja, jag tror att rädslan för Crew gör att folk tänker sig för en extra gång och inte börjar tjafsa och fuska hur som helst. Nu tar vi medvetet bort denna rädsla, vi tar bort oss själva och lämnar sidan åt er, ni som är medlemmar.
En vecka senare kommer vi tillbaka till våra crew-stall, precis som vanligt och kommer sköta våra sysslor såsom vi alltid har gjort.
Gör vi fel? Regler är regler, oavsett om Crew finns eller inte. Ditt uppförande kan inte bero på om jag är online eller inte. Vi i crew har inte ansvar för vad du skriver och gör här, det ansvaret har du!
Over and Out!
/Acro
Förstår du varför vi i Crew agerar som vi gör? Är du redo att ta ditt ansvar för sidan och först och främst se på hur du handlar här? Vi ber dig att agera förnuftigt för egen del och att hjälpa och informera andra, inte att agera som självutnämnd polis. Tack.
Stallet.se, utan kapten
Publicerat 120902
Jag förstår att det är oroligt på sidan. Jag förstår varför många undrar vad som händer och vem som gör vad. Jag förstår irritationen över buggar som aldrig fixas, tekniska fel av och till och support som aldrig svarar.
Det finns ett enkelt svar till varför inget förändras: Det finns ingen där.
Jag har jobbat som Crew på stallet.se och Minstall.no i 5 år nu och jag har alltid jobbat under en support. Oavsett om personen har hetat Beate, Stine eller Sussie så har det ändå funnits någon som jag har kunnat vända mig till när jag varit osäker på något och som har tagit ansvar för mig och vad jag gör. Det finns det inte längre.
Sussie har slutat för över en månad sedan och i över en månad har jag och vi andra i Crew fått klara oss själva. I alla fall där vi tidigare rapporterat om fusk och missbruk till Sussie och fått hjälp av henne för att lösa det står vi nu själva.
Jag står här med en hemsida i mina händer där jag bara kan se hälften av allt som försiggår. Förstår du hur läskigt det är?
Föreställ dig att du är ute med en förskola eller så. Ett tjugotal barn som är sådär 4-5 år. Du är praoelev. Helt plötsligt stoppar förskolelärarna en ungen i din hand och meddelar att de sticker hem för dagen, gör bäst du kan själv med barnen och ha så kul... Så är det. Inte för att ni är småbarn men situationen är liknande. Jag kan inte ta samma ansvar som support gjorde, ändå lämnas hela sidans öde åt mig och de andra i crew.
Jag känner mig övergiven och försatt i en nästan omöjlig situation där du, som medlem kräver svar av mig och Egmont, som ägare av sidan, kräver att jag inte ska säga något. Nu har dock ett beslut tagits: Jag tänker inte vara tyst. Jag tänker inte bli utnyttjad.
Jag känner mig utnyttjad. Egmont bryr sig inte ett skvatt om mig och tiden och arbetet jag lägger ner här. Egmont bryr sig inte heller om dig, som medlem. Egmont bryr sig bara om en sak: Dina pengar.
Nu har vi kommit så långt i diskussionen att det är dags att komma med lösningar, snarare än gnäll och tandagnisslan.
Det finns ett enkelt svar till varför inget förändras: Det finns ingen där.
Jag har jobbat som Crew på stallet.se och Minstall.no i 5 år nu och jag har alltid jobbat under en support. Oavsett om personen har hetat Beate, Stine eller Sussie så har det ändå funnits någon som jag har kunnat vända mig till när jag varit osäker på något och som har tagit ansvar för mig och vad jag gör. Det finns det inte längre.
Sussie har slutat för över en månad sedan och i över en månad har jag och vi andra i Crew fått klara oss själva. I alla fall där vi tidigare rapporterat om fusk och missbruk till Sussie och fått hjälp av henne för att lösa det står vi nu själva.
Jag står här med en hemsida i mina händer där jag bara kan se hälften av allt som försiggår. Förstår du hur läskigt det är?
Föreställ dig att du är ute med en förskola eller så. Ett tjugotal barn som är sådär 4-5 år. Du är praoelev. Helt plötsligt stoppar förskolelärarna en ungen i din hand och meddelar att de sticker hem för dagen, gör bäst du kan själv med barnen och ha så kul... Så är det. Inte för att ni är småbarn men situationen är liknande. Jag kan inte ta samma ansvar som support gjorde, ändå lämnas hela sidans öde åt mig och de andra i crew.
Jag känner mig övergiven och försatt i en nästan omöjlig situation där du, som medlem kräver svar av mig och Egmont, som ägare av sidan, kräver att jag inte ska säga något. Nu har dock ett beslut tagits: Jag tänker inte vara tyst. Jag tänker inte bli utnyttjad.
Jag känner mig utnyttjad. Egmont bryr sig inte ett skvatt om mig och tiden och arbetet jag lägger ner här. Egmont bryr sig inte heller om dig, som medlem. Egmont bryr sig bara om en sak: Dina pengar.
Nu har vi kommit så långt i diskussionen att det är dags att komma med lösningar, snarare än gnäll och tandagnisslan.
Stallet.se: Ett skepp utan kapten!
Men det är ändå ingen som bryr sig...
För även om jag är arg och besviken på Egmont så tror jag på Stallet.se. Jag tror på er medlemmar och jag tror att ni är värda att kämpa för och att ni kommer kämpa själva också. Vi är små var för sig men tillsammans är vi många! Vi är tusentals ungdomar som håller den här sidan levande och utan oss finns det inga pengar. De måste lyssna.
Hur ska vi göra?
Jag tänker att vi som medlemmar måste göra Egmont medvetna om att vi finns. Därför ber jag dig att göra din röst hörd genom att gå in på www.egmontkarnan.se och klicka på kontakt där. Skicka därefter dina synpunkter till dem dit.
Hur och vad ska vi skriva?
Nej. det fungerar inte att kasta skit på dem. Det går inte att skrika och svära och säga att de är dåliga. Inte konstruktivt. Berätta istället utifrån ditt perspektiv vad Stallet.se ger dig och betyder för dig. Berätta vad du behöver. Använd dig av ord för att uttrycka hur du känner, inte vad de inte gjort.
"Hej! Jag tycker att Stallet.se är den roligaste sajten på internet och jag har upplevt mycket bra saker där. För mig är det ett forum där jag får möta unga och får höra hur de tycker och tänker. För att det ska fortsätta vara såhär behöver jag veta att någon sköter om sidan. Min upplevelse blir mycket sämre när det hela tiden buggar och är tekniska fel. Dessutom känner jag att det är otryggt eftersom det är alldeles för lätt att fuska och det förstör stämningen. För att jag ska fortsätta ha roligt här behöver ni ta hand om sidan...."
Något liknande skulle jag skriva. Skriv ett meddelande idag. Skriv ett till i övermorgon och i nästa vecka och ett till! Vi ska bli hörda!
Det är även Egmont som är ansvarig för support och får ni inget svar i support så tveka inte i att höra av er via deras egen hemsida och anmäl saker där istället. De valde att köpa sidan och därmed måste de ta sitt ansvar.
Om inte vi som medlemmar gör något nu så ser jag bara ett scenario och det är att Stallet.se inom ett år är nedlagt och det vill jag inte! Så vad väntar du på? Rädda sidan! Gör din röst hörd!
Många bäckar små!
/Acro
Hur ska vi göra?
Jag tänker att vi som medlemmar måste göra Egmont medvetna om att vi finns. Därför ber jag dig att göra din röst hörd genom att gå in på www.egmontkarnan.se och klicka på kontakt där. Skicka därefter dina synpunkter till dem dit.
Hur och vad ska vi skriva?
Nej. det fungerar inte att kasta skit på dem. Det går inte att skrika och svära och säga att de är dåliga. Inte konstruktivt. Berätta istället utifrån ditt perspektiv vad Stallet.se ger dig och betyder för dig. Berätta vad du behöver. Använd dig av ord för att uttrycka hur du känner, inte vad de inte gjort.
"Hej! Jag tycker att Stallet.se är den roligaste sajten på internet och jag har upplevt mycket bra saker där. För mig är det ett forum där jag får möta unga och får höra hur de tycker och tänker. För att det ska fortsätta vara såhär behöver jag veta att någon sköter om sidan. Min upplevelse blir mycket sämre när det hela tiden buggar och är tekniska fel. Dessutom känner jag att det är otryggt eftersom det är alldeles för lätt att fuska och det förstör stämningen. För att jag ska fortsätta ha roligt här behöver ni ta hand om sidan...."
Något liknande skulle jag skriva. Skriv ett meddelande idag. Skriv ett till i övermorgon och i nästa vecka och ett till! Vi ska bli hörda!
Det är även Egmont som är ansvarig för support och får ni inget svar i support så tveka inte i att höra av er via deras egen hemsida och anmäl saker där istället. De valde att köpa sidan och därmed måste de ta sitt ansvar.
Om inte vi som medlemmar gör något nu så ser jag bara ett scenario och det är att Stallet.se inom ett år är nedlagt och det vill jag inte! Så vad väntar du på? Rädda sidan! Gör din röst hörd!
Många bäckar små!
/Acro
Att utnyttja ett barn...
Vad gör din bebis på internet?
Ja, nu är jag hård igen. Och ja, ordet utnyttja är kanske lite väl häftigt beroende på hur man tolkar det. Men nu har jag ändå valt att använda mig av den här formuleringen. Det är den som är närmast det jag vill beskriva.
Barnet. Jag brinner för barn och unga. Varför skulle jag annars lägga 5 år av mitt liv för att bli lärare och sådär 25 timmar varje månad på att vara scoutledare eller utbilda scoutledare? Det är ju för att jag brinner för barnets bästa...
Sen så kommer jag ut på internet och så blir jag smått chockerad. Jag blir rädd... Är jag gammalmodig och bakåtsträvande? Kanske... Det kan också vara att jag sett och läst om så mycket som har skett på internet. Det finns så stora möjligheter och så stora faror.
Det finns en hel del unga mammor här på stallet.se och runt om på olika forum och bloggar. Såklart ska de få finnas där om de vill. Givetvis. De är vuxna och myndiga i de flesta fall. Om de vill lägga ut bilder på var del av sitt ansikte och kropp, berätta allt om namn, skola, bostadsort och vanor så är det fine för mig...
Men barnen? Hur kan du välja att publicera detaljer om ditt barns liv för var och en att läsa? Är du medveten om hur många den informationen når? Tänker du framåt? Tänker du på vad ditt barn kommer säga om 10-15 år när den inser att det finns bilder på när den pottränas ute på internet? En bild på en bebis med ärtpuré över hela ansiktet är idag gullig, om 15 år är den extremt pinsam och kanske känner sig barnet kränkt?
Är det säkert? Är det tryggt för ditt barn att finnas på internet så? Vi har sett vansinnesdåd förr och vi kommer få se dem igen. Är det tryggt att ditt barns ansikte och namn finns ute till allmän beskådan? Att du berättar vart ni ska och när? Att du berättar vilket dagis det går på och vilken tid du hämtar?
Barnet. Jag brinner för barn och unga. Varför skulle jag annars lägga 5 år av mitt liv för att bli lärare och sådär 25 timmar varje månad på att vara scoutledare eller utbilda scoutledare? Det är ju för att jag brinner för barnets bästa...
Sen så kommer jag ut på internet och så blir jag smått chockerad. Jag blir rädd... Är jag gammalmodig och bakåtsträvande? Kanske... Det kan också vara att jag sett och läst om så mycket som har skett på internet. Det finns så stora möjligheter och så stora faror.
Det finns en hel del unga mammor här på stallet.se och runt om på olika forum och bloggar. Såklart ska de få finnas där om de vill. Givetvis. De är vuxna och myndiga i de flesta fall. Om de vill lägga ut bilder på var del av sitt ansikte och kropp, berätta allt om namn, skola, bostadsort och vanor så är det fine för mig...
Men barnen? Hur kan du välja att publicera detaljer om ditt barns liv för var och en att läsa? Är du medveten om hur många den informationen når? Tänker du framåt? Tänker du på vad ditt barn kommer säga om 10-15 år när den inser att det finns bilder på när den pottränas ute på internet? En bild på en bebis med ärtpuré över hela ansiktet är idag gullig, om 15 år är den extremt pinsam och kanske känner sig barnet kränkt?
Är det säkert? Är det tryggt för ditt barn att finnas på internet så? Vi har sett vansinnesdåd förr och vi kommer få se dem igen. Är det tryggt att ditt barns ansikte och namn finns ute till allmän beskådan? Att du berättar vart ni ska och när? Att du berättar vilket dagis det går på och vilken tid du hämtar?
Om det vore mig och mitt barn det handlade om så skulle jag förmodligen inte ens nämna det. Jag skulle förmodligen inte ens tala om att jag hade ett barn här. Vad vet ni? Jag kanske redan är mamma, ni skulle aldrig kunna veta säkert...
Jag har valt att spendera en del av min tid på internet men jag behöver inte göra samma val för mitt barn. Barnet har inget behov av en fiktiv verklighet nu. När det blir äldre får det välja själv.
Många gånger upplever jag att de som berättar om sina barn här gör det i ett syfte: popularitet. Exploatera ditt barns personlighet och bilder på det över stallet.se och få massor av besökare. Det får mig att må illa. Om du är mogen att ta ansvar för ett barn så borde du också vara mogen nog att inte utnyttja det för popularitet och uppmärksamhet på en hemsida.
JA, jag vet att retoriken i detta nummer är hård. Jag vet att ni kommer uppfatta det som om ALLA som visat upp en enda bild är dåliga människor. Så är inte fallet, det är inte så jag menar. Hör på vad jag säger i hela numret, fastna inte vid ett enstaka ord. Jag har dragit allting till sin spets. Jag vet att en del nu kommer i princip hata mig för det jag sagt här. Till er vill jag säga: Om du inte gör såhär så behöver du inte ta åt dig. Då behöver du inte bli arg och hata mig. Då kan du istället ställa dig på min sida och förfasas över de föräldrar som gör det jag beskrivit ovan. Om du inte gör såhär så behöver du inte heller försvara dig inför mig eller någon annan. Om du känner igen dig själv i något ovan så borde du fundera lite på hur du använder internet men det är ett samtal mellan dig, ditt samvete och förstånd och din eventuella partner.
Tack och adjö.
/Acro, den hemlighetsfulla.
Jag har valt att spendera en del av min tid på internet men jag behöver inte göra samma val för mitt barn. Barnet har inget behov av en fiktiv verklighet nu. När det blir äldre får det välja själv.
Många gånger upplever jag att de som berättar om sina barn här gör det i ett syfte: popularitet. Exploatera ditt barns personlighet och bilder på det över stallet.se och få massor av besökare. Det får mig att må illa. Om du är mogen att ta ansvar för ett barn så borde du också vara mogen nog att inte utnyttja det för popularitet och uppmärksamhet på en hemsida.
JA, jag vet att retoriken i detta nummer är hård. Jag vet att ni kommer uppfatta det som om ALLA som visat upp en enda bild är dåliga människor. Så är inte fallet, det är inte så jag menar. Hör på vad jag säger i hela numret, fastna inte vid ett enstaka ord. Jag har dragit allting till sin spets. Jag vet att en del nu kommer i princip hata mig för det jag sagt här. Till er vill jag säga: Om du inte gör såhär så behöver du inte ta åt dig. Då behöver du inte bli arg och hata mig. Då kan du istället ställa dig på min sida och förfasas över de föräldrar som gör det jag beskrivit ovan. Om du inte gör såhär så behöver du inte heller försvara dig inför mig eller någon annan. Om du känner igen dig själv i något ovan så borde du fundera lite på hur du använder internet men det är ett samtal mellan dig, ditt samvete och förstånd och din eventuella partner.
Tack och adjö.
/Acro, den hemlighetsfulla.
Du lider av den kognitiva skammen...
Upplever du den? Du känner den bränna va? Som en hård knut i magen tynger den, den skickar ilningar upp längs ryggraden. Hjärtat slår fortare och kinderna rodnar. Du vill inte att någon ska titta på dig. De kanske kan se det, att du känner den. Du vill helst smälta ihop med väggen. Se mig inte...
Du känner den kognitiva skammen just nu.
Hur jag kan veta att du upplever något som du inte ens är säker på vad det är? Därför att det är just det det hela handlar om...
Kognitiv handlar om tankar och kunskap, att förstå. Och den kognitiva skammen kommer när vi skäms över att inte förstå, att verka dumma, korkade och helt bakom flötet...
"Har alla förstått?"
Du sneglar på klasskamraterna. De nickar oengagerat och pliktskyldigt. Jo... De hävdar att de förstått. De har inga frågor alls. Då kommer den, då slår den till. Är det bara jag som inte fattar? Är det så att jag är mest korkad? Att jag är dummast i klassen?
Jag är intelligent och skolbegåvad. Jag har alltid haft lätt för mig och kanske är det oss som den kognitiva skammen drabbar hårdast. Vi som har en bild av att vi måste vara smarta. Vad är jag om jag inte är smart? Vad är jag om jag inte längre är klassens brainiac?
Jag har varit rädd för att verka dum men jag har också kommit förbi det. Hur ska jag kunna lära mig mer om jag inte förstår vad det är vi talar om? Hur ska jag räkna ut ett tal om jag inte förstår vad det står? Hur ska jag kunna översätta en mening om jag inte förstår orden? Om jag inte förstår uppgiften?
"Har alla förstått?"
NEJ! JAG FATTAR INTE! Låt mig ta ett exempel från lärarutbildningen på universitetet. Jag menar; LÄRARUTBILDNINGEN! Okej... Vi sitter i en lektionssal och lyssnar på en professor i litteratur. Introduktionskurs. Vi är nybörjare. Han talar om rim. Han talar om manliga och kvinnliga rim. (Ja, det finns. Det handlar om ifall det är enstaviga eller flerstaviga. Enstaviga ord är manliga, typ man-kan. Flerstaviga är kvinnliga, typ kvinna-finna.) Okej... Så långt är jag med. Jag förstod. Sedan säger läraren detta:
"Manliga rim skrivs med små bokstäver, kvinnliga med stora." (Eller om det var tvärt om, jag minns inte...)
Ehhhh.... VAD? Jag fattar nada. Måste jag skriva KVINNA-FINNA om jag skriver en dikt med tvåstaviga rim? Ska de vara med stora bokstäver? Förstå min förvirring.
Du känner den kognitiva skammen just nu.
Hur jag kan veta att du upplever något som du inte ens är säker på vad det är? Därför att det är just det det hela handlar om...
Kognitiv handlar om tankar och kunskap, att förstå. Och den kognitiva skammen kommer när vi skäms över att inte förstå, att verka dumma, korkade och helt bakom flötet...
"Har alla förstått?"
Du sneglar på klasskamraterna. De nickar oengagerat och pliktskyldigt. Jo... De hävdar att de förstått. De har inga frågor alls. Då kommer den, då slår den till. Är det bara jag som inte fattar? Är det så att jag är mest korkad? Att jag är dummast i klassen?
Jag är intelligent och skolbegåvad. Jag har alltid haft lätt för mig och kanske är det oss som den kognitiva skammen drabbar hårdast. Vi som har en bild av att vi måste vara smarta. Vad är jag om jag inte är smart? Vad är jag om jag inte längre är klassens brainiac?
Jag har varit rädd för att verka dum men jag har också kommit förbi det. Hur ska jag kunna lära mig mer om jag inte förstår vad det är vi talar om? Hur ska jag räkna ut ett tal om jag inte förstår vad det står? Hur ska jag kunna översätta en mening om jag inte förstår orden? Om jag inte förstår uppgiften?
"Har alla förstått?"
NEJ! JAG FATTAR INTE! Låt mig ta ett exempel från lärarutbildningen på universitetet. Jag menar; LÄRARUTBILDNINGEN! Okej... Vi sitter i en lektionssal och lyssnar på en professor i litteratur. Introduktionskurs. Vi är nybörjare. Han talar om rim. Han talar om manliga och kvinnliga rim. (Ja, det finns. Det handlar om ifall det är enstaviga eller flerstaviga. Enstaviga ord är manliga, typ man-kan. Flerstaviga är kvinnliga, typ kvinna-finna.) Okej... Så långt är jag med. Jag förstod. Sedan säger läraren detta:
"Manliga rim skrivs med små bokstäver, kvinnliga med stora." (Eller om det var tvärt om, jag minns inte...)
Ehhhh.... VAD? Jag fattar nada. Måste jag skriva KVINNA-FINNA om jag skriver en dikt med tvåstaviga rim? Ska de vara med stora bokstäver? Förstå min förvirring.
Här någonstans sneglar jag runt på klassen och ser att de flesta har en blank hinna över ögonen, som om de inte är riktigt närvarande. Jag förstår att jag inte är den enda som inte förstår så jag hejdar föreläsaren. Jag tar på mig det viktiga och ärofyllda uppdraget. Jag klarar att bära den kognitiva skammen. Jag förklarar att jag inte förstår.
Här stirrar nu föreläsaren på mig som om jag är dum i huvudet. Vilken tur att jag vet att jag inte är dum i huvudet. För honom är det helt uppenbart vad det handlar om och han har ju förstått så han säger samma sak igen:
"Alltså. Manliga rim skrivs med SMÅ bokstäver och kvinnliga skrivs med STORA."
Han anser saken utredd. Men... Seriöst. Om jag inte förstod förklaringen första gången så gör jag med stor sannolikhet inte det andra heller, oavsett hur han betonar. Så jag sveper manteln av kognitiv skam runt mig som en filt och frågar igen. Och igen svarar läraren samma sak. Och återigen förstår jag INGENTING. Först tredje gången jag frågar så får jag ett annat svar. Först då jag tydligt visar missförståndet med hur jag förstår saken (Det med att jag måste skriva KVINNA-FINNA) så får jag en förklaring.
Förklaringen? Alltså... När man märker ut vilka rim som hör ihop så använder man små och stora bokstäver för att markera vilken sorts rim det handlar om. Alltså...
Jag söker en man a
en man som kan a
se mig som kvinna B
Säg, när ska jag finna? B
Förstår ni då? För först här förstod jag.
Och... Om inte jag vågat fråga, om jag varit för rädd för att verka dum, då hade en hel klass blivit lite dummare än de blev nu. Jag VET att det var flera som inte förstod. Jag vet det för folk kom fram och sa det och tackade mig.
Tänk så nästa gång som läraren säger "Har alla förstått?", tänk att du är klassens hjälte som räcker upp handen och ber om en förklaring igen, lite annorlunda den här gången, så att alla kan förstå.
Du förtjänar att förstå, du förtjänar en förklaring som passar ditt sätt att tänka. Våga fråga igen och be läraren eller vem det nu är att försöka säga på ett annat sätt.
Kärlek och förstånd!
/Acro-som-är-smart
Här stirrar nu föreläsaren på mig som om jag är dum i huvudet. Vilken tur att jag vet att jag inte är dum i huvudet. För honom är det helt uppenbart vad det handlar om och han har ju förstått så han säger samma sak igen:
"Alltså. Manliga rim skrivs med SMÅ bokstäver och kvinnliga skrivs med STORA."
Han anser saken utredd. Men... Seriöst. Om jag inte förstod förklaringen första gången så gör jag med stor sannolikhet inte det andra heller, oavsett hur han betonar. Så jag sveper manteln av kognitiv skam runt mig som en filt och frågar igen. Och igen svarar läraren samma sak. Och återigen förstår jag INGENTING. Först tredje gången jag frågar så får jag ett annat svar. Först då jag tydligt visar missförståndet med hur jag förstår saken (Det med att jag måste skriva KVINNA-FINNA) så får jag en förklaring.
Förklaringen? Alltså... När man märker ut vilka rim som hör ihop så använder man små och stora bokstäver för att markera vilken sorts rim det handlar om. Alltså...
Jag söker en man a
en man som kan a
se mig som kvinna B
Säg, när ska jag finna? B
Förstår ni då? För först här förstod jag.
Och... Om inte jag vågat fråga, om jag varit för rädd för att verka dum, då hade en hel klass blivit lite dummare än de blev nu. Jag VET att det var flera som inte förstod. Jag vet det för folk kom fram och sa det och tackade mig.
Tänk så nästa gång som läraren säger "Har alla förstått?", tänk att du är klassens hjälte som räcker upp handen och ber om en förklaring igen, lite annorlunda den här gången, så att alla kan förstå.
Du förtjänar att förstå, du förtjänar en förklaring som passar ditt sätt att tänka. Våga fråga igen och be läraren eller vem det nu är att försöka säga på ett annat sätt.
Kärlek och förstånd!
/Acro-som-är-smart
En kommentar är alltid uppskattat! Lämna ditt fotspår här.
Sanningen bakom hatet...
Det är lätt att välja den enkla vägen. Vi gör så. Det är enkelt att bara acceptera ena sidans historia och inte tänka mer på vad som faktiskt skett. Är det du har fått höra relevant eller ens sant?
Ibland, i sällsynta fall, är det sant. Ibland handlar vi i Crew ogenomtänkt eller olämpligt. Men oftast så är det så att medlemmen innerst inne vet att den har gjort det den blir bestraffad för men inte vill ta ansvaret själv. Det är så mycket lättare att skylla på alla andra. Det är busschaufförens fel att du missade bussen, det är inte alls så att du kom springande i sista minuten. Det är lärarens fel att du misslyckades på provet, det är inte alls så att du satt på fejan på lektionerna. Det är mammas fel att dina träningsbyxor är borta, det är inte alls så att du lämnade dem i en hög på golvet och att din mamma städade bort dem då...
Det är crews fel...
Exempel 1
Ibland, i sällsynta fall, är det sant. Ibland handlar vi i Crew ogenomtänkt eller olämpligt. Men oftast så är det så att medlemmen innerst inne vet att den har gjort det den blir bestraffad för men inte vill ta ansvaret själv. Det är så mycket lättare att skylla på alla andra. Det är busschaufförens fel att du missade bussen, det är inte alls så att du kom springande i sista minuten. Det är lärarens fel att du misslyckades på provet, det är inte alls så att du satt på fejan på lektionerna. Det är mammas fel att dina träningsbyxor är borta, det är inte alls så att du lämnade dem i en hög på golvet och att din mamma städade bort dem då...
Det är crews fel...
Exempel 1
Okej. Nu har vi kommit så långt att jag tänker ge er lite exempel. Det är autentiska exempel, det är stall som själva har skrivit detta efter att de brutit mot en regel och blivit bestraffade för det. Jag minns inte längre vilka stallen var, jag hämtade mina exempel för flera månader sen och vem det är är inte viktigt. Känner du igen dig eller vet vem det är, bry dig inte om att berätta det. Jag är inte intresserad av personen, jag är intresserad av fenomenet. Vi behöver inte veta ett namn för att förstå. Och... Jag är inte arg på något sätt.
Nå... Först har vi ett stall som hade laddat upp bilder i sitt Fotogalleri. Det var söta djurbilder som stallet hade till salu. En eller annan hade redan lagt ett bud. Det i sig är ju inte så speciellt märkvärdigt men något fick mig att stanna till i stallet. Jag sökte på bilderna och hittade hemsidan de kom ifrån. Därefter frågade jag stallet om den hade fått tillstånd av bildägaren(fotografen) att använda bilderna.
Här blev det tricky... Stallet hade nämligen mejlat men det hade den gjort samma dag och den hade ännu inte fått något svar. Men UNDER TIDEN som den väntade på svar om den fick eller inte fick använda bilderna så använde stallet dem ändå. Nu förstår ni väl själva att det inte är ett okej sätt att göra. Du tar ju inte och cyklar iväg med någon annans cykel medan du väntar på svar om den vill sälja den till dig eller ej. Det är ju uppenbart att man väntar.
Detta är också vad jag förklarade till stallet. De bilder den hade ladda upp var tvungna att raderas till den fått ett otvetydigt "JA!" på att bilderna fick användas. Ja, jag fick hota med min ställning som crew för att stallet skulle skärpa sig och faktiskt radera bilderna.
Jag var ändå ganska nöjd sen. Jag tyckte att även om vi inte var såta vänner så var det ändå ett neutralt samtal, vi hade löst konflikten i samförstånd... Men...
"Pallar inte allt hat jag fått. Jag har ansökt om tillstånd till fotografen men det tar inte en jävel hänsyn till. Så fort jag tjänat ihop till GM:et hos XXX så tas hela skiten bort.
Grattis, ni bröt ner mig. Igen."
Detta dök upp på stallets press plus ett Tjat om att Crew krossade hennes drömmar...
Om det var en smula överdrivet och oförtjänt att skylla på oss? Döm själva...
Grattis, ni bröt ner mig. Igen."
Detta dök upp på stallets press plus ett Tjat om att Crew krossade hennes drömmar...
Om det var en smula överdrivet och oförtjänt att skylla på oss? Döm själva...
Exempel 2
Nästa fall skedde ungefär samtidigt. Även detta handlade om bilder. Denna gången dock om Fototävlingen. Ni kan (förhoppningsvis) reglerna dit? Det är rätt specifika krav om vad bilderna får föreställa och hur mycket de får vara redigerade men framför allt den absoluta regeln DU MÅSTE HA FOTAT SJÄLV. Ska jag säga det igen? DU måste ha tryckt ner knappen på kamera! Du ska ha varit vid situationen och fotat den. PUNKT.
Egentligen en ganska enkel regel att följa men en regel som vi ständigt måste påminna folk om.
Nåväl, till saken. Jag finner ett stall som deltar med en bild i fototävlingen. Bilden föreställer henne på hennes häst. Det är suspekt. När jag sedan frågar så svarar stallet att det är mamman som har fotat bilden. Det är ju kristallklart. Bilden är inte egenfotad och ska därmed inte delta i fototävlingen. Jag förklarar tävlingens regler för medlemmen och tar bort bilden från tävlingen. Piece of cake!
Jaaa.... Och sen kommer tjaten. "Vissa crew borde inte få vara kvar." och "De förstör allt" eller något liknande. Jag har inte kvar dem. Såklart blir jag lite upprörd och tittar efter vad det egentligen är som sker i stallet. Det är några som har skrivit några HB-inlägg till personen och undrar vad som skett eller säger att de också håller med om crews inkompetens.
Vad svarar stallet? Berättar stallet att hon hade med en tillståndsbild i EF-tävlingen och det är därför hon är arg? Nejnejnej... Allt annat utom det.
"De nollar en i utställningar, är otrevliga själva och raderar stall hit och dit. Finns två - tre vettiga crews"
"Ja + nollad på utställningar två gånger med katterna, skojstigt. Och ställde ut XXX för en vecka sen, 23 p med 23 röser. makes sence"
"Jag har en otrevlig attityd, använder så himla mycket svordommar (som inte crew medlemmarna gör lol) och lite sånt smått och gott."
Så hon är arg för att hon blev bestraffade för att hon bröt mot reglerna i en sorts tävling och smutskastar sedan crewmedlemmarna med helt andra saker och händelser. Var är logiken i detta?
Nästa gång någon skickar ett argt tjat om Crew så tänk lite. Den personen kommer aldrig säga: "Ja, jo, jag är egentligen mest är på mig själv eftersom jag faktiskt var rätt taskig mot en annan medlem i gnägg." eller "Jag är pissförbannad för att crew raderade bilden jag stulit från en annan medlem!"
Tänk själv.
/Kritiska Acro
Egentligen en ganska enkel regel att följa men en regel som vi ständigt måste påminna folk om.
Nåväl, till saken. Jag finner ett stall som deltar med en bild i fototävlingen. Bilden föreställer henne på hennes häst. Det är suspekt. När jag sedan frågar så svarar stallet att det är mamman som har fotat bilden. Det är ju kristallklart. Bilden är inte egenfotad och ska därmed inte delta i fototävlingen. Jag förklarar tävlingens regler för medlemmen och tar bort bilden från tävlingen. Piece of cake!
Jaaa.... Och sen kommer tjaten. "Vissa crew borde inte få vara kvar." och "De förstör allt" eller något liknande. Jag har inte kvar dem. Såklart blir jag lite upprörd och tittar efter vad det egentligen är som sker i stallet. Det är några som har skrivit några HB-inlägg till personen och undrar vad som skett eller säger att de också håller med om crews inkompetens.
Vad svarar stallet? Berättar stallet att hon hade med en tillståndsbild i EF-tävlingen och det är därför hon är arg? Nejnejnej... Allt annat utom det.
"De nollar en i utställningar, är otrevliga själva och raderar stall hit och dit. Finns två - tre vettiga crews"
"Ja + nollad på utställningar två gånger med katterna, skojstigt. Och ställde ut XXX för en vecka sen, 23 p med 23 röser. makes sence"
"Jag har en otrevlig attityd, använder så himla mycket svordommar (som inte crew medlemmarna gör lol) och lite sånt smått och gott."
Så hon är arg för att hon blev bestraffade för att hon bröt mot reglerna i en sorts tävling och smutskastar sedan crewmedlemmarna med helt andra saker och händelser. Var är logiken i detta?
Nästa gång någon skickar ett argt tjat om Crew så tänk lite. Den personen kommer aldrig säga: "Ja, jo, jag är egentligen mest är på mig själv eftersom jag faktiskt var rätt taskig mot en annan medlem i gnägg." eller "Jag är pissförbannad för att crew raderade bilden jag stulit från en annan medlem!"
Tänk själv.
/Kritiska Acro
Tillståndsbilder.
En reaktion på att medlemmarna såg ner på de som hade tillstånd av andra fotografer om att använda dennes bilder.
Hej hopp i lingonskogen!
I detta nummer av min alldeles egna tidning tänkte jag tipsa lite om hur du kan förenkla för crew och förtydliga för dina köpare när du säljer djur. Men först kommer min åsikt om tillståndsbilder tas upp!
Jahapp! Tillståndsbilder... Nu är det spännande va? Kommer Acro säga BU eller BÄ!?! OCH DET BLIR...
Bä. Eller... Bra. Jag menar... Varför inte?
Ja, jag vet att det är svårt och att man får kämpa för bra bilder. Det är mycket jobb bakom och allt sådant...
Men för mig då? Jag har två väldigt distinktiv spräckliga katter vara endast en bor hos mig... Vad ska jag göra?
Jag kan kämpa och ta massor av snygga bilder på Chibi men hur seriöst känns det att använda dem till en uppfödning? Jag skulle kunna göra exakt 5 katter med bilder av Chibi eller Mizu innan ni började viska "massproduktion..." till varandra. De ser så annorlunda ut att jag aldrig skulle komma undan med det.
Sedan är det det där med att bilderna ska vara EF... Okej. Jag förstår att det är roligare om det är försäljaren själv som har fotat men är det allt? Är det viktigaste att det var just den som höll i kameran?
Jag har sett folk som har tagit hutlösa priser för sina EF-djur men när man tittar närmare på djuren så finns där INGENTING! 3000 sp för ett djur med EF-bild, standarddesign och ingen info what so ever? Var är logiken?
Nej, ge mig ett djur med en bild med tillstånd, en fin design, gott om mysig fakta och små berättelser och så kan du behålla ditt massproducerade EF-bildsdjur.
End of story. Här alltså.
I detta nummer av min alldeles egna tidning tänkte jag tipsa lite om hur du kan förenkla för crew och förtydliga för dina köpare när du säljer djur. Men först kommer min åsikt om tillståndsbilder tas upp!
Jahapp! Tillståndsbilder... Nu är det spännande va? Kommer Acro säga BU eller BÄ!?! OCH DET BLIR...
Bä. Eller... Bra. Jag menar... Varför inte?
Ja, jag vet att det är svårt och att man får kämpa för bra bilder. Det är mycket jobb bakom och allt sådant...
Men för mig då? Jag har två väldigt distinktiv spräckliga katter vara endast en bor hos mig... Vad ska jag göra?
Jag kan kämpa och ta massor av snygga bilder på Chibi men hur seriöst känns det att använda dem till en uppfödning? Jag skulle kunna göra exakt 5 katter med bilder av Chibi eller Mizu innan ni började viska "massproduktion..." till varandra. De ser så annorlunda ut att jag aldrig skulle komma undan med det.
Sedan är det det där med att bilderna ska vara EF... Okej. Jag förstår att det är roligare om det är försäljaren själv som har fotat men är det allt? Är det viktigaste att det var just den som höll i kameran?
Jag har sett folk som har tagit hutlösa priser för sina EF-djur men när man tittar närmare på djuren så finns där INGENTING! 3000 sp för ett djur med EF-bild, standarddesign och ingen info what so ever? Var är logiken?
Nej, ge mig ett djur med en bild med tillstånd, en fin design, gott om mysig fakta och små berättelser och så kan du behålla ditt massproducerade EF-bildsdjur.
End of story. Här alltså.
Jo... Nästa del av detta nummer. Nu handlar det om dig som använder tillståndsbilder. Vi får ofta rapporter om att folk stjäl bilder eller inte alls har bett om tillstånd. Kanske är det också det som gör att värdet på djur med tillståndsbilder är lägre. Man kan inte vara säker på om det verkligen ÄR med tillstånd. T'nk om säljaren ljuger? Tänk om jag köper ett djur med en olovlig bild? Som köpare förstår jag att man blir nervös och det är förståss bra att vara försiktig.
Här är mitt tips till alla er som har tillståndsbilder:
Lägg upp mejlet där du har fått tillstånd!
"Men jag vill inte berätta varifrån jag har tillstånd..."
Tja... för det första tar det vem som helst exakt 10 sekunder att hitta bilden och därmed hemsidan. Det är jätteenkelt. Menmen... Om du vill ha det så:
Lägg upp mejlet i ditt DESIGNALBUM och gör så att det är DOLT. Om du gör detta så kan bara du och de i Crew se tillståndet och det som står däri.
Om du gör det här så underlättar du för alla! Dina framtida köpare behöver inte undra utan en crew kan snabbt kika om tillståndet är äkta. Crew behöver inte tjata om att få se tillstånd utan det finns redan där.
Det är så himla enkelt. Gör det nu. Alltså NU! Jag kommer och tittar sen.
/Acro
Här är mitt tips till alla er som har tillståndsbilder:
Lägg upp mejlet där du har fått tillstånd!
"Men jag vill inte berätta varifrån jag har tillstånd..."
Tja... för det första tar det vem som helst exakt 10 sekunder att hitta bilden och därmed hemsidan. Det är jätteenkelt. Menmen... Om du vill ha det så:
Lägg upp mejlet i ditt DESIGNALBUM och gör så att det är DOLT. Om du gör detta så kan bara du och de i Crew se tillståndet och det som står däri.
Om du gör det här så underlättar du för alla! Dina framtida köpare behöver inte undra utan en crew kan snabbt kika om tillståndet är äkta. Crew behöver inte tjata om att få se tillstånd utan det finns redan där.
Det är så himla enkelt. Gör det nu. Alltså NU! Jag kommer och tittar sen.
/Acro
Var är glädjen?
Även detta inlägg syftar till utställningen...
Jag vann utställningen här i förra veckan eller när det var. Gissa om jag är stolt. MIN lilla Mizu-Pizu-älsklingskatt vann! Jag som fotat bilden och legat i gräset och krälat för att fota den. Och DU och DU och DU (pekar) har röstat på henne! Tack! DU och DU och DU gjorde min dag oavsett vad du röstade. Jag vann på ärliga röster!
Jaaa... Fast... Alltså. Om du kollar i mitt stall så ser du ju att min Mizu inte har någon rosett och speciellt ingen som dök upp för 2 veckor sedan.
Är jag desillusionerad? Har jag sett i syne eller är det helt enkelt så att jag ljuger rakt upp och ner? Nja... Det är enklare än så: Jag fick känslan av vinst. Det kändes som jag vann.
Mizu kom på 16de plats. 15 katter hade mer poäng än henne och ändå är jag jätteglad. Varför? Men vi vet ju det. Vi vet att det är väldigt vanligt att folk röstar upp djur från en speciell uppfödare eller djur i ett speciellt stall, antingen någon de gillar eller sina egna stall och djur...
Nu kan jag ju välja att förbanna alla fuskare och klaga över alla som bara röstar på sina polares djur eller på just det stall vars djur är populära just nu. Eller så kan jag låta bli.
För i längden... Vems är förlusten? Jag fick inga SP och ingen rosett men jag fick glädjen och stoltheten över min "vinst". Ett annat stall, med en annan strävan, en strävan efter rosetter och SP, fick just det. Rosetter och SP fast kanske ingen glädje på samma sätt som jag upplevde. Istället blev det nog en grumlad glädje. En glädje som gnagde och kanske viskade att det kanske inte var helt välförtjänt...
Jag vill påpeka att jag inte har en aning om vem som egentligen vann den där veckan. Jag har inte heller på något sätt bevis för att just de djuren var framfuskade, vare sig av ägaren eller någon annan.
Detta är inte ett korståg mot dig, det är en glädjeyttring från mig och en uppmaning till dig att följa i mitt spår.
Jaaa... Fast... Alltså. Om du kollar i mitt stall så ser du ju att min Mizu inte har någon rosett och speciellt ingen som dök upp för 2 veckor sedan.
Är jag desillusionerad? Har jag sett i syne eller är det helt enkelt så att jag ljuger rakt upp och ner? Nja... Det är enklare än så: Jag fick känslan av vinst. Det kändes som jag vann.
Mizu kom på 16de plats. 15 katter hade mer poäng än henne och ändå är jag jätteglad. Varför? Men vi vet ju det. Vi vet att det är väldigt vanligt att folk röstar upp djur från en speciell uppfödare eller djur i ett speciellt stall, antingen någon de gillar eller sina egna stall och djur...
Nu kan jag ju välja att förbanna alla fuskare och klaga över alla som bara röstar på sina polares djur eller på just det stall vars djur är populära just nu. Eller så kan jag låta bli.
För i längden... Vems är förlusten? Jag fick inga SP och ingen rosett men jag fick glädjen och stoltheten över min "vinst". Ett annat stall, med en annan strävan, en strävan efter rosetter och SP, fick just det. Rosetter och SP fast kanske ingen glädje på samma sätt som jag upplevde. Istället blev det nog en grumlad glädje. En glädje som gnagde och kanske viskade att det kanske inte var helt välförtjänt...
Jag vill påpeka att jag inte har en aning om vem som egentligen vann den där veckan. Jag har inte heller på något sätt bevis för att just de djuren var framfuskade, vare sig av ägaren eller någon annan.
Detta är inte ett korståg mot dig, det är en glädjeyttring från mig och en uppmaning till dig att följa i mitt spår.
Du kanske ny tänker att "Vad är det för problem då? Din katt kan ju få komma på en sån där skitplacering någonstans kring plats tio, en sån där som inget är värd, så kan jag ju rösta upp mina djur, det gör ju ändå inget?"
Fast det är det som är grejen. Att det inte gör något. Varje gång du fuskar dit ännu en rosett på ett djur så urholkar du värdet av rosetter ytterligare lite till. Vad är en rosett värd numera? SP, SP och bara SP.
Vem orkar glädja sig med att samma stall har fått en till rosett på det djur som vann också förrförra veckan?
Jag är rädd för rosetter. Konstigt va? Ja, jag är rädd för dem. De bär på skam och misstänksamhet. Om jag skulle få en rosett så skulle jag känna mig ovärdig och orolig. TÄNK om folk faktiskt inte röstade ärligt? TÄNK om det inte är så att mitt djur faktiskt ÄR värd rosetten? TÄNK om de röstade som de gjorde bara för att det var jag? Jag skulle inte kunna släppa tanken. Jag skulle alltid vara misstänksam mot den, att den var oförtjänt och jag skulle bära på skamkänslan, på rädslan att DU kanske tror att jag fuskat fram den...
Utställningen är urholkad, missbrukad och utsliten. En funktion som för länge sedan förlorat sin funktion. Kan vi få tillbaka utställningen som den var förut? För kanske 5-6 år sedan? Jag vet inte. Jag vet inte ens om det var bättre då, förmodligen har jag bara strött lite gyllene minnespuder över bilderna av hur det var då...
I slutändan... I slutändan var det nog ändå bra. Ja, att jag fick en sextondeplats alltså. Jag tror att min högsta dröm är att en av mina katter IRL ska få en fjärdeplats. Ja, det vore bäst.
/Acro
Fast det är det som är grejen. Att det inte gör något. Varje gång du fuskar dit ännu en rosett på ett djur så urholkar du värdet av rosetter ytterligare lite till. Vad är en rosett värd numera? SP, SP och bara SP.
Vem orkar glädja sig med att samma stall har fått en till rosett på det djur som vann också förrförra veckan?
Jag är rädd för rosetter. Konstigt va? Ja, jag är rädd för dem. De bär på skam och misstänksamhet. Om jag skulle få en rosett så skulle jag känna mig ovärdig och orolig. TÄNK om folk faktiskt inte röstade ärligt? TÄNK om det inte är så att mitt djur faktiskt ÄR värd rosetten? TÄNK om de röstade som de gjorde bara för att det var jag? Jag skulle inte kunna släppa tanken. Jag skulle alltid vara misstänksam mot den, att den var oförtjänt och jag skulle bära på skamkänslan, på rädslan att DU kanske tror att jag fuskat fram den...
Utställningen är urholkad, missbrukad och utsliten. En funktion som för länge sedan förlorat sin funktion. Kan vi få tillbaka utställningen som den var förut? För kanske 5-6 år sedan? Jag vet inte. Jag vet inte ens om det var bättre då, förmodligen har jag bara strött lite gyllene minnespuder över bilderna av hur det var då...
I slutändan... I slutändan var det nog ändå bra. Ja, att jag fick en sextondeplats alltså. Jag tror att min högsta dröm är att en av mina katter IRL ska få en fjärdeplats. Ja, det vore bäst.
/Acro
Relevansen i internettjafsen...
Jag har jobbat som crew alldeles för länge. Så länge att jag inte minns när jag började utan jag måste gå till någon undersida någonstans på mitt stall och titta för att minnas.
I alla fall. Under alla mina år har jag nog varit med och löst otaliga tjafs, bråk, konflikter, hetsiga diskussioner och rena smutskastningar medlemmar emellan. Många har skett i chatten men bråken kan uppkomma överallt.
Ibland är det helt sjuka saker som folk börjar tjafsa över. Låt oss ta ett exempel från ganska nyligen. Diskussion om var man gillar att köpa kläder pågår i chatten, helt fridfullt. Ett stall, jag har helt glömt vilket, berättar att hen ofta får köpa kläder på barnavdelningen. Upprörande? Knappast. Några sekunder senare säger ett annat stall att det var taskigt sagt. Varför det var taskigt är otydligt, det är ju lika tråkigt för de som inte kan köpa på barnavdelningen och för de som inte kan köpa på vuxenavdelningen...
Nå. någon eller några säger emot: "Det var inte taskigt! Hoppa inte på den och den!" Blabla... You know the drill. Okej, här kunde det tagit slut men då tar diskussionen YTTERLIGARE en vändning! Någon försvarar den som uttalade sig om taskighet i första vändan! "HÖRNI! Sluta hoppa på XX! Hen får tycka att det var taskigt om hen vill! Blabla..."
Alltså.... Förlåt men jag måste bara finna detta som lite smått roande. Det är helt enkelt mest roligt. Menmen... Förlåt, jag ska skärpa mig. Jag har fått lite kritik om att jag är lite dryg och lite översittaraktig av mig, jag ska försöka sluta. Men med detta exempel så vill jag ge dig som läser detta lite perspektiv. Titta lite på situationen lite som från avstånd. Vad hände egentligen?
Ytterst lite. En förflugen kommentar som mest var konstig och genast kastade sig folk in. Vad ska jag som crew göra i såna här situationer? Hur ska jag reda upp det? Jag menar, tänk dig att behöva motivera en spärr med att "Det började med att vi pratade barnkläder och det var taskigt..."
Doesn't work. Ibland leder liknande löjliga bråk till att jag måste gå in och ställa ultimatum såsom att "den av er som bråkar som skriver till den andra igen spärras!"
Det är inte sådan jag vill vara så om du inte gör mig inte till en sån så blir jag glad, tack.
I alla fall. Under alla mina år har jag nog varit med och löst otaliga tjafs, bråk, konflikter, hetsiga diskussioner och rena smutskastningar medlemmar emellan. Många har skett i chatten men bråken kan uppkomma överallt.
Ibland är det helt sjuka saker som folk börjar tjafsa över. Låt oss ta ett exempel från ganska nyligen. Diskussion om var man gillar att köpa kläder pågår i chatten, helt fridfullt. Ett stall, jag har helt glömt vilket, berättar att hen ofta får köpa kläder på barnavdelningen. Upprörande? Knappast. Några sekunder senare säger ett annat stall att det var taskigt sagt. Varför det var taskigt är otydligt, det är ju lika tråkigt för de som inte kan köpa på barnavdelningen och för de som inte kan köpa på vuxenavdelningen...
Nå. någon eller några säger emot: "Det var inte taskigt! Hoppa inte på den och den!" Blabla... You know the drill. Okej, här kunde det tagit slut men då tar diskussionen YTTERLIGARE en vändning! Någon försvarar den som uttalade sig om taskighet i första vändan! "HÖRNI! Sluta hoppa på XX! Hen får tycka att det var taskigt om hen vill! Blabla..."
Alltså.... Förlåt men jag måste bara finna detta som lite smått roande. Det är helt enkelt mest roligt. Menmen... Förlåt, jag ska skärpa mig. Jag har fått lite kritik om att jag är lite dryg och lite översittaraktig av mig, jag ska försöka sluta. Men med detta exempel så vill jag ge dig som läser detta lite perspektiv. Titta lite på situationen lite som från avstånd. Vad hände egentligen?
Ytterst lite. En förflugen kommentar som mest var konstig och genast kastade sig folk in. Vad ska jag som crew göra i såna här situationer? Hur ska jag reda upp det? Jag menar, tänk dig att behöva motivera en spärr med att "Det började med att vi pratade barnkläder och det var taskigt..."
Doesn't work. Ibland leder liknande löjliga bråk till att jag måste gå in och ställa ultimatum såsom att "den av er som bråkar som skriver till den andra igen spärras!"
Det är inte sådan jag vill vara så om du inte gör mig inte till en sån så blir jag glad, tack.
Jag vill ta upp ett till exempel som jag stött på. Det handlade om två stall som tjafsade via mejl, HB-inlägg och Fotogalleriet.
Jag vet inte hur det började men jag kunde se hur det såg ut just nu och jag gjorde en bedömning av situationen. Ett av stallen verkade vara relativt ungt, alltså en medlem som ännu inte var tonåring, säkert inte mer än kanske 10 år gammal. Det andra stallet var äldre och mer erfaren. Det äldre stallet hade lagt ut delar av deras konversation som "bevis" på att det yngre stallet var taskigt i sitt FG.
Nå. Efter att ha sett detta så valde jag att mejla till det äldre stallet. Jag hade en enkel begäran: Visa hur stor och bra du är genom att stå över så låg smutskastning. Ta bort "bevisen" och låt helt enkelt bli att skriva mer med det yngre stallet.
Det tycker jag är en relativt rimlig lösning när det mesta verkar ha gått ut på att de sa att den andra var dum och att de ansåg att varandras bilder var fula. Men nej, det var inte så enkelt. Det äldre stallet ansåg att det var orättvist, att jag bara bestraffade henne och att jag "tillät" det yngre stallet att uppföra sig hur som helst.
Helt plötsligt var det mitt fel... :P
Nej, men skämt å sido. Jag begärde samma sak av det yngre stallet, dock i mer direkta ordalag. Att den personen lovade att helt sluta kontakta stallet och inte skriva något mer.
Tillslut, efter ett flertal mejl till båda där det mesta från deras sida handlade om vad DEN ANDRA gjort fel, och från min sida om att DE SJÄLVA skulle ta ansvar för vad de gjort fel, så lugnade det ner sig och jag slapp spärra eller radera någon för något liten skitsak, rent ut...
Med det vill jag säga att jag önskar att du är den större personen i sammanhanget. Såklart är det aldrig acceptabelt att vara elak mot någon annan men DET GER DIG INGEN RÄTT att vara lika elak tillbaka. Om du vill anmäla till crew att någon varit taskig mot dig så se till att det är rent framför din matta INNAN du börjar sopa hos andra. Alltså se till att DU uppträtt schysst innan du kommer till mig och klagar. Hur ska jag hantera en anmälan som börjar "Det började med att hon var taskig tillbaka..."
Var ditt bästa jag.
/Mitt bästa Acro.
Jag vet inte hur det började men jag kunde se hur det såg ut just nu och jag gjorde en bedömning av situationen. Ett av stallen verkade vara relativt ungt, alltså en medlem som ännu inte var tonåring, säkert inte mer än kanske 10 år gammal. Det andra stallet var äldre och mer erfaren. Det äldre stallet hade lagt ut delar av deras konversation som "bevis" på att det yngre stallet var taskigt i sitt FG.
Nå. Efter att ha sett detta så valde jag att mejla till det äldre stallet. Jag hade en enkel begäran: Visa hur stor och bra du är genom att stå över så låg smutskastning. Ta bort "bevisen" och låt helt enkelt bli att skriva mer med det yngre stallet.
Det tycker jag är en relativt rimlig lösning när det mesta verkar ha gått ut på att de sa att den andra var dum och att de ansåg att varandras bilder var fula. Men nej, det var inte så enkelt. Det äldre stallet ansåg att det var orättvist, att jag bara bestraffade henne och att jag "tillät" det yngre stallet att uppföra sig hur som helst.
Helt plötsligt var det mitt fel... :P
Nej, men skämt å sido. Jag begärde samma sak av det yngre stallet, dock i mer direkta ordalag. Att den personen lovade att helt sluta kontakta stallet och inte skriva något mer.
Tillslut, efter ett flertal mejl till båda där det mesta från deras sida handlade om vad DEN ANDRA gjort fel, och från min sida om att DE SJÄLVA skulle ta ansvar för vad de gjort fel, så lugnade det ner sig och jag slapp spärra eller radera någon för något liten skitsak, rent ut...
Med det vill jag säga att jag önskar att du är den större personen i sammanhanget. Såklart är det aldrig acceptabelt att vara elak mot någon annan men DET GER DIG INGEN RÄTT att vara lika elak tillbaka. Om du vill anmäla till crew att någon varit taskig mot dig så se till att det är rent framför din matta INNAN du börjar sopa hos andra. Alltså se till att DU uppträtt schysst innan du kommer till mig och klagar. Hur ska jag hantera en anmälan som börjar "Det började med att hon var taskig tillbaka..."
Var ditt bästa jag.
/Mitt bästa Acro.
Var är moralen?
Detta inlägg syftar på det fusk som pågick på hemsidan med utställningen som fanns där.
Var är moralen? Det är min stora fråga i dagens nummer. Med moral menar jag när man väljer att följa den inre rösten som pekar en rätt istället för att ta genvägen som visserligen inte är spärrad men som ändå är en smula skum.
Var är din inre röst när du gör 10 nya stall och flyttar runt dina djur på dem för att vinna utställningen? Du säljer runt dem för 11 sp för att du ska kunna ha så många som möjligt med. Känns det rätt?
"Vaddå??? Det är ju ETT PER STALL! Duuuuhhhh!"
Så det gör det moraliskt försvarbart? Tror du att skaparna av Stallet.se verkligen tänkte: "Ahh... Men ett per stall så kan ju varje person skaffa sig 10 olika stall och krångla med. Det blir bra!" Nej, det är ju uppenbart. De tänkte EN person + ETT stall + ETT djur i utställningen = rättvist för alla.
Jag förstår inte att du behöver ha det skrivet på näsan för att förstå att det inte är okej. Har du inte förstått att tidelag är dåligt och omoraliskt, trots att det är lagligt? Bara för att du kan böja reglerna att passa just dig, innebär det inte att du SKA göra det.
Jag vill diskutera vad du roffrar åt dig: Okej. Om vi förutsätter att ALLA djur i utställningen har precis lika stor chans att vinna (vilket vi i vet inte stämmer i praktiken) så kan vi räkna lite på det både vad det gäller chans att vinna, SP att vinna och andelen god stämning och god kamratskap man vinner och förlorar.
För enkelhetens skull så säger vi att vi har 100 medlemmar som har med ett djur var i utställningen. Det blir 1% chans (i teorin) att vinna och 3% chans att få rosett. Du har 3% chans att vinna tillbaka dina 15 sp som du har lagt ut och mycket mer. Ändå rätt okej chanser.
Var är din inre röst när du gör 10 nya stall och flyttar runt dina djur på dem för att vinna utställningen? Du säljer runt dem för 11 sp för att du ska kunna ha så många som möjligt med. Känns det rätt?
"Vaddå??? Det är ju ETT PER STALL! Duuuuhhhh!"
Så det gör det moraliskt försvarbart? Tror du att skaparna av Stallet.se verkligen tänkte: "Ahh... Men ett per stall så kan ju varje person skaffa sig 10 olika stall och krångla med. Det blir bra!" Nej, det är ju uppenbart. De tänkte EN person + ETT stall + ETT djur i utställningen = rättvist för alla.
Jag förstår inte att du behöver ha det skrivet på näsan för att förstå att det inte är okej. Har du inte förstått att tidelag är dåligt och omoraliskt, trots att det är lagligt? Bara för att du kan böja reglerna att passa just dig, innebär det inte att du SKA göra det.
Jag vill diskutera vad du roffrar åt dig: Okej. Om vi förutsätter att ALLA djur i utställningen har precis lika stor chans att vinna (vilket vi i vet inte stämmer i praktiken) så kan vi räkna lite på det både vad det gäller chans att vinna, SP att vinna och andelen god stämning och god kamratskap man vinner och förlorar.
För enkelhetens skull så säger vi att vi har 100 medlemmar som har med ett djur var i utställningen. Det blir 1% chans (i teorin) att vinna och 3% chans att få rosett. Du har 3% chans att vinna tillbaka dina 15 sp som du har lagt ut och mycket mer. Ändå rätt okej chanser.
Okej. Nu säger vi att 10 av de 100 personer bestämmer sig för att ha med 10 djur var och skapar nya stall. (Ja, jag vet, lite överdrivet men enkelt att räkna på.) Det innebär att det är 90 personer som har 1 djur med var och sedan 100 djur som alla tillhör 10 personer.
(Är det bara jag som får deja vu på det här? Lite som när adeln ägde hela Sverige...)
Utställningen innehåller då 190 djur men mer än 50% av djuren ägs av 10% av sidans medlemmar. Hur rättvist är det?
"Vaddå? Jag har ju betalat för det!"
Mhm... Fin moral du har. Solidariskt. Är det så du lever i ditt liv? Betalar du för att bara du ska ha det bättre? Betalar du för att du ska ha större chans att få bra betyg? Betalar du för att du ska lottas fram som Lucia? Har du ett omvänt hungerspel i ditt liv där du betalar för att ha så många lotter som möjligt för att få det som egentligen, såklart, ska delas rättvist?
"Men alla gör det!" Nej. Alla gör inte det. Jag gör inte det och framförallt så gör inte de små stallen det! De som inte har 150 sp att slänga i sjön på att ställa ut 10 olika djur. Kul att du tar saken i egna händer och försämrar chanserna för att de ska vinna ännu mer. Kul...
100 djur med 10 personer som äger dem... Det innebär att var och en av de 90 personer som har 1 djur var i utställningen bara har hälften så stor chans som de hade tidigare att vinna. Jag med mitt enda djur har ynka 0,52% chans att få förstaplatsen och 1,57% chans att få rosett överhuvudtaget. De med 10 djur har gett sig själva 5,2% chans att vinna.
Var gång du sneddar genom gråzonen för att öka DINA chanser att vinna så stjäl du från någon annans lilla chans att få lyckas och i 90% av fallen är det de personerna som redan är utsatta som du stjäl ifrån.
Varsågod. Det var dagens moralkaka. Hoppas den smakar.
/Acro
(Är det bara jag som får deja vu på det här? Lite som när adeln ägde hela Sverige...)
Utställningen innehåller då 190 djur men mer än 50% av djuren ägs av 10% av sidans medlemmar. Hur rättvist är det?
"Vaddå? Jag har ju betalat för det!"
Mhm... Fin moral du har. Solidariskt. Är det så du lever i ditt liv? Betalar du för att bara du ska ha det bättre? Betalar du för att du ska ha större chans att få bra betyg? Betalar du för att du ska lottas fram som Lucia? Har du ett omvänt hungerspel i ditt liv där du betalar för att ha så många lotter som möjligt för att få det som egentligen, såklart, ska delas rättvist?
"Men alla gör det!" Nej. Alla gör inte det. Jag gör inte det och framförallt så gör inte de små stallen det! De som inte har 150 sp att slänga i sjön på att ställa ut 10 olika djur. Kul att du tar saken i egna händer och försämrar chanserna för att de ska vinna ännu mer. Kul...
100 djur med 10 personer som äger dem... Det innebär att var och en av de 90 personer som har 1 djur var i utställningen bara har hälften så stor chans som de hade tidigare att vinna. Jag med mitt enda djur har ynka 0,52% chans att få förstaplatsen och 1,57% chans att få rosett överhuvudtaget. De med 10 djur har gett sig själva 5,2% chans att vinna.
Var gång du sneddar genom gråzonen för att öka DINA chanser att vinna så stjäl du från någon annans lilla chans att få lyckas och i 90% av fallen är det de personerna som redan är utsatta som du stjäl ifrån.
Varsågod. Det var dagens moralkaka. Hoppas den smakar.
/Acro
Samson med Regina Spektor, egoistkärlekslåten nummer ett.
När kärleken inte viker för något...
Dett finns en låt som når allra längst in i mig. Den gör något som ingen annan låt riktigt lyckas med. Den har det där lilla extra, det där lilla äkta. Den når ändå ner till råa, nakna sanningen om kärleken.
Du kan ha hört den. Det kanske till och med är troligt Regina Spektor är ändå rätt stor och populär. Det är hennes låt Samson jag talar om.
Kan du historien om Samson och Delilah? Den kommer från Bibeln och den lever fortfarande. På svenska kallas de Simson och Delila. Simson föddes under en tid på isrealiterna var förtryckta av filisterna och hans mamma fick i en uppenbarelse veta att han skulle bli en nasir. En nasir var en domare och en Guds man och tecknet på det var att de inte klippte håret. Simson visade sig vara ovanligt stark och ställde på så sätt till med mycket bekymmer för filisteerna. Tillslut tog de hjälp av kvinnan Delila för att få reda på hur Simson blev så stark och hur han kunde besegras. Delila lovades en stor belöning om hon lyckades. Efter att ha frågat flera gånger om berättade Simson tillslut att det var hans hår som var hans styrka. Delila berättade det för Simsons fiender och de lovade henne ännu mer pengar om hon klippte av hans långa hår. Sagt och gjort. När Simson sov så klippte Delila hans hår och hans styrka försvann (fast kraften satt inte i håret, den satt mer i hans löfte till Gud som han svek när han berättade om det för Delila) och han blev tillfångatagen.
Simson blir torterad och de sticker ut ögonen på honom. Som kronan på verket tar de med honom till en fest för deras Gud Dagon där de ytterligare ska förnedra och håna honom. Simson ber till Gud att för en sista gång få tillbaka sin styrka och Gud lyssnar. Simson lyckas förstöra två pelare och får därmed hela byggnaden att kollapsa. Alla, inklusive Simson, dör.
Du kan ha hört den. Det kanske till och med är troligt Regina Spektor är ändå rätt stor och populär. Det är hennes låt Samson jag talar om.
Kan du historien om Samson och Delilah? Den kommer från Bibeln och den lever fortfarande. På svenska kallas de Simson och Delila. Simson föddes under en tid på isrealiterna var förtryckta av filisterna och hans mamma fick i en uppenbarelse veta att han skulle bli en nasir. En nasir var en domare och en Guds man och tecknet på det var att de inte klippte håret. Simson visade sig vara ovanligt stark och ställde på så sätt till med mycket bekymmer för filisteerna. Tillslut tog de hjälp av kvinnan Delila för att få reda på hur Simson blev så stark och hur han kunde besegras. Delila lovades en stor belöning om hon lyckades. Efter att ha frågat flera gånger om berättade Simson tillslut att det var hans hår som var hans styrka. Delila berättade det för Simsons fiender och de lovade henne ännu mer pengar om hon klippte av hans långa hår. Sagt och gjort. När Simson sov så klippte Delila hans hår och hans styrka försvann (fast kraften satt inte i håret, den satt mer i hans löfte till Gud som han svek när han berättade om det för Delila) och han blev tillfångatagen.
Simson blir torterad och de sticker ut ögonen på honom. Som kronan på verket tar de med honom till en fest för deras Gud Dagon där de ytterligare ska förnedra och håna honom. Simson ber till Gud att för en sista gång få tillbaka sin styrka och Gud lyssnar. Simson lyckas förstöra två pelare och får därmed hela byggnaden att kollapsa. Alla, inklusive Simson, dör.
Var finns romantiken i den här historien? Vad menar jag med att detta är kärlek? Nja... Saken är den att Spektor berättar det hela en smula annorlunda. Hon är Delila i låten.
En Delila som är självisk och egoistisk, javisst, men på ett helt annat sätt. En Delila som inte är beredd att sälja Simson för några pengar, nej, inte för något i världen. Hon älskare en stor man, en man som kan göra skillnad. En man som kan ge människor hopp, som sprider visdom och rättvisa. En man som kan gå till historien och vars namn ska spridas till jordens alla hörn. En man som man 2000 år senare skriver sånger om....
Vad är du beredd att ge upp för kärleken? Vad måste stå på spel om man ska ge upp sin kärlek? Är Gud, historien och rättvisan tillräckligt för att Simson och Delila ska sätta sin kärlek åt sidan?
Nej. Om natten går hon in, tar en rostig sax och klipper av hans lockar.
Om han blir arg? Blir han förbannad och frustrerad?
Nej. Det är okej. Han tar henne i sina armar, berättar hur vacker hon är och kysser henne tills gryningen kommer.
Och så glöms de bort. Historien går vidare utan dem, Gud hittar andra tjänare och någon annan får ta sig an orättvisan. Den vansinnigt starke Simson hann aldrig kliva ut i rampljuset.
Är en så egoistisk kärlek vacker? Ja, jag tycker det. Att offra att vara tillsammans för att rädda världen i all ära. Vi har läst, sett och hört om tusentals fall. Det är vackert och rörande men vad får de istället? Vetskapen om att deras kärleksoffer hjälpte eller räddade så många andra. Vad väljer Simson och Delila? Skulden, vetskapen om allt de kunde gjort men inte gjorde och kärleken, så mycket större än deras skuld.
Det är vackert.
/Acro, Kärleksegoisten
En Delila som är självisk och egoistisk, javisst, men på ett helt annat sätt. En Delila som inte är beredd att sälja Simson för några pengar, nej, inte för något i världen. Hon älskare en stor man, en man som kan göra skillnad. En man som kan ge människor hopp, som sprider visdom och rättvisa. En man som kan gå till historien och vars namn ska spridas till jordens alla hörn. En man som man 2000 år senare skriver sånger om....
Vad är du beredd att ge upp för kärleken? Vad måste stå på spel om man ska ge upp sin kärlek? Är Gud, historien och rättvisan tillräckligt för att Simson och Delila ska sätta sin kärlek åt sidan?
Nej. Om natten går hon in, tar en rostig sax och klipper av hans lockar.
Om han blir arg? Blir han förbannad och frustrerad?
Nej. Det är okej. Han tar henne i sina armar, berättar hur vacker hon är och kysser henne tills gryningen kommer.
Och så glöms de bort. Historien går vidare utan dem, Gud hittar andra tjänare och någon annan får ta sig an orättvisan. Den vansinnigt starke Simson hann aldrig kliva ut i rampljuset.
Är en så egoistisk kärlek vacker? Ja, jag tycker det. Att offra att vara tillsammans för att rädda världen i all ära. Vi har läst, sett och hört om tusentals fall. Det är vackert och rörande men vad får de istället? Vetskapen om att deras kärleksoffer hjälpte eller räddade så många andra. Vad väljer Simson och Delila? Skulden, vetskapen om allt de kunde gjort men inte gjorde och kärleken, så mycket större än deras skuld.
Det är vackert.
/Acro, Kärleksegoisten
Bedragen!
Jag har en pojkvän. Vi blev ihop när vi har 18 år gamla och vi har (med ett kort uppehåll) varit ihop sedan dess. Vi har bott ihop i två år nu. Jag tänkte bara berätta det.
Såhär kan en konversation eller sms-konversation emellan oss låta:
- Hej.
- Hej.
- Vad gör du?
- Inte så mycket, lyssnar på radion.
- Okej. Jag tänkte sticka till Jenna ikväll. Hon ringde och fråga om jag ville ha filmkväll med henne. Blir nog så att jag sover över. Jag kommer typ hem imorgon någon gång.
- Okej. Då käkar jag middag med Chibi då. Hejdå. Älskar dig.
- Älskar dig.
Jenna är inte min vän, det är min sambos vän. Hon är en snäll tjej, rätt tuff, men jag känner henne inte direkt. Vi har bara träffats några gånger.
Men? Är det så enkelt? Är det så banalt för mig att bara släppa iväg min pojkvän att sova över hos en tjej jag knappt känner?
Ja, det är så enkelt. Det är inte svårare än så. Jag vet vem A. kommer längta hem till, jag vet vem han aldrig skulle klara av att förlora. Jenna är hans vän och hon kan inte vara något annat för honom just nu.
Så mycket tror jag på oss. Jag tror så starkt på hans känslor för mig att det i princip inte finns något han kan göra för att göra mig svartsjuk.
Att vara ihop innebär inte att sitta ihop. Det innebär inte att veta allt och kontrollera allt. Att vara ihop är att tro på varandra. Att tro att allt han gör, gör han för mig och allt jag gör, gör jag för honom. Han kommer aldrig vilja såra mig på riktigt och aldrig vill jag göra honom ledsen.
Såhär kan en konversation eller sms-konversation emellan oss låta:
- Hej.
- Hej.
- Vad gör du?
- Inte så mycket, lyssnar på radion.
- Okej. Jag tänkte sticka till Jenna ikväll. Hon ringde och fråga om jag ville ha filmkväll med henne. Blir nog så att jag sover över. Jag kommer typ hem imorgon någon gång.
- Okej. Då käkar jag middag med Chibi då. Hejdå. Älskar dig.
- Älskar dig.
Jenna är inte min vän, det är min sambos vän. Hon är en snäll tjej, rätt tuff, men jag känner henne inte direkt. Vi har bara träffats några gånger.
Men? Är det så enkelt? Är det så banalt för mig att bara släppa iväg min pojkvän att sova över hos en tjej jag knappt känner?
Ja, det är så enkelt. Det är inte svårare än så. Jag vet vem A. kommer längta hem till, jag vet vem han aldrig skulle klara av att förlora. Jenna är hans vän och hon kan inte vara något annat för honom just nu.
Så mycket tror jag på oss. Jag tror så starkt på hans känslor för mig att det i princip inte finns något han kan göra för att göra mig svartsjuk.
Att vara ihop innebär inte att sitta ihop. Det innebär inte att veta allt och kontrollera allt. Att vara ihop är att tro på varandra. Att tro att allt han gör, gör han för mig och allt jag gör, gör jag för honom. Han kommer aldrig vilja såra mig på riktigt och aldrig vill jag göra honom ledsen.
Glöm inte att kommentera numret här!
Det kommer såklart ske av misstag en eller annan gång, ett förfluget ord eller två men jag kan inte tänka mig att han skulle göra något som skulle framkalla svartsjuka.
Hur han tänker? På samma sätt. Om jag sitter inkrupen mellan G och S i soffan och skojar med dem, inte är det något han bryr sig om. Han vet att de är som min bröder, de är mina vapendragare och kamrater men ingen är som A.
2008 var jag på en vandring i Kroatien. Den gjorde jag med John. Det var jag och John som vandrade tillsammans i 3 veckor. Vi gick tillsammans, åt tillsammans och sov tillsammans i samma lilla tält eller delade en dubbelsäng. Avundsjuka? Nej... John är min färdkamrat. A. är han som äger mitt hjärta.
Jag skulle aldrig kunna leva med någon som var svartsjuk och som försökte kontrollera mig. Det är självklart att meddela var man ska och när man kommer hem, men att bli förhörd om det, det är främmande för mig. Våga tro på din partner och släpp taget. Genom att släppa fågeln fri kommer den frivilligt tillbaka till dig. Kärlek är generös och trofast. Låt den vara så.
Åh... Du funderar över titeln? Var otroheten är? Var är tårarna, förbannelserna och ederna? Var är svinet och var är slampan han var otrogen med? Nejnej... Något sådant hittar du inte här.
Har du inte förstått ännu? Det är du som är bedragen. Det är du som trodde att du skulle få läsa om snyftiga historier och hjärtsorg. Det är inte så livet är. För det mesta är livet bra. För det mesta är allting precis som vanligt. Tro inte på allt dramatiskt du läser om, det du får veta är kanske 1% av vad livet vanligtvis är.
Så. Dagens sanning: Livet är bra.
/Acro-full-of-faith
Hur han tänker? På samma sätt. Om jag sitter inkrupen mellan G och S i soffan och skojar med dem, inte är det något han bryr sig om. Han vet att de är som min bröder, de är mina vapendragare och kamrater men ingen är som A.
2008 var jag på en vandring i Kroatien. Den gjorde jag med John. Det var jag och John som vandrade tillsammans i 3 veckor. Vi gick tillsammans, åt tillsammans och sov tillsammans i samma lilla tält eller delade en dubbelsäng. Avundsjuka? Nej... John är min färdkamrat. A. är han som äger mitt hjärta.
Jag skulle aldrig kunna leva med någon som var svartsjuk och som försökte kontrollera mig. Det är självklart att meddela var man ska och när man kommer hem, men att bli förhörd om det, det är främmande för mig. Våga tro på din partner och släpp taget. Genom att släppa fågeln fri kommer den frivilligt tillbaka till dig. Kärlek är generös och trofast. Låt den vara så.
Åh... Du funderar över titeln? Var otroheten är? Var är tårarna, förbannelserna och ederna? Var är svinet och var är slampan han var otrogen med? Nejnej... Något sådant hittar du inte här.
Har du inte förstått ännu? Det är du som är bedragen. Det är du som trodde att du skulle få läsa om snyftiga historier och hjärtsorg. Det är inte så livet är. För det mesta är livet bra. För det mesta är allting precis som vanligt. Tro inte på allt dramatiskt du läser om, det du får veta är kanske 1% av vad livet vanligtvis är.
Så. Dagens sanning: Livet är bra.
/Acro-full-of-faith
Att dyrka en artist... En tidlös sysselsättning.
Kärleken till artisterna och flickidolerna har alltid funnits, den har bara bytt objekt varje år...
Jag tänker tillbaka nu, till några dagar efter julafton eller så. Jag minns ett meddelande som jag såg i gnägg eller i chatten. Jag minns inte vilket men jag minns vad det handlade om.
"OMG!!!! Så lycklig!!!! Fick 1D-lakan och 1D-mobilskal!!!!! Bästa presenten ever!!!"
*host* Jag håller masken. *host* Men seriöst... Lakan med fem män på? Eller är de fyra? Nåväl. Lyckan över ett mobilskal med deras nyllen på? Jag hade faktiskt svårt att inte vecka överläppen lite överlägset. Skrattade lite nedlåtande i hjärtat åt den fanatiska tonårstjejen vars lycka var gjord med ett stycke tyg och ett mobilskal.
Har ni börjat hata mig nog ännu? Oroa er inte. Jag är inte såhär rakt igenom. För här någonstans kom jag på mig själv med vad jag gjorde och jag satte mig för att tänka.
Jag tänkte. Jag mindes.
För... Det här stackars hysteriska fanet är inte unikt. Det är ingen ny företeelse, Även jag var ett fan en gång i tiden, om än utan lakan.
Justin Bieber och raka av sig hår, ärligt känns det som att hans popularitet håller på att dala lite nu. Bli inte arg nu, du som fortfarande är passionerat övertygat om att du aldrig kommer stöta på en artist som förstår dig så väl som han gör, det hjälper inte och påverkar inte mig. Jag berättar bara vad jag ser. Jag har sett det förr.
Har du varit beredd att resa över hela landet för en glimt av Robert Pattinsson eller Taylor Lautner? Tyckte du Eric Saade var assnygg? Har du varit passionerat förälskad i Zac Efron? Var du beredd att ge ditt liv för att få röra vid en av tvillingbröderna i Tokio hotel? Hängde Jonas Brothers på planch ovanför din säng? Vilken var din favorit i EMD? Danny? Någon annan från Idol? Kevin Borg? Jay? Den första flickidolen från Idol som återigen blir populär är ju såklart Darin. Hade du hans ansikte på din födelsedagstårta när du fyllde 14 år? Jag vet en som hade det... Eller var det Aaron Carter som var din grej? Storebrorsan i Backstreet Boys, Nick? Var du vansinnigt kär i Jack Dawson, också känd som Leonardo DiCaprio i Titanic? Var du också tokig i den yngste av bröderna Hanson och deras "Mmmmbop"?
Tja... Hm... Jag börjar inse här att jag nu har gått så långt tillbaka i tiden att du inte minns hur det var när deras låt kom ut. Du kommer inte, till skillnad från mig, ihåg hur man satt klistrad framför Voxpop på onsdagkvällarna och tittade på medan den blonda programledaren, återigen, presenterade Mmmmpop som veckans vinnare och låten drog igång.
Om du tror att du är unik i att älska just din idol mest och bäst så är jag rädd att jag gör dig besviken. Ungefär 90% av er som nu, utan tvekan, skulle gå genom eld för One Direction kommer förmodligen förlora intresset för dem totalt inom de närmaste 2 åren om inget exceptionellt händer. Det är inget fel i det. Varje tid (varje år) har sin flickidol som flammar upp likt en klart brinnande sol men som oftast visar sig vara en högst tillfällig dags(års)slända.
"OMG!!!! Så lycklig!!!! Fick 1D-lakan och 1D-mobilskal!!!!! Bästa presenten ever!!!"
*host* Jag håller masken. *host* Men seriöst... Lakan med fem män på? Eller är de fyra? Nåväl. Lyckan över ett mobilskal med deras nyllen på? Jag hade faktiskt svårt att inte vecka överläppen lite överlägset. Skrattade lite nedlåtande i hjärtat åt den fanatiska tonårstjejen vars lycka var gjord med ett stycke tyg och ett mobilskal.
Har ni börjat hata mig nog ännu? Oroa er inte. Jag är inte såhär rakt igenom. För här någonstans kom jag på mig själv med vad jag gjorde och jag satte mig för att tänka.
Jag tänkte. Jag mindes.
För... Det här stackars hysteriska fanet är inte unikt. Det är ingen ny företeelse, Även jag var ett fan en gång i tiden, om än utan lakan.
Justin Bieber och raka av sig hår, ärligt känns det som att hans popularitet håller på att dala lite nu. Bli inte arg nu, du som fortfarande är passionerat övertygat om att du aldrig kommer stöta på en artist som förstår dig så väl som han gör, det hjälper inte och påverkar inte mig. Jag berättar bara vad jag ser. Jag har sett det förr.
Har du varit beredd att resa över hela landet för en glimt av Robert Pattinsson eller Taylor Lautner? Tyckte du Eric Saade var assnygg? Har du varit passionerat förälskad i Zac Efron? Var du beredd att ge ditt liv för att få röra vid en av tvillingbröderna i Tokio hotel? Hängde Jonas Brothers på planch ovanför din säng? Vilken var din favorit i EMD? Danny? Någon annan från Idol? Kevin Borg? Jay? Den första flickidolen från Idol som återigen blir populär är ju såklart Darin. Hade du hans ansikte på din födelsedagstårta när du fyllde 14 år? Jag vet en som hade det... Eller var det Aaron Carter som var din grej? Storebrorsan i Backstreet Boys, Nick? Var du vansinnigt kär i Jack Dawson, också känd som Leonardo DiCaprio i Titanic? Var du också tokig i den yngste av bröderna Hanson och deras "Mmmmbop"?
Tja... Hm... Jag börjar inse här att jag nu har gått så långt tillbaka i tiden att du inte minns hur det var när deras låt kom ut. Du kommer inte, till skillnad från mig, ihåg hur man satt klistrad framför Voxpop på onsdagkvällarna och tittade på medan den blonda programledaren, återigen, presenterade Mmmmpop som veckans vinnare och låten drog igång.
Om du tror att du är unik i att älska just din idol mest och bäst så är jag rädd att jag gör dig besviken. Ungefär 90% av er som nu, utan tvekan, skulle gå genom eld för One Direction kommer förmodligen förlora intresset för dem totalt inom de närmaste 2 åren om inget exceptionellt händer. Det är inget fel i det. Varje tid (varje år) har sin flickidol som flammar upp likt en klart brinnande sol men som oftast visar sig vara en högst tillfällig dags(års)slända.
En del av dem lyckas utvecklas, bli något mer än tonåriga tjejers största dröm, och det är ju kul för dem. Ett exempel är ju just Darin som nu återigen är aktuell i en ny, mognare version.
Jag har i de flesta fall lyckats undvika fanatism-smittan, jag har sällan känt att jag varit beredd att ge mitt liv för en kändis. Ärligt, jag var inte så tokig i The Hansons som jag låter påskina ovan. Däremot...
Spice Girls. Japp. Jag var sju år gammal och hade ingen annan smak än den goda smaken att tycka om allt som alla andra tyckte om. Alla andra tyckte om Spice Girls. Problemet med Spice Girls var att det var så olika medlemmar i gruppen för oss småtjejer att identifiera oss med. Är du sju år så känner du att Emma, den blonda, söta, är den du helst vill vara. Möjligtvis Mel C, hon var rätt cool. Gerri var ju bara konstig, Victoria för allvarlig och Mel B alltför främmande för oss små, vita medelklassbarn. Dock, som relativt smart redan vid unga år, insåg jag att om jag paxade en sådär någorlunda populär tjej i gruppen så skulle jag typ alltid få ha den för mig själv, så kunde de andra lotta om vem som skulle vara Emma.
Jag paxade Victoria och började därefter dyrka henne hängivet. Jag kände mig så cool och mystisk när jag, en benig sjuåring, klädde ut mig i min svarta, kortärmade klänning, svarta lackskor och vattenfärgs-färgat svart hår och gick på maskerad. Ja, min pappa färgade mitt hår svart genom att helt sonika måla det med vattenfärg. Jag minns än idag den lyckliga dag då jag ÄNTLIGEN fick mina första Spice Girls-kort och ett klisteralbum med klistermärken! Alltså... Det var lite som att köpa ett mobilskal och ett lakanset fast 1996 istället. Sorgen när bilderna blev stulna var enorm...
Jag växte ifrån min passion för Victoria och några år senare upptäckte jag Lars Winnerbäck. Det har visst blivit så att den passionen hängde kvar till idag om än inte i form av textilier i andra modeller än konserttröjor.
Jag var en gång i tiden ett lika hängivet fan som du är nu så vad har jag för rätt att klanka ner på din beundran. Jag var en gång i tiden ett lika hängivet fan som du är nu så vad har du för rätt att säga att jag har fel i min gissning att även din passion kommer fallna?
Försök inte övertyga mig om att One Direction är bäst och alltid kommer att vara det så ska inte heller jag försöka övertyga dig om att du kommer tröttna.
Puss och kram!
/A
Jag har i de flesta fall lyckats undvika fanatism-smittan, jag har sällan känt att jag varit beredd att ge mitt liv för en kändis. Ärligt, jag var inte så tokig i The Hansons som jag låter påskina ovan. Däremot...
Spice Girls. Japp. Jag var sju år gammal och hade ingen annan smak än den goda smaken att tycka om allt som alla andra tyckte om. Alla andra tyckte om Spice Girls. Problemet med Spice Girls var att det var så olika medlemmar i gruppen för oss småtjejer att identifiera oss med. Är du sju år så känner du att Emma, den blonda, söta, är den du helst vill vara. Möjligtvis Mel C, hon var rätt cool. Gerri var ju bara konstig, Victoria för allvarlig och Mel B alltför främmande för oss små, vita medelklassbarn. Dock, som relativt smart redan vid unga år, insåg jag att om jag paxade en sådär någorlunda populär tjej i gruppen så skulle jag typ alltid få ha den för mig själv, så kunde de andra lotta om vem som skulle vara Emma.
Jag paxade Victoria och började därefter dyrka henne hängivet. Jag kände mig så cool och mystisk när jag, en benig sjuåring, klädde ut mig i min svarta, kortärmade klänning, svarta lackskor och vattenfärgs-färgat svart hår och gick på maskerad. Ja, min pappa färgade mitt hår svart genom att helt sonika måla det med vattenfärg. Jag minns än idag den lyckliga dag då jag ÄNTLIGEN fick mina första Spice Girls-kort och ett klisteralbum med klistermärken! Alltså... Det var lite som att köpa ett mobilskal och ett lakanset fast 1996 istället. Sorgen när bilderna blev stulna var enorm...
Jag växte ifrån min passion för Victoria och några år senare upptäckte jag Lars Winnerbäck. Det har visst blivit så att den passionen hängde kvar till idag om än inte i form av textilier i andra modeller än konserttröjor.
Jag var en gång i tiden ett lika hängivet fan som du är nu så vad har jag för rätt att klanka ner på din beundran. Jag var en gång i tiden ett lika hängivet fan som du är nu så vad har du för rätt att säga att jag har fel i min gissning att även din passion kommer fallna?
Försök inte övertyga mig om att One Direction är bäst och alltid kommer att vara det så ska inte heller jag försöka övertyga dig om att du kommer tröttna.
Puss och kram!
/A
Att hata skolan!
Okej. Jag kanske ska börja med att säga att jag är partisk. Högst partisk. Jävig är också ett ord som passar in.
Varför? Ehm... Jag har alltid gillat skolan. Jag har alltid haft jättelätt för alla ämnen, jag har aldrig varit i närheten av ett IG ens på ett prov... En gång under de första 12 åren jag gick i skolan skrev jag G på ett prov. Annars var mitt snitt MVG. Jag är partisk. Skolan passar mig.
Jag är jävig också för jag sitter med i personalrummen numera. Jag är din vikarie och din framtida lärare. Jag är med i lärarlagen och planerar dina lektioner och prov.
Fast... Samtidigt. Denna dubbla roll, den där jag är någonstans mellan lärare och elev ger mig en unik position att berätta om båda sidorna. Jag tänker nu ställa en fråga och sedan ge mitt svar. Svaret är personlig och inte hugget i sten.
Varför finns skolan? Ett cyniskt sätt att se på det är för att hålla ordning på ungdomen. Faktum är att det var ett av syftena när folkskolan startades för 170 år sedan. Arbetarnas barn sprang runt på gatorna och ställde till med ofog. Med lite skolgång så fanns det i alla fall någon som höll koll på dem!
Idag är det inte riktigt så. Idag är det snarare den enda vägen till ett jobb. För 100 år sedan räckte grundläggande kunskaper i läsning och räkning för att arbeta som vaktmästare eller fabriksarbetare. Idag behöver du minst gymnasiet för i princip ALLA jobb. Så ser det ut. Välkommen till verkligheten.
Du kan hata verkligheten. Du kan hata skolan och spy galla över lärarna och deras idiotiska läxor men... Spyr du på rätt personer?
Nej. Det finns någon som heter Skolverket som bestämmer vad som ska ingå i undervisningen i svenska skolan. Lärarna har kursplaner där det står vad du ska lära dig. Det är inte förhandlingsbart. I ämnet svenska så måste du kunna redogöra för olika litterära epoker, du måste kunna bygga upp en argumentation och förstå att det finns olika sorters texter. Läraren är bunden av de här ramarna.
Sedan är det förstås fritt att utforma undervisningen på olika sätt för lärarna. Om man ska ha uppsatser eller prov, om man ska ha grupparbeten eller enskilda presentationer.
Varför? Ehm... Jag har alltid gillat skolan. Jag har alltid haft jättelätt för alla ämnen, jag har aldrig varit i närheten av ett IG ens på ett prov... En gång under de första 12 åren jag gick i skolan skrev jag G på ett prov. Annars var mitt snitt MVG. Jag är partisk. Skolan passar mig.
Jag är jävig också för jag sitter med i personalrummen numera. Jag är din vikarie och din framtida lärare. Jag är med i lärarlagen och planerar dina lektioner och prov.
Fast... Samtidigt. Denna dubbla roll, den där jag är någonstans mellan lärare och elev ger mig en unik position att berätta om båda sidorna. Jag tänker nu ställa en fråga och sedan ge mitt svar. Svaret är personlig och inte hugget i sten.
Varför finns skolan? Ett cyniskt sätt att se på det är för att hålla ordning på ungdomen. Faktum är att det var ett av syftena när folkskolan startades för 170 år sedan. Arbetarnas barn sprang runt på gatorna och ställde till med ofog. Med lite skolgång så fanns det i alla fall någon som höll koll på dem!
Idag är det inte riktigt så. Idag är det snarare den enda vägen till ett jobb. För 100 år sedan räckte grundläggande kunskaper i läsning och räkning för att arbeta som vaktmästare eller fabriksarbetare. Idag behöver du minst gymnasiet för i princip ALLA jobb. Så ser det ut. Välkommen till verkligheten.
Du kan hata verkligheten. Du kan hata skolan och spy galla över lärarna och deras idiotiska läxor men... Spyr du på rätt personer?
Nej. Det finns någon som heter Skolverket som bestämmer vad som ska ingå i undervisningen i svenska skolan. Lärarna har kursplaner där det står vad du ska lära dig. Det är inte förhandlingsbart. I ämnet svenska så måste du kunna redogöra för olika litterära epoker, du måste kunna bygga upp en argumentation och förstå att det finns olika sorters texter. Läraren är bunden av de här ramarna.
Sedan är det förstås fritt att utforma undervisningen på olika sätt för lärarna. Om man ska ha uppsatser eller prov, om man ska ha grupparbeten eller enskilda presentationer.
Jag tror att skolan är bra och dålig. Bra, för du behöver hjälp att utveckla din tankeverksamhet. Skolan ger dig verktyg att använda för att lära DIG mer saker själv. Hade du lärt dig läsa och skriva så bra som du gör idag utan skolan? Knappast. Bra för den ger dig (förhoppningsvis, kanske. någorlunda) samma möjligheter som alla andra unga i Sverige. Dåligt för den tar hand om dig. Den månar om dig, den ringer dig, den tjatar på dig och grälar på dig om du inte sköter ditt skolarbete.
Jag har sett för mycket daltande. Var går gränsen mellan att man hjälper dig som elev och när man bara låter eleven slippa undan och lata sig? Jag vet inte. "Kan (Vill) du inte lämna in uppsatsen nu? Det gör inget. Lämna in nästa lektion då! (Eller nästa därpå. Eller den i nästa vecka. Eller nästa månad går. Tja... Ehm... Hela året faktiskt...)
Som lärare måste man göra allt för att eleverna ska lyckas men på samma gång skämmer man bort eleverna så att hela deras världsbild blir förvriden. Det finns INGEN arbetsgivare som skulle acceptera att en anställd gled in en halvtimme försent varje dag och sköt om deadlines på arbetsprojekt en månad eller två, allt efter eget behag.
På universitet har du en deadline och det är den som gäller för inlämning av hemtentor och skrivuppgifter. Om du inte lämnar in i tid är du underkänd på kursen och måste skriva en omtenta som kan vara 3 månader senare. Om du blir underkänd på kursen kan det hända att du inte får läsa vidare på nästa termin. Det kan hända att du inte lyckas ta tillräckligt mycket poäng under den terminen och helt plötsligt står CSN och knackar på dörren. CSN undrar vad man gjort under terminen och vill ha tillbaka pengarna man har lånat av dem. Nu.
Du är i ett system. Ett svenskt utbildningssystem. Hatar du det? Det bästa du kan göra då är att ta dig an det med all din kraft. Gå klart skolan, skaffa dig alla redskap du kan få, höga betyg, stora kunskaper. Det är enbart med de verktygen du kan förändra skolan. Lär känna din fiende och förändra skolan inifrån.
Jag väntar dig. Om 2½ år är jag färdig gymnasielärare. Jag hoppas vi möts så vi kan finna ett sätt att vända på trenden, ge eleverna lusten att lära igen.
/Acro-som-tror-på-kunskapen.
Jag har sett för mycket daltande. Var går gränsen mellan att man hjälper dig som elev och när man bara låter eleven slippa undan och lata sig? Jag vet inte. "Kan (Vill) du inte lämna in uppsatsen nu? Det gör inget. Lämna in nästa lektion då! (Eller nästa därpå. Eller den i nästa vecka. Eller nästa månad går. Tja... Ehm... Hela året faktiskt...)
Som lärare måste man göra allt för att eleverna ska lyckas men på samma gång skämmer man bort eleverna så att hela deras världsbild blir förvriden. Det finns INGEN arbetsgivare som skulle acceptera att en anställd gled in en halvtimme försent varje dag och sköt om deadlines på arbetsprojekt en månad eller två, allt efter eget behag.
På universitet har du en deadline och det är den som gäller för inlämning av hemtentor och skrivuppgifter. Om du inte lämnar in i tid är du underkänd på kursen och måste skriva en omtenta som kan vara 3 månader senare. Om du blir underkänd på kursen kan det hända att du inte får läsa vidare på nästa termin. Det kan hända att du inte lyckas ta tillräckligt mycket poäng under den terminen och helt plötsligt står CSN och knackar på dörren. CSN undrar vad man gjort under terminen och vill ha tillbaka pengarna man har lånat av dem. Nu.
Du är i ett system. Ett svenskt utbildningssystem. Hatar du det? Det bästa du kan göra då är att ta dig an det med all din kraft. Gå klart skolan, skaffa dig alla redskap du kan få, höga betyg, stora kunskaper. Det är enbart med de verktygen du kan förändra skolan. Lär känna din fiende och förändra skolan inifrån.
Jag väntar dig. Om 2½ år är jag färdig gymnasielärare. Jag hoppas vi möts så vi kan finna ett sätt att vända på trenden, ge eleverna lusten att lära igen.
/Acro-som-tror-på-kunskapen.
Kränkt! -Vad gör du mot andra?
Instagramupproret!
Alltså... Bara namnet... Det är ju nästan lite rolig. Ett Instagramuppror. Ett twitterkrig. En facebokduell. Det blir egentligen helt knäppa ord som är väääldigt konstiga.
Men det är inget påhitt. Det är ingen ordvits eller tankelek. Det är verklighet. Missade du vad det var?
Det handlade om att någon la upp bilder på tjejer på en skola i Göteborg och kallade dem för fula saker såsom "Slampa" och liknande. Flickorna blev såklart sårade. Folk blev arga. En annan tjej som pekades ut som den som gjort detta och där började det spåra ur.
Folk bildade gäng, samlades i stora grupper. Flickan blev hotad och trakasserad, hennes familj tvingades till att fly, att gömma sig på hemlig ort eftersom de många hundratals uppretade ungdomarna kanske skulle ge sig på dem. Skolor stängdes och polisen fick tillkallas. Det blev upplopp. Folk kastade flaskor…
Det är helt vansinnigt att det ska behöva gå så långt att folk tvingas fly från sina hem och polisen ska bli utsatt för att någon tycker det är en bra idé att kränka någon annan på internet. Det är aldrig en bra idé att kränka eller trakassera någon annan människa, oavsett hur rättfärdig eller arg man känner sig.
Nästan 50% av de som svarat på min stallfråga har sagt att de har kränkt någon annan, de flesta öga mot öga men många också via andra medier som Stallet, Facebook och liknande. Hur kan vi tillåta att vi uppför oss såhär? Jag pratar om oss för att jag är en av er. Jag vet att jag har sluntit på tangenterna och att jag har skrivit saker i stundens hetta som jag, någon minut senare, ångrat.
Alltså... Bara namnet... Det är ju nästan lite rolig. Ett Instagramuppror. Ett twitterkrig. En facebokduell. Det blir egentligen helt knäppa ord som är väääldigt konstiga.
Men det är inget påhitt. Det är ingen ordvits eller tankelek. Det är verklighet. Missade du vad det var?
Det handlade om att någon la upp bilder på tjejer på en skola i Göteborg och kallade dem för fula saker såsom "Slampa" och liknande. Flickorna blev såklart sårade. Folk blev arga. En annan tjej som pekades ut som den som gjort detta och där började det spåra ur.
Folk bildade gäng, samlades i stora grupper. Flickan blev hotad och trakasserad, hennes familj tvingades till att fly, att gömma sig på hemlig ort eftersom de många hundratals uppretade ungdomarna kanske skulle ge sig på dem. Skolor stängdes och polisen fick tillkallas. Det blev upplopp. Folk kastade flaskor…
Det är helt vansinnigt att det ska behöva gå så långt att folk tvingas fly från sina hem och polisen ska bli utsatt för att någon tycker det är en bra idé att kränka någon annan på internet. Det är aldrig en bra idé att kränka eller trakassera någon annan människa, oavsett hur rättfärdig eller arg man känner sig.
Nästan 50% av de som svarat på min stallfråga har sagt att de har kränkt någon annan, de flesta öga mot öga men många också via andra medier som Stallet, Facebook och liknande. Hur kan vi tillåta att vi uppför oss såhär? Jag pratar om oss för att jag är en av er. Jag vet att jag har sluntit på tangenterna och att jag har skrivit saker i stundens hetta som jag, någon minut senare, ångrat.
Om jag ljugit? Om jag har sagt något fult? Om jag har manat andra att förfölja eller trakassera någon annan? Nej. Jag har sagt sanningen med en alltför sarkastisk och nästan en smula hånfull ton. Jag har gjort mig rolig på någon annan bekostnad. Jag ångrar det och jag vill bättra mig.
Att det är lättare att låta fingrarna löpa fritt på internet än att låta tunga stå för det man vill ha sagt är självklart. Anonymiteten är vår sköld. Ingen vet vem jag är, eller, i alla fall väldigt få, så ingen kan säga att jag är på ett eller annat sätt. För att göra avståndet mellan dig och mig kortare har jag, och några andra i crew, funderat på att ordna ett telefonnummer. Tanken är att du ska kunna prata med mig och då kunna förmedla de faktiska, sakliga åsikterna. De där som du faktiskt kan stå för. De som du är beredd att tatuera i pannan, om det så är åsikten ”Jag vet inte riktigt vad jag tycker.”
Skriv inget här du inte kan stå för. Skriv inget som du inte skulle säga till mig, öga mot öga. Skriv inget du inte skulle kunna stå för med ditt eget, alldeles riktiga, namn. Om du fortfarande vill säga det så ska jag ordna så att du kan få tala med mig. Jag ser fram att tala med dig.
Och… Tjejen som ungdomsmobben jagade efter, som tvingades att gömma sig, hon var oskyldig till instamgrambilderna. Bara en hint om att tänka själv. Bara döda fiskar flyter med strömmen och i slutet finns alltid ett nät.
/Acro-som-ska-bli-bättre
Att det är lättare att låta fingrarna löpa fritt på internet än att låta tunga stå för det man vill ha sagt är självklart. Anonymiteten är vår sköld. Ingen vet vem jag är, eller, i alla fall väldigt få, så ingen kan säga att jag är på ett eller annat sätt. För att göra avståndet mellan dig och mig kortare har jag, och några andra i crew, funderat på att ordna ett telefonnummer. Tanken är att du ska kunna prata med mig och då kunna förmedla de faktiska, sakliga åsikterna. De där som du faktiskt kan stå för. De som du är beredd att tatuera i pannan, om det så är åsikten ”Jag vet inte riktigt vad jag tycker.”
Skriv inget här du inte kan stå för. Skriv inget som du inte skulle säga till mig, öga mot öga. Skriv inget du inte skulle kunna stå för med ditt eget, alldeles riktiga, namn. Om du fortfarande vill säga det så ska jag ordna så att du kan få tala med mig. Jag ser fram att tala med dig.
Och… Tjejen som ungdomsmobben jagade efter, som tvingades att gömma sig, hon var oskyldig till instamgrambilderna. Bara en hint om att tänka själv. Bara döda fiskar flyter med strömmen och i slutet finns alltid ett nät.
/Acro-som-ska-bli-bättre
Mejla mig!
GAAAHHH! Så där frustrerad blir jag ibland (Om ni undrade (vilket ni förmodligen inte gjorde)) på folk här på sidan. Det är en liten sak som får mig att bli såhär frustrerad och jag vet om att jag inte är ensam om att tänka det här. Här är det:
Saken är: "Mejla mig!"
Tanken är: "Om du nu är så frikkin' intresserad av något jag äger/har att säga/kan så kan du väl klicka in och mejla mig själv?"
Det är rätt nonchalant, tycker du inte? Att förutsätta att jag vill mejla med dig? Att jag har tid/möjlighet att mejla med dig? Att jag, så fort du beordrar det, ska kasta mig bort till ditt stall för att skicka ett mejl som du vill ha.
Det handlar om makt och status. Japp. Det är min analys. Det känns som om du vill få mig att lyda dig. Jag ska besöka ditt stall och svara på din fråga. Du ska inte komma till mig och ställa frågan.
Det är väl inte bara jag som tycker detta är absurt? Är det så det fungerar i verkliga livet också? "Jag vill ha jobb, ring mig!" eller "Jag vill ha något från affären, kom hit med en expedit!" Hm... Nej. Vad tror du själv? Vill du ha så får du fråga. Du är en smula förd bakom ljuset om du tror att folk i framtiden kommer kasta sig fram för att kommunicera med dig. Man måste själv ringa, mejla, prata och fråga. Så fungerar livet.
Saken är: "Mejla mig!"
Tanken är: "Om du nu är så frikkin' intresserad av något jag äger/har att säga/kan så kan du väl klicka in och mejla mig själv?"
Det är rätt nonchalant, tycker du inte? Att förutsätta att jag vill mejla med dig? Att jag har tid/möjlighet att mejla med dig? Att jag, så fort du beordrar det, ska kasta mig bort till ditt stall för att skicka ett mejl som du vill ha.
Det handlar om makt och status. Japp. Det är min analys. Det känns som om du vill få mig att lyda dig. Jag ska besöka ditt stall och svara på din fråga. Du ska inte komma till mig och ställa frågan.
Det är väl inte bara jag som tycker detta är absurt? Är det så det fungerar i verkliga livet också? "Jag vill ha jobb, ring mig!" eller "Jag vill ha något från affären, kom hit med en expedit!" Hm... Nej. Vad tror du själv? Vill du ha så får du fråga. Du är en smula förd bakom ljuset om du tror att folk i framtiden kommer kasta sig fram för att kommunicera med dig. Man måste själv ringa, mejla, prata och fråga. Så fungerar livet.
Det är som i Grease. Har ni sett den filmen? Nåja. Jag har. Några gånger. I den finns det en flicka som heter... Ehm.. Patty Simcox! Hon som är cheerleader och sådär töntigt hurtig med håret i en hästsvans. I en scen försöker hon få Danny, huvudpersonen intresserad. Han är på väg därifrån och hon ropar desperat efter honom "Call me!!!"
När du skriver "Mejla mig!" till mig i chatten så hör jag Patty Simcoxs desperata replik och ser Danny/John Travolta gå därifrån.
Det är inte du som är Travolta. Det är jag. Det är jag som inte känner nämnvärt för att ringa den där galet desperata och konstiga tjejen som vrålar "Call me!" efter mig...
Vart vill jag komma? Det brukar ju alltid vara någon fiffig slutkläm i mina texter. I den här texten är den ganska oklämmig. Såhär är den ungefär: Vill du mejla med mig så mejla mig. Svårare är det inte. Bli inte töntigt desperat och ropa efter mig i chatten.
Häpp!
/Acro
PS. Såklart. Ibland finns det undantag. Just nu skulle jag eventuellt kunna be någon i chatten att mejla mig eftersom jag skriver på tidningsnumret och kanske inte kan lämna sidan så enkelt. Eller... Egentligen gäller detta bara när jag skriver långa mejl eller rollinlägg. DS.
När du skriver "Mejla mig!" till mig i chatten så hör jag Patty Simcoxs desperata replik och ser Danny/John Travolta gå därifrån.
Det är inte du som är Travolta. Det är jag. Det är jag som inte känner nämnvärt för att ringa den där galet desperata och konstiga tjejen som vrålar "Call me!" efter mig...
Vart vill jag komma? Det brukar ju alltid vara någon fiffig slutkläm i mina texter. I den här texten är den ganska oklämmig. Såhär är den ungefär: Vill du mejla med mig så mejla mig. Svårare är det inte. Bli inte töntigt desperat och ropa efter mig i chatten.
Häpp!
/Acro
PS. Såklart. Ibland finns det undantag. Just nu skulle jag eventuellt kunna be någon i chatten att mejla mig eftersom jag skriver på tidningsnumret och kanske inte kan lämna sidan så enkelt. Eller... Egentligen gäller detta bara när jag skriver långa mejl eller rollinlägg. DS.
En riktigt internationell jul!
Har du haft en härlig, traditionell och svensk jul? Har du gjort mysiga, svenska julsaker som att äta pepparkakor, klätt granen, tänt adventsljusstaken och firat lucia? Kanske har du tittat på Kalle Anka? Väntat på att tomten ska komma? Precis allt det som en traditionell svensk jul innehåller?
Min hälsning till dig är då: HAHAHA! Nu blev du rejält lurad! Att du gick på den lätta!
Vet du egentligen vad som är svenskt och vad som är traditionellt kring jul? Ska jag vända lite upp och ner på din världsbild? Okej. Här kommer det!
Min hälsning till dig är då: HAHAHA! Nu blev du rejält lurad! Att du gick på den lätta!
Vet du egentligen vad som är svenskt och vad som är traditionellt kring jul? Ska jag vända lite upp och ner på din världsbild? Okej. Här kommer det!
Till att börja med vill jag ifrågasätt ordet "traditionellt". Vad betyder det? Traditionen för mig bröts i år i och med att jag inte firade jul hemma hos min mamma och pappa. Det har vi gjort i 15 år, alltså mer än halva min livstid. Å andra sidan... För min mormor som är 92 år är 15 år knappast mer än ett sidospår. Traditionen för henne är nog snarare att fira i sitt barndomshem eftersom hon bodde där tills hon var 35 år.
Så... Häpp! Det finns inget som heter traditionellt i allmän mening. Det finns inget som är tradition för ALLA (mer än möjligtvis att födas och att dö, för, av tradition, gör alla människor det.) Sedan finns det såklart vissa vanor som väldigt många har, som att fira jul.
Men nu ska vi ta och titta på det svenska i vårt julfirande...
Låt oss börja med det mest svenska av allt! Nämligen Kalle Anka! Jag hoppas att ni inte missar ironin... Egentligen... Behöver jag säga mer än att det är en bolagskoncern som är amerikansk? Kalle började sändas på 60-talet och är, för dig och mig och kanske våra föräldrar, tradition men min mormor hann fira 40 år av jul utan Kalle och klarade sig bra ändå. Jag tänker inte ens ta upp det patetiska och idiotiska i att gnälla på SVT eller svenska invandrare för att Disney beslöt sig för att klippa om i sin film. För övrigt har det varit ständiga förändringar i programet under åren, det som klipptes bort nu var inte ens med i filmen förrän 1982 så... Jag hävdar att det varken är traditionellt eller svenskt.
Pepparkakor! Det måste ju ändå vara svenskt? Tja... Nja... Jo. Ganska. Men det är inte speciellt mycket jul över pepparkakor faktiskt. Nunnorna bakade pepparkakor i sina kloster redan på medeltiden. Men var det för att fira jul? Nja... Inte direkt. Pepparkakorna var medicin, de kryddiga kakorna var hälsosamma för matsmältningen och därför sålde nunnorna sådana. Lite senare i historien så fick pepparkakan en ny roll. Denna gången bakades de som ansikten som skulle föreställa ansiktet på de dödsdömda vid offentliga avrättningar i Ungern. Lite som att köpa popcorn i Hobbit-kartong när man går och ser den filmen fast du köper och äter upp ansiktet på den du är där för att se hängas. Visst är det mysigt och juligt med pepparkakor? (Källa: Dan Höjer, Puss & Dass & Pantalong)
Lucia är ljusbäraren här i vårt mörka land. Fast... Ni vet väl själva att Lucia levde och dog i Syracusa på Sicilien? Alltså i södra Italien. Jag tvivlar på att hon ens visste att landmassan som ca 1000 år efter hennes död skulle bli Sverige, ens existerade. Helgonet Lucia har mycket lite med det vi kallar att fira Lucia. I Syracusa firar man med flygande åsnor och att ge bort mat, här firar vi med gula bullar och stearinljus i håret. Lucianatten var, när vi hade den julianska kalendern, årets längsta natt och i bondesamhället trodde man då att det var natten då oknytt och magiska krafter var i rörelse. Den hedniska (och rätt svenska) Lussekärringen var ute och flög, hon var en ondskefull demon som kunde straffa olydiga barn och gårdar som inte var klara med julstöket ännu. Man skulle vara vaken och vakta, stanna inomhus och vänta ut det farliga. Vi har helt enkelt blandat ihop hedniska och kristna traditioner i en Lucia.
Så... Häpp! Det finns inget som heter traditionellt i allmän mening. Det finns inget som är tradition för ALLA (mer än möjligtvis att födas och att dö, för, av tradition, gör alla människor det.) Sedan finns det såklart vissa vanor som väldigt många har, som att fira jul.
Men nu ska vi ta och titta på det svenska i vårt julfirande...
Låt oss börja med det mest svenska av allt! Nämligen Kalle Anka! Jag hoppas att ni inte missar ironin... Egentligen... Behöver jag säga mer än att det är en bolagskoncern som är amerikansk? Kalle började sändas på 60-talet och är, för dig och mig och kanske våra föräldrar, tradition men min mormor hann fira 40 år av jul utan Kalle och klarade sig bra ändå. Jag tänker inte ens ta upp det patetiska och idiotiska i att gnälla på SVT eller svenska invandrare för att Disney beslöt sig för att klippa om i sin film. För övrigt har det varit ständiga förändringar i programet under åren, det som klipptes bort nu var inte ens med i filmen förrän 1982 så... Jag hävdar att det varken är traditionellt eller svenskt.
Pepparkakor! Det måste ju ändå vara svenskt? Tja... Nja... Jo. Ganska. Men det är inte speciellt mycket jul över pepparkakor faktiskt. Nunnorna bakade pepparkakor i sina kloster redan på medeltiden. Men var det för att fira jul? Nja... Inte direkt. Pepparkakorna var medicin, de kryddiga kakorna var hälsosamma för matsmältningen och därför sålde nunnorna sådana. Lite senare i historien så fick pepparkakan en ny roll. Denna gången bakades de som ansikten som skulle föreställa ansiktet på de dödsdömda vid offentliga avrättningar i Ungern. Lite som att köpa popcorn i Hobbit-kartong när man går och ser den filmen fast du köper och äter upp ansiktet på den du är där för att se hängas. Visst är det mysigt och juligt med pepparkakor? (Källa: Dan Höjer, Puss & Dass & Pantalong)
Lucia är ljusbäraren här i vårt mörka land. Fast... Ni vet väl själva att Lucia levde och dog i Syracusa på Sicilien? Alltså i södra Italien. Jag tvivlar på att hon ens visste att landmassan som ca 1000 år efter hennes död skulle bli Sverige, ens existerade. Helgonet Lucia har mycket lite med det vi kallar att fira Lucia. I Syracusa firar man med flygande åsnor och att ge bort mat, här firar vi med gula bullar och stearinljus i håret. Lucianatten var, när vi hade den julianska kalendern, årets längsta natt och i bondesamhället trodde man då att det var natten då oknytt och magiska krafter var i rörelse. Den hedniska (och rätt svenska) Lussekärringen var ute och flög, hon var en ondskefull demon som kunde straffa olydiga barn och gårdar som inte var klara med julstöket ännu. Man skulle vara vaken och vakta, stanna inomhus och vänta ut det farliga. Vi har helt enkelt blandat ihop hedniska och kristna traditioner i en Lucia.
Tomten är stor och tjock med vitt skägg och röda kläder. På julafton flyger han runt och delar ut paket. Yeah... Right. Inte om du ska ha en svensk tomte. En svensk tomte är två fot hög eller så, han har grått eller vitt skägg, bor under husgrunden och är rätt grinig av sig. Han är gårdens skyddsande och, om du är rättvis och snäll mot alla på din gård och ibland ger tomten lite mat, så hjälper han dig så att gården blomstrar. Gårdstomten har inte tid att åka runt med en säck, möjligtvis kan han ge gårdsfolket någon liten gåva men då gäller det att julgröten står där den ska stå. På julafton vill tomten nämligen ha en skål gröt med smör i och en träsked att äta med.
Den röda jultomten vi tror på nu? En blandning av gårdstomten och helgonet Sankt Nikolaus, ett turkiskt helgon som var känd för sin givmildhet. Jultomten uppstod under andra hälften av 1800-talet så snart fyller han 200 år. Gårdstomten och Sankt Nikolaus? Betydligt äldre.
Julgranen som den ser ut idag kom framförallt från Tyskland. I Sverige hade vi tidigare haft avkvistade utomhusgranar och andra, enklare dekoration inomhus. Med tiden konkurrerade julgranen ut allt det andra och vid 1900-talets början hade vanan anammats av större delen av Sveriges befolkning.
Adventsljusstake och adventskalender? Tyskt. Första svenska adventskalendern trycktes 1934. Min mormor hade alltså ingen julkalender när hon var liten. Adventsljusstaken dök också upp kring 1920-1930-talet. (Tankesmedjan, P3)
Vad är traditonellt och svenskt då? Tja... Julblot? Den vinterfest som så småningom blandades ihop med kristendomen för att bli vår jul. Men... Det verkar lite överdrivet med djur- och människooffer såhär i modern tid.
Vad jag vill få fram med det här numret? Jo... Mest vill jag att du inte ska hålla så krampaktigt hårt i dina traditioner. De kan aldrig bestå precis som de är nu, de kommer ständigt förändras. För det är så vi är skapade, vi är människor i ständig förändring. Din tradition är inte en svensk tradition, den är bara din tradition. Det går inte att få hela svenska folket att komma överens om att en enda handling eller vana ska vara en gemensam, svensk tradition.
Var inte rädd. Ta det bästa från alla olika traditioner och gör dig en egen blandning, den som passar dig bäst!
Live and lets love!
/Acro
Den röda jultomten vi tror på nu? En blandning av gårdstomten och helgonet Sankt Nikolaus, ett turkiskt helgon som var känd för sin givmildhet. Jultomten uppstod under andra hälften av 1800-talet så snart fyller han 200 år. Gårdstomten och Sankt Nikolaus? Betydligt äldre.
Julgranen som den ser ut idag kom framförallt från Tyskland. I Sverige hade vi tidigare haft avkvistade utomhusgranar och andra, enklare dekoration inomhus. Med tiden konkurrerade julgranen ut allt det andra och vid 1900-talets början hade vanan anammats av större delen av Sveriges befolkning.
Adventsljusstake och adventskalender? Tyskt. Första svenska adventskalendern trycktes 1934. Min mormor hade alltså ingen julkalender när hon var liten. Adventsljusstaken dök också upp kring 1920-1930-talet. (Tankesmedjan, P3)
Vad är traditonellt och svenskt då? Tja... Julblot? Den vinterfest som så småningom blandades ihop med kristendomen för att bli vår jul. Men... Det verkar lite överdrivet med djur- och människooffer såhär i modern tid.
Vad jag vill få fram med det här numret? Jo... Mest vill jag att du inte ska hålla så krampaktigt hårt i dina traditioner. De kan aldrig bestå precis som de är nu, de kommer ständigt förändras. För det är så vi är skapade, vi är människor i ständig förändring. Din tradition är inte en svensk tradition, den är bara din tradition. Det går inte att få hela svenska folket att komma överens om att en enda handling eller vana ska vara en gemensam, svensk tradition.
Var inte rädd. Ta det bästa från alla olika traditioner och gör dig en egen blandning, den som passar dig bäst!
Live and lets love!
/Acro
Hur ärlig är köpt ärlighet?
"Ärligaste kommentaren får 500 sp!!" (Sp = valutan på hemsidan)
"OMG! Jag kan vinna sp. Okej... Ärligt... Hm... Stallet är fint, jag gillar framförallt de gulliga träden på stallplanen! Väl värt en 8a i stalltoppen! Det är väl ärligt? Eller? Kanske vill hen att jag ska säga något som kan bli bättre också? Ehm... Den där kodningen där är svår och läsa? Är det lagom? Jo.... Det blir nog bra."
Är det bara jag som inte tycker det där känns så ärligt? Inte för att personen inte vill vara ärlig, det är inte det men bara genom att be om ärlighet så får man direkt oärlighet!
Hur mäter man ärlighet? Är det i antal tecken? I blandningen mellan komplimang och kritik? Är det i färgen på inlägget? Blått är mer förtroendeingivande om ni undrade, satta på blå inlägg nästa gång!
Jag skrev om att det per definition inte gick att vara ärlig när man ombads vara ärlig mot belöning till ett stall som erbjöd just en belöning för ärliga inlägg. Vet ni vad som hände? Stallet raderade det. Förmodligen var jag FÖR ärlig. Ironiskt va?
En mer logisk sak att belöna hade varit smörigaste inlägget eller så. Det finns ingen gradskala, det går inte att bedöma ärlighet i text.
Vad är det du söker egentligen då du ger ut sp för ärlighet? Vill du att jag ska svara? (Alltså... Frågan är överflödig egentligen. Om du läser det här har du förmodligen läst mina tidigare nummer och gillar vad jag har att säga. Om du inte gillar vad jag säger så har du säkert slutat läsa långt tidigare...) Det du söker är kärlek, i brist på det beundran och i brist på det är det hat eller rädsla du vill ha.
Det är bra att du inte sjunkit så lågt att du behöver leta uppmärksamhet i hatet såsom många internettroll gör men... Hur smakar köpt beundran?
För mig är det lite som saften Fun light Wild berries. Saften är liiiite för rosa, lite för plastig. Den ska smaka bär men det är något som inte stämmer.
"OMG! Jag kan vinna sp. Okej... Ärligt... Hm... Stallet är fint, jag gillar framförallt de gulliga träden på stallplanen! Väl värt en 8a i stalltoppen! Det är väl ärligt? Eller? Kanske vill hen att jag ska säga något som kan bli bättre också? Ehm... Den där kodningen där är svår och läsa? Är det lagom? Jo.... Det blir nog bra."
Är det bara jag som inte tycker det där känns så ärligt? Inte för att personen inte vill vara ärlig, det är inte det men bara genom att be om ärlighet så får man direkt oärlighet!
Hur mäter man ärlighet? Är det i antal tecken? I blandningen mellan komplimang och kritik? Är det i färgen på inlägget? Blått är mer förtroendeingivande om ni undrade, satta på blå inlägg nästa gång!
Jag skrev om att det per definition inte gick att vara ärlig när man ombads vara ärlig mot belöning till ett stall som erbjöd just en belöning för ärliga inlägg. Vet ni vad som hände? Stallet raderade det. Förmodligen var jag FÖR ärlig. Ironiskt va?
En mer logisk sak att belöna hade varit smörigaste inlägget eller så. Det finns ingen gradskala, det går inte att bedöma ärlighet i text.
Vad är det du söker egentligen då du ger ut sp för ärlighet? Vill du att jag ska svara? (Alltså... Frågan är överflödig egentligen. Om du läser det här har du förmodligen läst mina tidigare nummer och gillar vad jag har att säga. Om du inte gillar vad jag säger så har du säkert slutat läsa långt tidigare...) Det du söker är kärlek, i brist på det beundran och i brist på det är det hat eller rädsla du vill ha.
Det är bra att du inte sjunkit så lågt att du behöver leta uppmärksamhet i hatet såsom många internettroll gör men... Hur smakar köpt beundran?
För mig är det lite som saften Fun light Wild berries. Saften är liiiite för rosa, lite för plastig. Den ska smaka bär men det är något som inte stämmer.
Den smakar sött och är rosa men... Den är fel. Den är inte alls som mormors hemmagjorda saft. Inte alls som den som mormor står i köket och kokar för att sedan hälla över i handdiskade glasflaskor. Fun light är köpt ärlighet och plast. Mormors saft är riktiga bär och kärlek.
Och precis på samma sätt är förhållandet mellan mormors beundran och den ärliga beundran som man får för 500 sp. Min mormor tycker att jag är alldeles för begåvad för mitt eget bästa. Om du sen tycker att jag har en fin design är det som en fis i vinden.
Så vad tycker jag att du ska göra? (Som om jag har rätt att tycka om vad du gör...) Jo, visst. Be om kommentarer om ditt stall men be inte om ärlighet. Genom att be om det skapar du oärlighet, dels i den som skriver, dels betyder det att några av de kommentarer du redan fått är oärliga. Vem i din HB har skrivit det oärliga inlägget menar du? Ge ut SP, lotta ut det, ha en tävling av något slag men ha inte en tävling i ärlighet. Den tävlingen vann jag redan här med det här tidningsnumret, eller?
Peace out!
/Acro
Och precis på samma sätt är förhållandet mellan mormors beundran och den ärliga beundran som man får för 500 sp. Min mormor tycker att jag är alldeles för begåvad för mitt eget bästa. Om du sen tycker att jag har en fin design är det som en fis i vinden.
Så vad tycker jag att du ska göra? (Som om jag har rätt att tycka om vad du gör...) Jo, visst. Be om kommentarer om ditt stall men be inte om ärlighet. Genom att be om det skapar du oärlighet, dels i den som skriver, dels betyder det att några av de kommentarer du redan fått är oärliga. Vem i din HB har skrivit det oärliga inlägget menar du? Ge ut SP, lotta ut det, ha en tävling av något slag men ha inte en tävling i ärlighet. Den tävlingen vann jag redan här med det här tidningsnumret, eller?
Peace out!
/Acro
Vad är väl ett stall?
(Stall syftar på användarkontona på Stallet.se som många medlemmar ofta köpte av varandra.)
Japp... Jag använder mig av Askungen! Not the point! Saken är den att jag gått och grunnat lite på en grej som hände när stallet Zvala blev raderat. Ni kan historien. Ägaren bakom stallet fuskade till sig miljontals sp och blablabla... Ergo: Stallet raderas. Det är vad som händer när en medlem på stallet missbrukar funktioner eller uppför sig olämpligt. Stallägaren är stallet.
Men när Zvala raderades kom det ett mejl. I mejlet stod det något i stil med att "Varför bestraffar ni Zvala när ägaren gjort fel? Varför kan inte någon annan ta hand om det? Det förtjänar inte att raderas!" och här höjer jag på ögonbrynen.
Resonemanget innebär att stallet a.k.a användarprofilen har någon form av känslor. Som om att användarprofilen är självständigt från användaren. Översätt yttrandet till att "radera inte ditt facebookkonto, det förtjänar bättre!" Det blir ju rent av löjligt.
Jag uppfattar att många medlemmar har en smula udda förhållande till användarkontona här. "Jag trivs inte längre i stallet..." Waaaaait a second! Den där användaren du har är i grunden precis likadan som användaren du byter till. Allt annat är bara yttre skillnader. En annan grafik, andra djur och ett annat rykte. I grunden säger du att du inte trivs med vad du åstakommit på din användare utan vill köpa dig ett annat utseende och rykte!
Ja, jag vet att man kan nyansera det mer, att jag här gör det ganska svart-vitt. Jo, visst, du kan köpa stall med pokaler och många besökare och därmed är det annorlunda men... Egentligen... Gör det dig annorlunda? Är du någon annan med ett nytt stall? Är du lyckligare?
Men när Zvala raderades kom det ett mejl. I mejlet stod det något i stil med att "Varför bestraffar ni Zvala när ägaren gjort fel? Varför kan inte någon annan ta hand om det? Det förtjänar inte att raderas!" och här höjer jag på ögonbrynen.
Resonemanget innebär att stallet a.k.a användarprofilen har någon form av känslor. Som om att användarprofilen är självständigt från användaren. Översätt yttrandet till att "radera inte ditt facebookkonto, det förtjänar bättre!" Det blir ju rent av löjligt.
Jag uppfattar att många medlemmar har en smula udda förhållande till användarkontona här. "Jag trivs inte längre i stallet..." Waaaaait a second! Den där användaren du har är i grunden precis likadan som användaren du byter till. Allt annat är bara yttre skillnader. En annan grafik, andra djur och ett annat rykte. I grunden säger du att du inte trivs med vad du åstakommit på din användare utan vill köpa dig ett annat utseende och rykte!
Ja, jag vet att man kan nyansera det mer, att jag här gör det ganska svart-vitt. Jo, visst, du kan köpa stall med pokaler och många besökare och därmed är det annorlunda men... Egentligen... Gör det dig annorlunda? Är du någon annan med ett nytt stall? Är du lyckligare?
Jag tänker här hävda att jag är annorlunda. Okej... Mitt mål är inte att skapa någon form av drömstall. Jag bygger ingen bild av vem jag vill vara. Jag skapar en bild av vem jag är, här och nu. Istället för att lägga på lager av grafik för att dölja och släta ut så vill jag att det ska vara så likt mig som möjligt. Alltså... Jag ser inte ut som en ärta men... Tja. Jag hoppas du förstår.
Vad är mitt namn? Acro. Jag har byggt ut mig själv med mitt stall, det innehåller en del av mig. Notera det viktigaste ordet här. AV. En del AV mig. Utan mig vore det ingenting. Innehållslöst. Utan min prägel vore det 7 bokstäver, slumpmässigt sammansatta. Det kunde lika gärna ha varit Loveani eller Ginseon som Acropol.
Vad är det som ni håller så hårt i att ni inte kan radera det när ni slutar? Vad är det som ni håller så löst i att ni byter det med varandra en gång i månaden? Hur kan stallet betyda något för dig om du så lätt kan byta ut det?
Jag tror inte det hjälper att byta stall, lika lite som det hjälper att byta kläder eller färga håret. För en stund fungerar det, ett tag känns det bättre men inte i längden. Tänk dig att vi är som en stor maskerad. Vi går alla runt med stora, färggranna masker. Ibland ser man någon med en fantastisk kreation, påfågelfjädrar, juveler, rosettdjur och pokaler. Man tänker att den måste vara så lycklig bakom all denna prakt. Men baksidan på den masken är likadan som baksidan på din mask. Den är helt vit.
Vill du ha en sanning? Oavsett så får du den: Det handlar inte om att du inte trivs med stallet. Det handlar om att du inte trivs med dig.
/Acro-utan-prakt
Vad är mitt namn? Acro. Jag har byggt ut mig själv med mitt stall, det innehåller en del av mig. Notera det viktigaste ordet här. AV. En del AV mig. Utan mig vore det ingenting. Innehållslöst. Utan min prägel vore det 7 bokstäver, slumpmässigt sammansatta. Det kunde lika gärna ha varit Loveani eller Ginseon som Acropol.
Vad är det som ni håller så hårt i att ni inte kan radera det när ni slutar? Vad är det som ni håller så löst i att ni byter det med varandra en gång i månaden? Hur kan stallet betyda något för dig om du så lätt kan byta ut det?
Jag tror inte det hjälper att byta stall, lika lite som det hjälper att byta kläder eller färga håret. För en stund fungerar det, ett tag känns det bättre men inte i längden. Tänk dig att vi är som en stor maskerad. Vi går alla runt med stora, färggranna masker. Ibland ser man någon med en fantastisk kreation, påfågelfjädrar, juveler, rosettdjur och pokaler. Man tänker att den måste vara så lycklig bakom all denna prakt. Men baksidan på den masken är likadan som baksidan på din mask. Den är helt vit.
Vill du ha en sanning? Oavsett så får du den: Det handlar inte om att du inte trivs med stallet. Det handlar om att du inte trivs med dig.
/Acro-utan-prakt
Throw away your television!
"Men tänk om mamma ringer!"
Egentligen vill jag i det här läget lägga huvudet mot bordet och dunka det hårt några gånger. Jag gör inte det. Lite tålamod till hittar jag undangömt i kroppen.
Jag står tillsammans med en annan lärare och pratar med en elev. Eleven är ofokuserad på lektionerna och har svårt att hänga med. Ofta måste saker upprepas för eleven. Betygen är det inget vidare med, inte heller närvaron. En elev på glid men ändå en mycket varm och trevlig person att ha att göra med. En person jag tror på.
Vi pratar om att fokusera, att ta ansvar och faktiskt sköta skolarbetet. Ögonen flackar. Inte mina eller min kollegas men elevens. Ena sekunden ser hen på oss, andra ner i telefonen. "Fokus-facebook-sköta skolan-like-inte skolka-ny profilbild-betygen-HAHAHA Epic bild!-inte bli distraherad på lektionen..." Hur tror du den här konversationen blir? Med hur stort allvar lyssnar den här eleven på oss? Hur mycket tror du eleven minns?"
Min kollega tröttnade och sa till. "Men, lägg ner telefonen nu. Det är precis det här vi talar om. Du måste ju kunna stänga av telefonen under lektionen i alla fall!" Det var inte aggresivt sagt, det var oro och omtanke i rösten och eleven blev inte heller irriterad. Dock gick eleven i försvarsställning.
"Men tänk om mamma ringer!?!"
Ja? So what? Om din mamma ringer oanmäld under lektionstid till din mobil så behöver inte du svara. Din mamma BEHÖVER inte ringa då! Om någon är sjuk eller skadad? Du är i skolan. Det är inte som att du är på en isolerad ö utan din mobil. Är det så att det är någon närstående som blir såpass skadad att du DIREKT måste veta det så är det information som skolan också behöver ha. Om någon i din familj dör eller är så skadad att det inte går att vänta i 60 minuter att meddela detta så behöver också skolan får veta det. Din mamma kan ringa skolan. Skolan vet var du är och kan då också hjälpa dig med stöd, kuratorer och ge dig ledigt från lektioner.
Om du går i gymnasiet så har du förmodligen en egen dator att använda under lektionstid. Bra. Bra för dig. Ibland. Kom bara ihåg att du ibland också bör stänga ner den. Är det någon som pratar så är det oerhört respektlöst att kolla in det senaste på twitter eller kommentera någons bild på fejan.
Egentligen vill jag i det här läget lägga huvudet mot bordet och dunka det hårt några gånger. Jag gör inte det. Lite tålamod till hittar jag undangömt i kroppen.
Jag står tillsammans med en annan lärare och pratar med en elev. Eleven är ofokuserad på lektionerna och har svårt att hänga med. Ofta måste saker upprepas för eleven. Betygen är det inget vidare med, inte heller närvaron. En elev på glid men ändå en mycket varm och trevlig person att ha att göra med. En person jag tror på.
Vi pratar om att fokusera, att ta ansvar och faktiskt sköta skolarbetet. Ögonen flackar. Inte mina eller min kollegas men elevens. Ena sekunden ser hen på oss, andra ner i telefonen. "Fokus-facebook-sköta skolan-like-inte skolka-ny profilbild-betygen-HAHAHA Epic bild!-inte bli distraherad på lektionen..." Hur tror du den här konversationen blir? Med hur stort allvar lyssnar den här eleven på oss? Hur mycket tror du eleven minns?"
Min kollega tröttnade och sa till. "Men, lägg ner telefonen nu. Det är precis det här vi talar om. Du måste ju kunna stänga av telefonen under lektionen i alla fall!" Det var inte aggresivt sagt, det var oro och omtanke i rösten och eleven blev inte heller irriterad. Dock gick eleven i försvarsställning.
"Men tänk om mamma ringer!?!"
Ja? So what? Om din mamma ringer oanmäld under lektionstid till din mobil så behöver inte du svara. Din mamma BEHÖVER inte ringa då! Om någon är sjuk eller skadad? Du är i skolan. Det är inte som att du är på en isolerad ö utan din mobil. Är det så att det är någon närstående som blir såpass skadad att du DIREKT måste veta det så är det information som skolan också behöver ha. Om någon i din familj dör eller är så skadad att det inte går att vänta i 60 minuter att meddela detta så behöver också skolan får veta det. Din mamma kan ringa skolan. Skolan vet var du är och kan då också hjälpa dig med stöd, kuratorer och ge dig ledigt från lektioner.
Om du går i gymnasiet så har du förmodligen en egen dator att använda under lektionstid. Bra. Bra för dig. Ibland. Kom bara ihåg att du ibland också bör stänga ner den. Är det någon som pratar så är det oerhört respektlöst att kolla in det senaste på twitter eller kommentera någons bild på fejan.
Jag satt en gång som observatör i ett klassrum. I klassrummet fanns 12 elever, de flesta hade med sig sina datorer. Två dagar tidigare hade jag varit med precis samma elever på en temadag då de pratade om vilka ordningsregler som skulle gälla i deras skolmiljö. ALLA hade högt och tydligt sagt att bruket av mobiler och datorer på lektionerna INTE skulle förekomma. Vet du hur många av dessa elever som kolla facebook och skickade sms under den här lektionen? 9 st av 12. 75% sket fullständigt i de regler som de själva hade satt upp. De flesta också medan läraren faktiskt pratade och berättade viktiga saker. Yey till mobilen och datorn!
Ja, jag anser att det är respektlöst att göra som de här eleverna gjorde. Det är fult och otrevligt gjort att sitta och pyssla med sina prylar medan läraren undervisar. Och det är inte bara det att det är respektlöst mot den som talar, det är respektlöst också mot en själv!
Om du gör det här i klassrummet som är det väl detsamma om det är otrevligt gjort mot läraren eller ej. I det långa loppet spelar det ingen större roll. Vad som spelar roll är allt det du missar. Du missar viktiga bitar av information, av kunskaper som du behöver för att klara din skolgång. En liten skitsak nu kan ge långtgående konsekvenser. En missad uppgift idag kan göra så att hela planeringen av uppgifter du ska göra eller lämna in förskjuts och så är du efter.
Våga lämna facebook för en timme. Våga låta dina vänner vänta på svar tills du har rast. Om de blir griniga? Vilka vänner du har som inte accepterar att du fokuserar på skolan när du har lektion. Dags att spola dem?
Jag har ibland valt att ha internetfria dagar. Dagar då jag inte rör min dator bara för att jag inte vill röra den. Jag lämnar min mobil hemma ibland. I början är det läskigt men efter en stund så är det okej. Tankarna går onekligen åt "Men om något händer mig!?" Faaaast... Det är inte som om det inte går att ta reda på vem jag är ändå. Jag har ju för sjutton ID på mig. Och sen kommer "Men tänk om det händer någon annan något? Tänk om min familj skada!?!" Fast. Tänk efter nu. Hur många gånger har jag fått telefonsamtal där jag direkt måste kasta mig i en taxi och åka till sjukhuset? Under mina 23 år i livet har det aldrig hänt. Visst, risken att det händer har aldrig varit större men sannolikheten att det ska vara de där tre timmarna när jag går ner på stan utan mobil? Inte stor.
Våga stressa av i en uppstressad värld, våga koppla av i en ständigt uppkopplad värld, våga bli oåtkomlig i en ständigt åtkomlig värld.
Hejdå. Nu försvinner jag i ett dygn eller så.
/A
PS. Rubriken är titeln på en av RHCPs låtar. Lyssna på den. :)
Ja, jag anser att det är respektlöst att göra som de här eleverna gjorde. Det är fult och otrevligt gjort att sitta och pyssla med sina prylar medan läraren undervisar. Och det är inte bara det att det är respektlöst mot den som talar, det är respektlöst också mot en själv!
Om du gör det här i klassrummet som är det väl detsamma om det är otrevligt gjort mot läraren eller ej. I det långa loppet spelar det ingen större roll. Vad som spelar roll är allt det du missar. Du missar viktiga bitar av information, av kunskaper som du behöver för att klara din skolgång. En liten skitsak nu kan ge långtgående konsekvenser. En missad uppgift idag kan göra så att hela planeringen av uppgifter du ska göra eller lämna in förskjuts och så är du efter.
Våga lämna facebook för en timme. Våga låta dina vänner vänta på svar tills du har rast. Om de blir griniga? Vilka vänner du har som inte accepterar att du fokuserar på skolan när du har lektion. Dags att spola dem?
Jag har ibland valt att ha internetfria dagar. Dagar då jag inte rör min dator bara för att jag inte vill röra den. Jag lämnar min mobil hemma ibland. I början är det läskigt men efter en stund så är det okej. Tankarna går onekligen åt "Men om något händer mig!?" Faaaast... Det är inte som om det inte går att ta reda på vem jag är ändå. Jag har ju för sjutton ID på mig. Och sen kommer "Men tänk om det händer någon annan något? Tänk om min familj skada!?!" Fast. Tänk efter nu. Hur många gånger har jag fått telefonsamtal där jag direkt måste kasta mig i en taxi och åka till sjukhuset? Under mina 23 år i livet har det aldrig hänt. Visst, risken att det händer har aldrig varit större men sannolikheten att det ska vara de där tre timmarna när jag går ner på stan utan mobil? Inte stor.
Våga stressa av i en uppstressad värld, våga koppla av i en ständigt uppkopplad värld, våga bli oåtkomlig i en ständigt åtkomlig värld.
Hejdå. Nu försvinner jag i ett dygn eller så.
/A
PS. Rubriken är titeln på en av RHCPs låtar. Lyssna på den. :)
Det är inte synd om dig!
Det är inte synd om dig. Sluta gnälla.
Jag tittar på H. H har haft ett helvete ibland. Ett sjukt syskon som tagit all kraft av föräldrarna. Mobbad i skolan, utstött och slagen. H mådde inte direkt bra efter detta. Hen skar sig i armarna, fortfarande finns det röda streck där, hundratals tunna streck.
Det är inte synd om H.
Jag ser mot D. D är kär. Hen har varit kär i B i över fyra år. I FYRA år! D har varit den mest stödjande och förstående vännen för B sedan början av deras vänskap utan att få annat än en kall hand tillbaka. D ser ingen annan, B är hela Ds liv och det går inte att göra något åt det fast Ds hjärta går i bitar varje gång de ses.
Det är inte synd om D.
Jag känner också I. I är en varm och glad person. Tills hen träffade G. G var svartsjuk av sig. G tyckte inte om att behöva dela med sig. Allt oftade dök G upp oanmäld hos I, frågade var I var, vem I träffade och vad de gjorde. G ljög för I, pratade illa om Is vänner och isolerade I. Det slutade med att Is självförtroende var kört i botten och en våldsam kontrontation.
Det är inte synd om I.
M är sjuk. Inte sjuk så att hen ska dö men när hen var liten drabbades M av en sjukdom som har skadat hens kropp. M kommer aldrig kunna gå ordentligt. M kommer aldrig kunna springa, cykla på en vanlig cykel eller kunna rida på en häst utan hjälp.
Det är inte synd om M.
Alla de här personerna känner jag. De är mina vänner. Historierna må vara en smula förändrade men ni förstår grunderna.
Jag tittar på H. H har haft ett helvete ibland. Ett sjukt syskon som tagit all kraft av föräldrarna. Mobbad i skolan, utstött och slagen. H mådde inte direkt bra efter detta. Hen skar sig i armarna, fortfarande finns det röda streck där, hundratals tunna streck.
Det är inte synd om H.
Jag ser mot D. D är kär. Hen har varit kär i B i över fyra år. I FYRA år! D har varit den mest stödjande och förstående vännen för B sedan början av deras vänskap utan att få annat än en kall hand tillbaka. D ser ingen annan, B är hela Ds liv och det går inte att göra något åt det fast Ds hjärta går i bitar varje gång de ses.
Det är inte synd om D.
Jag känner också I. I är en varm och glad person. Tills hen träffade G. G var svartsjuk av sig. G tyckte inte om att behöva dela med sig. Allt oftade dök G upp oanmäld hos I, frågade var I var, vem I träffade och vad de gjorde. G ljög för I, pratade illa om Is vänner och isolerade I. Det slutade med att Is självförtroende var kört i botten och en våldsam kontrontation.
Det är inte synd om I.
M är sjuk. Inte sjuk så att hen ska dö men när hen var liten drabbades M av en sjukdom som har skadat hens kropp. M kommer aldrig kunna gå ordentligt. M kommer aldrig kunna springa, cykla på en vanlig cykel eller kunna rida på en häst utan hjälp.
Det är inte synd om M.
Alla de här personerna känner jag. De är mina vänner. Historierna må vara en smula förändrade men ni förstår grunderna.
Det här är människor som har haft det tufft i livet. De har inte fått någonting gratis. De har mött svårigheter, det har funnits människor som vill dem illa, fysiska sjukdomar som ställt sig på tvären och psykiska problem som gör allt för att krossa och bryta ner dem. Men de är mina vänner.
Jag vore en dålig vän om jag tyckte synd om de här personerna. Vad sänder jag för signaler om allt de ÄR är sina problem? Är M inget annat än sin sjukdom? Är B inget annat än sitt olyckliga hjärta? De vet så väl var det gör ont, inte behöver de min empati för att peka ut det. Jag behöver inte titta på dem med milda ögon och silkesvantar på händerna.
De är inte gjorde av glas. Visst, vissa perioder av livet behöver man någon som stöttar och uppmuntrar en men efter det... Se inte problemet. Se allt som har skett där runt omkring.
Jag ser det varma och glada i I, inte den misslyckade relationen. Det är den där kärleken och glädjen som gör I till I för mig och det är den jag fokuserar på. Det är inte vad som ställts i deras väg som är intressant för mig, det är hur de hanterade situationen och växte som människor som är det viktiga. Att M är skadad för livet är tråkigt men att se hur hen kämpar och utvecklas trots detta är det viktiga.
Det hade kunnat vara synd om mig. Fobier, mobbning, utfrysning, sjukdomar, dåliga relationer och förlorade jobb. Det är inte synd om mig. Allt det som gått mig emot har gjort mig till den jag är.
Se inte gropen i marken eller hindret som ställts framför mig. Se språnget jag tar. Det är det som definerar mig som person.
Så. Hur synd är det egentligen om dig? Är det språnget eller hindret du väljer att visa?
Jag vore en dålig vän om jag tyckte synd om de här personerna. Vad sänder jag för signaler om allt de ÄR är sina problem? Är M inget annat än sin sjukdom? Är B inget annat än sitt olyckliga hjärta? De vet så väl var det gör ont, inte behöver de min empati för att peka ut det. Jag behöver inte titta på dem med milda ögon och silkesvantar på händerna.
De är inte gjorde av glas. Visst, vissa perioder av livet behöver man någon som stöttar och uppmuntrar en men efter det... Se inte problemet. Se allt som har skett där runt omkring.
Jag ser det varma och glada i I, inte den misslyckade relationen. Det är den där kärleken och glädjen som gör I till I för mig och det är den jag fokuserar på. Det är inte vad som ställts i deras väg som är intressant för mig, det är hur de hanterade situationen och växte som människor som är det viktiga. Att M är skadad för livet är tråkigt men att se hur hen kämpar och utvecklas trots detta är det viktiga.
Det hade kunnat vara synd om mig. Fobier, mobbning, utfrysning, sjukdomar, dåliga relationer och förlorade jobb. Det är inte synd om mig. Allt det som gått mig emot har gjort mig till den jag är.
Se inte gropen i marken eller hindret som ställts framför mig. Se språnget jag tar. Det är det som definerar mig som person.
Så. Hur synd är det egentligen om dig? Är det språnget eller hindret du väljer att visa?
Var får du hjälp med fobier?
Var kan du få hjälp?
- Tala med dina föräldrar. Det är din känsla som räknas, det är om ditt liv begränsas som det handlar om.
- Skolsköterskan och skolkuratorn kan ge dig råd och stöd en bit på vägen
- Ungdomsmottagningen har ofta också någon du kan prata med
- BUP, Barn och UngdomsPsykiatrin är den jag främst rekommenderar. De är vana vid att behandla fobier och kan hjälpa dig med din. Är du under 18 år när behandlingen börjar så är det gratis.
Tips mot sprutfobin!
Mina tips när du ska ta en spruta:
Jag hoppas att allt jag har skrivit här och i tidigare nummer hjälper dig att våga förändra ditt liv. Kärlek!
- Berätta att du är rädd. Sjukvårdspersonalen får så mycket lättare att hjälpa dig om de vet hur de ska göra, vad du behöver för att klara av det.
- Be att få ligga ner. Det gör jag alltid. Du får mer blod till hjärnan och det är lättare att slappna av. Även om du skulle bli yr och svimma så händer inget.
- Andas. Fokusera på din andning, ta djupa andetag. Nästan som att räkna får!
- Var varm. Värme får blodkärlen att vidgas vilket gör det lättare att sticka och dra blod. Ha en sjal och en tjock tröja inför sticket och lägg dem på dig medan sköterskan arbetar.
- Vill du veta något? Jag brukar be sköterskan att inte visa mig nålen och att inte berätta för mycket innan det är gjort. Jag ber hen att säga "nu" när hen sticker men inget mer om det hela förrän nålen är borta.
- Ät och sov! Ju bättre du mår fysiskt, desto bättre mår du psykiskt. Att ha ätit och sovit dåligt innan kan innebära att du mår sämre under testet.
- Kom ihåg det som gick bra! Jag vet att jag måste ta blod i vänsterarmen för att det är där det gått bra att ta tidigare. Måste och måste... Det är det jag fått höra och därför tänker jag inte ändra på det. Ta med det som gick bra och gör om det nästa gång. Det blir lite som en ritual.
Jag hoppas att allt jag har skrivit här och i tidigare nummer hjälper dig att våga förändra ditt liv. Kärlek!
Hur jag tog kontroll över rädslan...
Så? Hur gick det nu? Klarade jag av elddopet? Klarade jag av att ta ett blodprov efter 1½ år i terapi? Nyfiken?
Ja. Svaret är ja. Jag klarade av det. Jag använde mig av alla de knep och tips jag fått av Åsa och lyckades andas mig igenom hela proceduren.
Var jag botade? Är jag inte rädd längre?
Det är inte så enkelt. Det är inte som att Åsa helt enkelt plockade bort min rädsla. Jag är fortfarande rädd. Så är det. Jag kan bli fobiskt rädd för sprutor igen.
Jag bär den här rädslan med mig, den är som en extra kroppsdel, en del av mig. Men! Eftersom den är en del av mig så bestämmer jag över den. Likt att jag nu kontrollerar mina fingrar för att skriva så tar jag kontrollen över min rädsla. Jag styr över den.
Jag ser fortfarande inte på skräckfilmer. Jag tycker att de är äckliga men det är inget hinder i mitt liv. Jag reser dit jag vill. För 3 år sedan bodde jag i Indien i 4 månader. Inför den resan vaccinerade jag mig vid 3 tillfällen. Om jag var rädd? Ja, men jag hanterade det. Jag stirrade på kartan de hade på väggen och förklarade högst uttrycksfullt att jag INTE tyckte om sköterskan som stack mig just då. Hon var INTE på min tio-i-topp-listan! Jag använde min röst för att hantera min rädsla, jag pratade istället för att svimma...
Jag ser inte längre en barnlös framtid framför mig, jag är inte beredd att offra det längre. Jag vill välja själv.
Min största framgång? Det som jag är mest stolt över? Jag är blodgivare. Jag går till blodcentralen var tredje månad för att lämna blod, för att rädda liv och för att aldrig mer låta hjärnspökena ta över mitt liv. Om det är svårt och jobbigt? Ja, det är ju inte så att jag skrattar på vägen dit, det är med en hopbiten och bestämd min jag cyklar dit men jag genomför det. Jag har vissa ritualer och saker som måste stämma och med personalens hjälp går det bra.
Att ge blod är en del av min fortsatta träning. För det gäller att hela tiden hålla fobin stången. Att aldrig mer låta den få övertaget.
Jag kommer aldrig bli helt frisk, helt botad men jag tänker aldrig mer ramla ner i fobi-träsket!
Ta tag i dig själv! Gör något åt det! Låt inte ditt liv styras av hjärnspöken!
/Acro-som-räddar-liv
Ja. Svaret är ja. Jag klarade av det. Jag använde mig av alla de knep och tips jag fått av Åsa och lyckades andas mig igenom hela proceduren.
Var jag botade? Är jag inte rädd längre?
Det är inte så enkelt. Det är inte som att Åsa helt enkelt plockade bort min rädsla. Jag är fortfarande rädd. Så är det. Jag kan bli fobiskt rädd för sprutor igen.
Jag bär den här rädslan med mig, den är som en extra kroppsdel, en del av mig. Men! Eftersom den är en del av mig så bestämmer jag över den. Likt att jag nu kontrollerar mina fingrar för att skriva så tar jag kontrollen över min rädsla. Jag styr över den.
Jag ser fortfarande inte på skräckfilmer. Jag tycker att de är äckliga men det är inget hinder i mitt liv. Jag reser dit jag vill. För 3 år sedan bodde jag i Indien i 4 månader. Inför den resan vaccinerade jag mig vid 3 tillfällen. Om jag var rädd? Ja, men jag hanterade det. Jag stirrade på kartan de hade på väggen och förklarade högst uttrycksfullt att jag INTE tyckte om sköterskan som stack mig just då. Hon var INTE på min tio-i-topp-listan! Jag använde min röst för att hantera min rädsla, jag pratade istället för att svimma...
Jag ser inte längre en barnlös framtid framför mig, jag är inte beredd att offra det längre. Jag vill välja själv.
Min största framgång? Det som jag är mest stolt över? Jag är blodgivare. Jag går till blodcentralen var tredje månad för att lämna blod, för att rädda liv och för att aldrig mer låta hjärnspökena ta över mitt liv. Om det är svårt och jobbigt? Ja, det är ju inte så att jag skrattar på vägen dit, det är med en hopbiten och bestämd min jag cyklar dit men jag genomför det. Jag har vissa ritualer och saker som måste stämma och med personalens hjälp går det bra.
Att ge blod är en del av min fortsatta träning. För det gäller att hela tiden hålla fobin stången. Att aldrig mer låta den få övertaget.
Jag kommer aldrig bli helt frisk, helt botad men jag tänker aldrig mer ramla ner i fobi-träsket!
Ta tag i dig själv! Gör något åt det! Låt inte ditt liv styras av hjärnspöken!
/Acro-som-räddar-liv
Sprutfobi, del 3
Resumé: Acro, 12 år, har tagit två vaccinationssprutor som skrämde henne och därefter legat på sjukhus. På sjukhuset upplevde hon flera skrämmande upplevelser förknippade med sprutor.
Nu. Låt oss bege oss några år framåt i tiden. Acro är nu 17 år och har nu helt anpassat sin världsbild efter sprutfobin. Det är den som regerar. Hon har tagit två små fästingvaccinationer under de gångna åren och var gång har det varit ångest, yrsel, svimmningar och gråt.
Acros världsbild är denna:
¤ Acro ska aldrig ha barn. Då måste man ligga på sjukhus.
¤ Acro ska aldrig resa utomlands längre än till Grekland eller Spanien. Då måste man vaccinera sig.
¤ Acro ska aldrig pröva på någon extrem sport som mountainbike, motorsport eller liknande. Man kan skada sig där.
¤ Acro ska aldrig spela någon lagsport som fotboll, rugby eller hockey, man kan skada sig där.
¤ Acro tittar inte på sjukhusserier eller skräckfilmer, folk blir skadade där. Det visas blod, sår och sprutor.
¤ Acro ska aldrig jobba inom sjukvården, inte på något sätt.
¤ Acro går undan om någon berättar om skador. Det kan leda till att Acro tänker på sprutor.
Förstår ni. Det här är inte bara att tycka det är obehagligt. Fobin styrde mitt liv, det satte mått och ramar för vilken framtid jag kunde tänka mig. En framtid i Sverige utan barn. Adoptera? Jag skulle inte kunna åka och hämta barnet...
Den här begränsningen i mitt liv var först inget jag tänkte närmare på. Jag hade själv skapat den och fann att det skulle vara så. Såklart jag inte skulle göra något av sakerna på min listan...
Men efter hand började jag fundera på det. Jag vill göra vissa saker. Jag ville resa utomlands. Jag vill inte vara rädd för att jag skulle bli allvarligt sjuk eller skadad.
Det som var droppen på vågen var Blå Hajk. Blå Hajk är ett arrangemang som Scouterna anordnar varje sommar. Man vandrar i 10 dagar i de svenska fjällen i små grupper. Jag VILLE gå den men jag var också medveten om att det inte var ovanligt att någon fick bryta hajken för att personen blev sjuk eller skadad på något sätt. Jag visste att där uppe på fjället var vi helt ensamma och det GICK INTE att jag var rädd då. Jag var tvungen att klara av situationer med skador och blod. Om inte så skulle jag vara en säkerhetsrisk för dem jag gick med.
Jag berättade det här för min mamma. Om ni har läst tidigare nummer av min tidning så vet du hur min mamma är. Hon tog mig på allvar och förstod att det här var ett seriöst problem jag brottades med.
Min mamma har aldrig nedvärderat min fobi, hon har aldrig sagt att jag ska sluta larva mig eller att det inte är så farligt. Varför? Min mamma är likadan. Nu efterhand har jag förstått att min mamma inte skulle klara av att t.ex bli blodgivare, vi har helt enkelt fysiken emot oss, våra blodkärl pallar inte med det lika bra som många andras. Min mamma är också lite rädd, hon tycker inte heller om sprutor.
Nu. Låt oss bege oss några år framåt i tiden. Acro är nu 17 år och har nu helt anpassat sin världsbild efter sprutfobin. Det är den som regerar. Hon har tagit två små fästingvaccinationer under de gångna åren och var gång har det varit ångest, yrsel, svimmningar och gråt.
Acros världsbild är denna:
¤ Acro ska aldrig ha barn. Då måste man ligga på sjukhus.
¤ Acro ska aldrig resa utomlands längre än till Grekland eller Spanien. Då måste man vaccinera sig.
¤ Acro ska aldrig pröva på någon extrem sport som mountainbike, motorsport eller liknande. Man kan skada sig där.
¤ Acro ska aldrig spela någon lagsport som fotboll, rugby eller hockey, man kan skada sig där.
¤ Acro tittar inte på sjukhusserier eller skräckfilmer, folk blir skadade där. Det visas blod, sår och sprutor.
¤ Acro ska aldrig jobba inom sjukvården, inte på något sätt.
¤ Acro går undan om någon berättar om skador. Det kan leda till att Acro tänker på sprutor.
Förstår ni. Det här är inte bara att tycka det är obehagligt. Fobin styrde mitt liv, det satte mått och ramar för vilken framtid jag kunde tänka mig. En framtid i Sverige utan barn. Adoptera? Jag skulle inte kunna åka och hämta barnet...
Den här begränsningen i mitt liv var först inget jag tänkte närmare på. Jag hade själv skapat den och fann att det skulle vara så. Såklart jag inte skulle göra något av sakerna på min listan...
Men efter hand började jag fundera på det. Jag vill göra vissa saker. Jag ville resa utomlands. Jag vill inte vara rädd för att jag skulle bli allvarligt sjuk eller skadad.
Det som var droppen på vågen var Blå Hajk. Blå Hajk är ett arrangemang som Scouterna anordnar varje sommar. Man vandrar i 10 dagar i de svenska fjällen i små grupper. Jag VILLE gå den men jag var också medveten om att det inte var ovanligt att någon fick bryta hajken för att personen blev sjuk eller skadad på något sätt. Jag visste att där uppe på fjället var vi helt ensamma och det GICK INTE att jag var rädd då. Jag var tvungen att klara av situationer med skador och blod. Om inte så skulle jag vara en säkerhetsrisk för dem jag gick med.
Jag berättade det här för min mamma. Om ni har läst tidigare nummer av min tidning så vet du hur min mamma är. Hon tog mig på allvar och förstod att det här var ett seriöst problem jag brottades med.
Min mamma har aldrig nedvärderat min fobi, hon har aldrig sagt att jag ska sluta larva mig eller att det inte är så farligt. Varför? Min mamma är likadan. Nu efterhand har jag förstått att min mamma inte skulle klara av att t.ex bli blodgivare, vi har helt enkelt fysiken emot oss, våra blodkärl pallar inte med det lika bra som många andras. Min mamma är också lite rädd, hon tycker inte heller om sprutor.
Min pappa däremot... Förstå att jag aldrig undvek en spruta som jag var tvungen att ta. Till exempel så är hela min familj fästingvaccinerad, vi vistas så mycket i de områden där man kan smittas av TBE att det var en nödvändighet. Jag tog de sprutorna men jag gjorde det med tårarna rinnande. Efter en gång då min far också var närvarande så boxade han mig på axeln och sa "Se där! Det där var väl inte så farligt. Inget att sjåpa sig över!" Detta sa han medan tårarna fortfarande rann över mitt kritvita ansikte. I hans ögon var min rädsla något jag kunde bestämma själv över. Så är inte fallet.
Nåväl. Min mamma tog min fobi på allvar och kontaktade BUP på ett sjukhus nära min skola. Vi åkte dit och fick träffa Åsa. Egentligen vill jag rita ett hjärta runt Åsas namn, lite som när man var liten och var kär i någon. Nå, riktigt så kär var jag inte i henne men jag kan berätta att hon var en fantastisk person och psykolog.
Åsa och sjuksköterska Louise gjorde ett program tillsammans med mig. Vi pratade om hur jag skulle kunna komma förbi den här fobin, hur jag skulle kunna hantera rädslan och ta kontrollen över mitt liv.
Den absolut vanligaste behandlingen mot fobier är kognitiv beteende terapi, ofta förkortat till KBT. Det innebär att man utsätter sig för det man är rädd för i små doser så att man vänjer sig vid saken, så att man inte orkar vara rädd längre. Jag menar, hur länge orkar du vara livrädd egentligen?
Den naturliga responsen för oss som människor när vi är rädda är att ta oss ifrån det som gör oss rädda. Vi springer eller vi blundar. Nu tvingade jag mig själv att sitta kvar och titta.
Vi började smått. Jag gjorde en lista och rangordnade det som var läskigt med olika poäng, från ett till tio. På ett låg att hålla en spruta utan nål i handen, på tio fanns att ta en spruta och ta blodprov. Det gick inte i min värld. Nåväl, vi började där, långt ner, det som var lätt... Jag tittade på sprutor, jag höll dem i handen, jag tittade på bilder och på filmer...
Om det gick? Jadå... Det gick upp och ner. Ibland gick det jättebra och jag kom jättelångt på ett enda möte. Andra gånger satt jag med huvudet mellan knäna och försökte att inte svimma. Jag fick läxor att göra hemma, att titta på sjukhusserier och inte blunda, att goggla efter bilder på sprutor, att titta på videos på youtube... Ibland gjorde jag dem, ibland undvek jag dem för jag var för rädd. Jag missade möten med Åsa. Varför? För jag förträngde dem, jag vill inte utsätta mig för det så jag glömde bort dem...
Ett och ett halvt år. I ett och ett halvt år träffades jag och Åsa varannan vecka och pratade och utmanade mig. Hon tappade aldrig tålamodet. Hon tyckte aldrig att jag var löjlig, att jag borde klara av något så enkelt som ta en spruta. Hon stressade mig inte med pressade mig att gå framåt. Åsa satt med en en spruta i sin arm, precis under huden bara, i 20 minuter för att jag skulle våga se på henne, cool som en filbunke satt hon där med Louise och småpratade lite.
Till slut, efter all den tiden de la ner på mig så kom dagen då hon och jag tog hissen ner för att jag skulle ta ett blodprov, då en helt främmande person skulle få sticka ett hål i min hud och ta ut blod från den...
Klarade jag det? Cliffhanger...
/A
Nåväl. Min mamma tog min fobi på allvar och kontaktade BUP på ett sjukhus nära min skola. Vi åkte dit och fick träffa Åsa. Egentligen vill jag rita ett hjärta runt Åsas namn, lite som när man var liten och var kär i någon. Nå, riktigt så kär var jag inte i henne men jag kan berätta att hon var en fantastisk person och psykolog.
Åsa och sjuksköterska Louise gjorde ett program tillsammans med mig. Vi pratade om hur jag skulle kunna komma förbi den här fobin, hur jag skulle kunna hantera rädslan och ta kontrollen över mitt liv.
Den absolut vanligaste behandlingen mot fobier är kognitiv beteende terapi, ofta förkortat till KBT. Det innebär att man utsätter sig för det man är rädd för i små doser så att man vänjer sig vid saken, så att man inte orkar vara rädd längre. Jag menar, hur länge orkar du vara livrädd egentligen?
Den naturliga responsen för oss som människor när vi är rädda är att ta oss ifrån det som gör oss rädda. Vi springer eller vi blundar. Nu tvingade jag mig själv att sitta kvar och titta.
Vi började smått. Jag gjorde en lista och rangordnade det som var läskigt med olika poäng, från ett till tio. På ett låg att hålla en spruta utan nål i handen, på tio fanns att ta en spruta och ta blodprov. Det gick inte i min värld. Nåväl, vi började där, långt ner, det som var lätt... Jag tittade på sprutor, jag höll dem i handen, jag tittade på bilder och på filmer...
Om det gick? Jadå... Det gick upp och ner. Ibland gick det jättebra och jag kom jättelångt på ett enda möte. Andra gånger satt jag med huvudet mellan knäna och försökte att inte svimma. Jag fick läxor att göra hemma, att titta på sjukhusserier och inte blunda, att goggla efter bilder på sprutor, att titta på videos på youtube... Ibland gjorde jag dem, ibland undvek jag dem för jag var för rädd. Jag missade möten med Åsa. Varför? För jag förträngde dem, jag vill inte utsätta mig för det så jag glömde bort dem...
Ett och ett halvt år. I ett och ett halvt år träffades jag och Åsa varannan vecka och pratade och utmanade mig. Hon tappade aldrig tålamodet. Hon tyckte aldrig att jag var löjlig, att jag borde klara av något så enkelt som ta en spruta. Hon stressade mig inte med pressade mig att gå framåt. Åsa satt med en en spruta i sin arm, precis under huden bara, i 20 minuter för att jag skulle våga se på henne, cool som en filbunke satt hon där med Louise och småpratade lite.
Till slut, efter all den tiden de la ner på mig så kom dagen då hon och jag tog hissen ner för att jag skulle ta ett blodprov, då en helt främmande person skulle få sticka ett hål i min hud och ta ut blod från den...
Klarade jag det? Cliffhanger...
/A
Sprutfobin utvecklades...
Vi lämnade min historia om hur jag fick min sprutfobi när jag var 12 år gammal och precis hade blivit vaccinerad. Vacciation gjorde ett stort avtryck inom mig men det var ändå inte droppen på vågen. Det var bara grunden på det hela.
En kort tid efter vaccinationen blev jag sjuk. Jag fick hög feber, blev matt, tappade matlusten och fick blåmärken över hela kroppen. Jag vet inte om ni har sett mycket av Snobben men där finns det ett avsnitt om en flicka som drabbas av just dessa symptom. Hon har leukemi. Jag var alltså övertygad om att jag hade cancer.
Min mor tog med mig till vårdcentralen men vi fick inget svar där. Istället skickade han genast in oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag hade 114 i sänka. Normalt är att ha ungefär 10. Min feber var uppe i 40 grader och jag fick blåmärken på kroppen av en enkel knuff.
Det var ganska jobbigt att hålla på att åka runt bland doktorer med så hög feber och dessutom övertygelsen om att jag hade cancer så man kan tryggt säga att jag inte var i bästa psykiska form heller. Jag var rädd, trött och upprörd.
Väl inne på akutmottagningen började det en himla karusell. Jag och mamma visades in i ett litet rum och där fick vi vänta. Av och till kom det läkare och sjuksköterskor, alla ställde samma frågor om hur jag mådde och sedan kliade de sig i huvudet. De kunde inte förstå vad det var för fel på mig. Lösningen var alltid att hämta en annan läkare som kanske kunde... Ja, ni förstår.
De försökte också ta blodprov på mig men, som ni kanske förstår är det inte det allra enklaste av dessa anledningar:
1, Blåmärken: Blåmärken får man när blodkärlen brister under huden. I och med att det med min sjukdom hörde till att blodkärlen brast vid minsta påfrestning så kan ni föreställa er hur lätt det var att ta blodprov på mig.
2, Generellt med mina blodkärl: Vissa är långa, andra är korta, vissa är blonda, andra brunhåriga. Vissa har tydliga blodkärl, andra har väl dolda blodkärl. Jag har blodkärl som ligger väldigt djupt och är svåra att komma åt. De flyttar också på sig när man försöker sticka mig. Kul va? Sjuksystrarna fick nästan gräva med nålen för att klämma fast blodkärlet. Högst obehagligt.
3, Jag var rädd: Det innebar att jag spände mig, blodkärlen drog ihop sig och allting gjorde mycket ondare. Inte heller fungerade den bedövande salvan på mig. Allt var piss!
En kort tid efter vaccinationen blev jag sjuk. Jag fick hög feber, blev matt, tappade matlusten och fick blåmärken över hela kroppen. Jag vet inte om ni har sett mycket av Snobben men där finns det ett avsnitt om en flicka som drabbas av just dessa symptom. Hon har leukemi. Jag var alltså övertygad om att jag hade cancer.
Min mor tog med mig till vårdcentralen men vi fick inget svar där. Istället skickade han genast in oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag hade 114 i sänka. Normalt är att ha ungefär 10. Min feber var uppe i 40 grader och jag fick blåmärken på kroppen av en enkel knuff.
Det var ganska jobbigt att hålla på att åka runt bland doktorer med så hög feber och dessutom övertygelsen om att jag hade cancer så man kan tryggt säga att jag inte var i bästa psykiska form heller. Jag var rädd, trött och upprörd.
Väl inne på akutmottagningen började det en himla karusell. Jag och mamma visades in i ett litet rum och där fick vi vänta. Av och till kom det läkare och sjuksköterskor, alla ställde samma frågor om hur jag mådde och sedan kliade de sig i huvudet. De kunde inte förstå vad det var för fel på mig. Lösningen var alltid att hämta en annan läkare som kanske kunde... Ja, ni förstår.
De försökte också ta blodprov på mig men, som ni kanske förstår är det inte det allra enklaste av dessa anledningar:
1, Blåmärken: Blåmärken får man när blodkärlen brister under huden. I och med att det med min sjukdom hörde till att blodkärlen brast vid minsta påfrestning så kan ni föreställa er hur lätt det var att ta blodprov på mig.
2, Generellt med mina blodkärl: Vissa är långa, andra är korta, vissa är blonda, andra brunhåriga. Vissa har tydliga blodkärl, andra har väl dolda blodkärl. Jag har blodkärl som ligger väldigt djupt och är svåra att komma åt. De flyttar också på sig när man försöker sticka mig. Kul va? Sjuksystrarna fick nästan gräva med nålen för att klämma fast blodkärlet. Högst obehagligt.
3, Jag var rädd: Det innebar att jag spände mig, blodkärlen drog ihop sig och allting gjorde mycket ondare. Inte heller fungerade den bedövande salvan på mig. Allt var piss!
Tre gånger stack de under kvällen för att lyckas sätta en nål i mig. Tre gången var det så att säga elitgruppen av sjuksystrarna som tog till den absolut minsta babynålen för att lyckas och då gick det äntligen.
Jag blev inlagd på sjukhuset i tre nätter eftersom de inte visste vad det var för fel på mig. Än idag är det inte säkert. Blåmärkena och febern kom av en blodkärlsinflammation men de vet inte varför inflammationen bröt ut. Den bara kom.
Två dagar in på vistelsen tigde och bad jag om att få ta ur den lilla nål som de hade satt dit som jag fick dropp igenom, jag stod inte ut med att ha den i armen. Efter ett heligt löfte om att dricka tillräckligt med vatten tog de bort den och jag var oerhört lättad.
Jag blev frisk. Jag hade inte cancer utan någon som heter blodkärlsinflammation. Det var därför mina blodkärl var så ömtåliga. Men innan jag fick åka hem hände en sista fruktansvärt obehaglig sak.
De tog ett hudprov. Jag har mött folk som säger att "Nämen! Man känner ju knappt en bedövningsspruta!" De har rätt i allt utom en sak. Man kan visst känna det. De menar "jag". De känner ingenting. Jag gör. Varje gång.
läkarna skar bort två små hudbitar på min arm. Efter de två bedövningssprutorna kände jag ingen smärta men det behövdes inte. Vid det här laget hade jag blivit så rädd för sprutor och smärta att jag automatiskt uppfann smärtorna ändå. Jag hade fått mitt första hjärnspöke som sa att det gjorde ont.
På fjärde dagen fick jag åka hem. Inflammationen var på tillbakagång och febern var nästan nere på normal nivå. Med mig hem från sjukhuset hade jag embryot av en fobi, ett litet hjärnspöke som snart skulle få många, många släktingar...
To be continued...
/A som i Afraid
Jag blev inlagd på sjukhuset i tre nätter eftersom de inte visste vad det var för fel på mig. Än idag är det inte säkert. Blåmärkena och febern kom av en blodkärlsinflammation men de vet inte varför inflammationen bröt ut. Den bara kom.
Två dagar in på vistelsen tigde och bad jag om att få ta ur den lilla nål som de hade satt dit som jag fick dropp igenom, jag stod inte ut med att ha den i armen. Efter ett heligt löfte om att dricka tillräckligt med vatten tog de bort den och jag var oerhört lättad.
Jag blev frisk. Jag hade inte cancer utan någon som heter blodkärlsinflammation. Det var därför mina blodkärl var så ömtåliga. Men innan jag fick åka hem hände en sista fruktansvärt obehaglig sak.
De tog ett hudprov. Jag har mött folk som säger att "Nämen! Man känner ju knappt en bedövningsspruta!" De har rätt i allt utom en sak. Man kan visst känna det. De menar "jag". De känner ingenting. Jag gör. Varje gång.
läkarna skar bort två små hudbitar på min arm. Efter de två bedövningssprutorna kände jag ingen smärta men det behövdes inte. Vid det här laget hade jag blivit så rädd för sprutor och smärta att jag automatiskt uppfann smärtorna ändå. Jag hade fått mitt första hjärnspöke som sa att det gjorde ont.
På fjärde dagen fick jag åka hem. Inflammationen var på tillbakagång och febern var nästan nere på normal nivå. Med mig hem från sjukhuset hade jag embryot av en fobi, ett litet hjärnspöke som snart skulle få många, många släktingar...
To be continued...
/A som i Afraid
Hur jag blev fobiskt rädd för sprutor
Jag skulle säja att det började då jag var tio. Tio år. Nu i höst är det alltså tretton år sedan jag upplevde detta.
När man är tio år ska man ju som bekant ta den fruktade "Stelkrampssprutan!!!" som alla pratar om med fruktan i rösten. De som ska ta den får höra av de äldre eleverna att den är stor, gör ont och är helt fruktansvärd. Nå, nu bet inte sånt på mig, jag var alldeles för rationell och förståndig. Då vi väntade på att kallas in till skolsyster så var jag den lugnaste av tjejerna i klassen. En del av dem spelade nog bara för att det förväntades av dem att de skulle vara rädda men det var nog också de som var riktigt rädda. Jag tröstade dem allihop. Ironiskt nog så tröstade JAG dem allihop och förklarade lugnt att det skulle gå snabbt och sen vara över. Så fel man kan ha.
När man är tio år ska man ju som bekant ta den fruktade "Stelkrampssprutan!!!" som alla pratar om med fruktan i rösten. De som ska ta den får höra av de äldre eleverna att den är stor, gör ont och är helt fruktansvärd. Nå, nu bet inte sånt på mig, jag var alldeles för rationell och förståndig. Då vi väntade på att kallas in till skolsyster så var jag den lugnaste av tjejerna i klassen. En del av dem spelade nog bara för att det förväntades av dem att de skulle vara rädda men det var nog också de som var riktigt rädda. Jag tröstade dem allihop. Ironiskt nog så tröstade JAG dem allihop och förklarade lugnt att det skulle gå snabbt och sen vara över. Så fel man kan ha.
Jag minns inte vilken tur i ordningen jag hade, jag minns inget av vad sköterskan sa eller hur hon såg ut men jag minns smärtan. Jag har ett smärtminne kvar i min vänstra överarm såpass att jag bara behöver tänka på att ta en spruta där så känner jag var hon stack och hur vaccinet injicerades. Det minnet brände fast.
När det var klart var jag blek och kallsvettig. min arm svullnade upp och bultade. Jag var den enda av mina klasskamrater som reagerade såhär och lektionen efter fick jag ligga på en soffa och vila.
Det var den första sprutan jag minns att jag fick. Den i sig var inte nog för att skrämma mig. Det fanns inte i min värld att jag någonsin skulle behöva ta någon mer spruta och jag var såsom ett barn är. Jag levde i nuet.
Två år senare var det dags igen. När jag gick i sexan vaccineras vi återigen, denna gången mot mässlingen, röda hund och polio. Alla sa att den här sprutan var mindre farlig, att den inte gjorde ont, att det var lugnt. Såklart det var, det hade jag ju sagt redan för två år sedan.
Hur det gick för mig? Åt helvete rent ut sagt. Jag minns att det var två sjuksköterskor med den gången och jag minns att jag bad att de skulle ta den i min högerarm eftersom jag var vänsterhänt. De gjorde det. En av kvinnorna satt och pratade med mig medan den andra stack. Gjorde det ont? Ja, onekligen. På mig kändes det. Var det det värsta som hände då? Nej, inte på långa vägar.
Sköterskan som stack mig sa "Nu är det klart!" och jag vänder på huvudet. Det jag fick se gör att det fortfarande knyter sig i magen på mig: Sprutan hängde kvar i armen. Hon hade injicerat vaccinet men inte dragit ut sprutan utan den hängde kvar på mig. Jag fick tillbringa restrerande skoldag på en soffa i biblioteket.
Jag vill skriva "AJ!" här men det är fel ord. Jag skulle kunna ta till svordomar men också det är fel. Känslan jag vill åt är ett djupt, svart, sugande hål i magen som ger dig svindel och drar dig inåt, som om du håller på att försvinna... Så känns det.
Jag är inte klar med min berättelse ännu. Det här är bara början men jag hoppas ni har tålamod, jag hoppas ni orkar lyssna och att ni kanske kan få med er något nyttigt...
/Acro
När det var klart var jag blek och kallsvettig. min arm svullnade upp och bultade. Jag var den enda av mina klasskamrater som reagerade såhär och lektionen efter fick jag ligga på en soffa och vila.
Det var den första sprutan jag minns att jag fick. Den i sig var inte nog för att skrämma mig. Det fanns inte i min värld att jag någonsin skulle behöva ta någon mer spruta och jag var såsom ett barn är. Jag levde i nuet.
Två år senare var det dags igen. När jag gick i sexan vaccineras vi återigen, denna gången mot mässlingen, röda hund och polio. Alla sa att den här sprutan var mindre farlig, att den inte gjorde ont, att det var lugnt. Såklart det var, det hade jag ju sagt redan för två år sedan.
Hur det gick för mig? Åt helvete rent ut sagt. Jag minns att det var två sjuksköterskor med den gången och jag minns att jag bad att de skulle ta den i min högerarm eftersom jag var vänsterhänt. De gjorde det. En av kvinnorna satt och pratade med mig medan den andra stack. Gjorde det ont? Ja, onekligen. På mig kändes det. Var det det värsta som hände då? Nej, inte på långa vägar.
Sköterskan som stack mig sa "Nu är det klart!" och jag vänder på huvudet. Det jag fick se gör att det fortfarande knyter sig i magen på mig: Sprutan hängde kvar i armen. Hon hade injicerat vaccinet men inte dragit ut sprutan utan den hängde kvar på mig. Jag fick tillbringa restrerande skoldag på en soffa i biblioteket.
Jag vill skriva "AJ!" här men det är fel ord. Jag skulle kunna ta till svordomar men också det är fel. Känslan jag vill åt är ett djupt, svart, sugande hål i magen som ger dig svindel och drar dig inåt, som om du håller på att försvinna... Så känns det.
Jag är inte klar med min berättelse ännu. Det här är bara början men jag hoppas ni har tålamod, jag hoppas ni orkar lyssna och att ni kanske kan få med er något nyttigt...
/Acro
Vad är en fobi?
Ordet fobi kommer från grekiskans "fobos" som betyder fruktan.
Man kan utveckla en fobi för diverse saker, situationer och händelser.
En fobisk rädsla är en ihållande irrationell rädsla som får en att undvika saker. DVS. bara för att du får svindel när du står vid en hög höjd har du inte en fobi. Först då du inte kan tänka dig en hög höjd utan att känna rädsla eller att du medvetet undviker höga höjder som att gå en omväg för att inte behöva gå över en bro, har du en fobisk rädsla. Den inkräktar på ditt dagliga liv och är bortom din kontroll.
Ungefär 10% av befolkningen lider av någon sorts fobi som påverkar deras liv på olika sätt.
Fobier kan uppkomma på olika sätt. bland annat genom:
Traumatisk händelse. Du har upplevt något obehagligt och genom detta skapat en negativ betingning på den situationen.
Ärftligt: Du har blivit upplärd att frukta något från barnsben. Om du som liten blivit lärd att frukta vatten kan det fortsätta så även om du nu i äldre år är fysiskt kapabel att t.ex. simma.
Evolutionärt: Ja, det finns en anledning till att spindel- och ormfobier är vanliga. Det ligger i våran natur att sky rovdjur och sånt som är farligt för oss. Och även om inte svenska ormar och spindlar är direkt farliga för oss kan inte vårt undermedvetna alltid ta till sig det helt.
Man kan utveckla en fobi för diverse saker, situationer och händelser.
En fobisk rädsla är en ihållande irrationell rädsla som får en att undvika saker. DVS. bara för att du får svindel när du står vid en hög höjd har du inte en fobi. Först då du inte kan tänka dig en hög höjd utan att känna rädsla eller att du medvetet undviker höga höjder som att gå en omväg för att inte behöva gå över en bro, har du en fobisk rädsla. Den inkräktar på ditt dagliga liv och är bortom din kontroll.
Ungefär 10% av befolkningen lider av någon sorts fobi som påverkar deras liv på olika sätt.
Fobier kan uppkomma på olika sätt. bland annat genom:
Traumatisk händelse. Du har upplevt något obehagligt och genom detta skapat en negativ betingning på den situationen.
Ärftligt: Du har blivit upplärd att frukta något från barnsben. Om du som liten blivit lärd att frukta vatten kan det fortsätta så även om du nu i äldre år är fysiskt kapabel att t.ex. simma.
Evolutionärt: Ja, det finns en anledning till att spindel- och ormfobier är vanliga. Det ligger i våran natur att sky rovdjur och sånt som är farligt för oss. Och även om inte svenska ormar och spindlar är direkt farliga för oss kan inte vårt undermedvetna alltid ta till sig det helt.
Det yttre är ett skal.
Jag står och stirrar igen. Döljer det i luvan, bakom halsduken så att det inte syns. Jag stirrar inte på mig själv i spegeln nu. Jag stirrar på någon annan. Någon jag har mött på stan, någon som sitter vid bordet brevid, någon som väntar på bussen med mig.
Jag har en idé redan. Eller... Jag har mer än en idé. Jag har ett liv, en bakgrund och en framtidshistoria. Jag vet allt om personen.
Glasögonen tyder på att det är en modemedveten person, klippningen är en smula orginell. Givetvis är personen då en smula dryg, anser sig vara smart och är säkert engagerad i något parti. Förmodligen åt det röda hållet. Jackan berättar att det är en som helst äter ekologiskt och som säkert tycker om den sortens musik...
För det vet ju jag. Jag är en expert på det där. Att veta saker om andra utan att fråga dem. Det är ju så självklart att alla människor i världen passar in i de mallar och former som jag har bestämt och som jag har lärt mig av människor i min närhet.
Och jag har alltid rätt! Ge mig en bild och jag kan berätta allt om ditt liv! Jag är ju synsk...
Jag hoppas att du som läser detta hör den ironiska tonen i min text. Jag hoppas du förstår att de senaste styckena inte är på allvar. För såklart att jag har fel. Såklart att jag inte vet ett jota om dem jag möter på stan.
Det är bara fördomar. Jag har dem, du har dem... Alla har dem. Den som påstår sig vara helt fördomsfri ljuger. Hur jag kan veta det? Jo för det är så vår hjärna fungerar. Vi sorterar och klassifierar saker. Vi sorterar djur efter utseende och egenskaper, vi sorterar träd efter höjd och färg och form. Vi sorterar mat efter hur det ser ut och luktar... Såklart vi sorterar människor också. Om vi inte gjorde de här sorteringarna skulle vår hjärna bli helt överhettad, om vi inte hade något gammalt att likna vårt nya intryck med skulle vår hjärna bli kokad.
Jag har en idé redan. Eller... Jag har mer än en idé. Jag har ett liv, en bakgrund och en framtidshistoria. Jag vet allt om personen.
Glasögonen tyder på att det är en modemedveten person, klippningen är en smula orginell. Givetvis är personen då en smula dryg, anser sig vara smart och är säkert engagerad i något parti. Förmodligen åt det röda hållet. Jackan berättar att det är en som helst äter ekologiskt och som säkert tycker om den sortens musik...
För det vet ju jag. Jag är en expert på det där. Att veta saker om andra utan att fråga dem. Det är ju så självklart att alla människor i världen passar in i de mallar och former som jag har bestämt och som jag har lärt mig av människor i min närhet.
Och jag har alltid rätt! Ge mig en bild och jag kan berätta allt om ditt liv! Jag är ju synsk...
Jag hoppas att du som läser detta hör den ironiska tonen i min text. Jag hoppas du förstår att de senaste styckena inte är på allvar. För såklart att jag har fel. Såklart att jag inte vet ett jota om dem jag möter på stan.
Det är bara fördomar. Jag har dem, du har dem... Alla har dem. Den som påstår sig vara helt fördomsfri ljuger. Hur jag kan veta det? Jo för det är så vår hjärna fungerar. Vi sorterar och klassifierar saker. Vi sorterar djur efter utseende och egenskaper, vi sorterar träd efter höjd och färg och form. Vi sorterar mat efter hur det ser ut och luktar... Såklart vi sorterar människor också. Om vi inte gjorde de här sorteringarna skulle vår hjärna bli helt överhettad, om vi inte hade något gammalt att likna vårt nya intryck med skulle vår hjärna bli kokad.
Har ni sett filmen "Another earth"? Tänk er människorna där. De blir helt slagna av häpnad, de kan inte ta in vad de ser, de kan inte jämföra det med något. Det är något totalt nytt. Föreställ er om hela livet vore så. Om varje ny situation slog oss med häpnad.
Våra fördomar är alltså en naturlig del av oss men det betyder inte att vi ska låta dem vara oemotsagda. Vi försöker klassifiera människor likt växter men det fungerar inte så. Människan är alltför komplex. Du måste gå under ytan, du måste titta på djupet.
Jag dömer folk sekundsnabbt. Jag vet att jag är väldigt snabb på att döma folk jag möter och jag jobbar på det. Jag tror inte att jag kan förändra mitt sätt att döma folk men jag tror att jag kan arbeta med att öppna för att förändra detta omdöme.
Jag vill ge mig själv cred då jag faktiskt ofta inte bara låter det stanna vid en sekundsnabb uppfattning jag har bildat mig utan att jag faktiskt tar mig tiden och undersöker om det jag tror om personen stämmer.
Jag begär inte heller att du ska sluta gissa och sortera folk i fack, det vore orimligt. Jag ber dig dock att vara medveten om vad du gör och att, då och då, utmana dina förutfattade meningar. Var det verkligen en politiskt engagerad, intelligent ekologist som jag mötte vid busshållplatsen eller var det egentligen världens mysigaste bullmamma?
Våga fråga, våga undersöka och våga ha fel!
Lots of love!
/Acro
Våra fördomar är alltså en naturlig del av oss men det betyder inte att vi ska låta dem vara oemotsagda. Vi försöker klassifiera människor likt växter men det fungerar inte så. Människan är alltför komplex. Du måste gå under ytan, du måste titta på djupet.
Jag dömer folk sekundsnabbt. Jag vet att jag är väldigt snabb på att döma folk jag möter och jag jobbar på det. Jag tror inte att jag kan förändra mitt sätt att döma folk men jag tror att jag kan arbeta med att öppna för att förändra detta omdöme.
Jag vill ge mig själv cred då jag faktiskt ofta inte bara låter det stanna vid en sekundsnabb uppfattning jag har bildat mig utan att jag faktiskt tar mig tiden och undersöker om det jag tror om personen stämmer.
Jag begär inte heller att du ska sluta gissa och sortera folk i fack, det vore orimligt. Jag ber dig dock att vara medveten om vad du gör och att, då och då, utmana dina förutfattade meningar. Var det verkligen en politiskt engagerad, intelligent ekologist som jag mötte vid busshållplatsen eller var det egentligen världens mysigaste bullmamma?
Våga fråga, våga undersöka och våga ha fel!
Lots of love!
/Acro
Kära, lilla hormonpiller...
Vem stoppar frivilligt i sig piller som gör att man blir trött, hängig, lättirriterad, stör menscykeln, gör så man får fler finnar, går upp i vikt och en hel rad andra biverkningar? Vem gör det frivilligt?
Jag gör. Varje dag i 5 år har jag tagit det piller eller dess motsvarighet i form av en stav under huden.
Jag tänkte ta upp P-pillret och sätta det i rampljuset för jag upplever att det tas alldeles för lätt på det hela. Jag upplever att det är lite som att raka benen numera. Det är något som man inte pratar om men som det inte heller är konstigt att göra. Det finns några som inte gör det men de flesta gör det när de kommit upp i den övre tonåren. De flesta i den ålder skulle nog också kunna börja knapra piller utan att tänka närmare på det.
P-piller fyllde 52 år i april. Då började det användas i USA, först bara mot menssmärtor men efter några år också som prenventivmedel. 1964 kom pillret till Sverige. Nu räknar man med att 100 miljoner kvinnor över hela världen använder det.
Men vet vi vad vi gör? Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag är egentligen. Jag minns inte hur jag kände mig innan jag stoppade hormoner i min kropp. Tro nu inte att jag är något grinigt, uppsvullet finnmonster, nej, nej. Så illa är det inte. Men vet jag vad som är jag och vad som är kemisk påverkan?
Vet du att det är ett stående skämt bland forskare att P-piller för män är 5-7 år bort? Det har varit 5-7 år bort i många år. Det blir aldrig på allvar. Det finns medel som är redo för att börja provas ut men det finns inget företag som vill driva frågan. Företagen tror inte att män är beredda att ta piller som skulle kunna göra dem irriterade, finniga, minska sexlusten och få dem att gå upp i vikt. Precis det som kvinnor förutsätts vara beredda att ta.
Vi tar lätt på saken. Det är ju bara att ta ett piller. Omgivningen tycker egentligen inte heller att det är en så big deal. Man pratar inte om det men alla gör det.
Jag gör. Varje dag i 5 år har jag tagit det piller eller dess motsvarighet i form av en stav under huden.
Jag tänkte ta upp P-pillret och sätta det i rampljuset för jag upplever att det tas alldeles för lätt på det hela. Jag upplever att det är lite som att raka benen numera. Det är något som man inte pratar om men som det inte heller är konstigt att göra. Det finns några som inte gör det men de flesta gör det när de kommit upp i den övre tonåren. De flesta i den ålder skulle nog också kunna börja knapra piller utan att tänka närmare på det.
P-piller fyllde 52 år i april. Då började det användas i USA, först bara mot menssmärtor men efter några år också som prenventivmedel. 1964 kom pillret till Sverige. Nu räknar man med att 100 miljoner kvinnor över hela världen använder det.
Men vet vi vad vi gör? Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag är egentligen. Jag minns inte hur jag kände mig innan jag stoppade hormoner i min kropp. Tro nu inte att jag är något grinigt, uppsvullet finnmonster, nej, nej. Så illa är det inte. Men vet jag vad som är jag och vad som är kemisk påverkan?
Vet du att det är ett stående skämt bland forskare att P-piller för män är 5-7 år bort? Det har varit 5-7 år bort i många år. Det blir aldrig på allvar. Det finns medel som är redo för att börja provas ut men det finns inget företag som vill driva frågan. Företagen tror inte att män är beredda att ta piller som skulle kunna göra dem irriterade, finniga, minska sexlusten och få dem att gå upp i vikt. Precis det som kvinnor förutsätts vara beredda att ta.
Vi tar lätt på saken. Det är ju bara att ta ett piller. Omgivningen tycker egentligen inte heller att det är en så big deal. Man pratar inte om det men alla gör det.
Menar jag att du ska sluta ta p-piller nu? Nej... Det vore ju högst mycket dubbelmoral av mig. Jag kommer inte sluta själv, jag kommer förmodligen fortsätta ytterligare några år. Men jag vill att du ska vara medveten om vad du gör och vad du har för alternativ.
Det bästa är ju helt enkelt kondom, det skyddar både mot könssjukdomar och ofrivillig graviditet, du slipper kemiska hormoner och det är ett i högsta grad delat ansvar.
Sedan finns pessar, som ett gummilock man stoppar in. Också det hormonfritt och enkelt att använda.
Jag har också läst om en liten dator som heter Pearly. Den mäter temperaturen i munnen och kan med 99,3 % säkerhet säga om man riskerar att bli gravid eller inte. Det är till och med lite säkrare än p-piller.
En så kallad spiral bör inte användas av kvinnor som inte fött barn men det finns.
P-piller ger också en högre risk för att få blodproppar så har någon i din släkt haft det så ska du absolut inte ta pillret.
Jag vill berätta det här för dig som nu står i valet och kvalet. Jag vill att du ska göra ett medvetet och upplyst val. Ta inte den raka vägen bara för att den är enklast utan överväg vad du kan möta längre fram. Fundera på om du vill förlora kontakten med din kropp såsom jag beskrev det ovan. Är det värt det?
Jag rekommenderar att du ger dig upp på internet och börjar läsa. Jag har hittat mängder av intressanta tidningsartiklar om ämnet och även råd från läkemedelsverket och olika sajter för unga tjejer och kvinnor. Tre som jag starkt rekommenderar är artiklarna "Det finns inte på pillerkartan", "manligt p-piller stoppas av läkemedelsbolagen" och "Den stora förändringen kom i litet format."
Be safe!
/Acro
Det bästa är ju helt enkelt kondom, det skyddar både mot könssjukdomar och ofrivillig graviditet, du slipper kemiska hormoner och det är ett i högsta grad delat ansvar.
Sedan finns pessar, som ett gummilock man stoppar in. Också det hormonfritt och enkelt att använda.
Jag har också läst om en liten dator som heter Pearly. Den mäter temperaturen i munnen och kan med 99,3 % säkerhet säga om man riskerar att bli gravid eller inte. Det är till och med lite säkrare än p-piller.
En så kallad spiral bör inte användas av kvinnor som inte fött barn men det finns.
P-piller ger också en högre risk för att få blodproppar så har någon i din släkt haft det så ska du absolut inte ta pillret.
Jag vill berätta det här för dig som nu står i valet och kvalet. Jag vill att du ska göra ett medvetet och upplyst val. Ta inte den raka vägen bara för att den är enklast utan överväg vad du kan möta längre fram. Fundera på om du vill förlora kontakten med din kropp såsom jag beskrev det ovan. Är det värt det?
Jag rekommenderar att du ger dig upp på internet och börjar läsa. Jag har hittat mängder av intressanta tidningsartiklar om ämnet och även råd från läkemedelsverket och olika sajter för unga tjejer och kvinnor. Tre som jag starkt rekommenderar är artiklarna "Det finns inte på pillerkartan", "manligt p-piller stoppas av läkemedelsbolagen" och "Den stora förändringen kom i litet format."
Be safe!
/Acro
Systerskapet - Blod är tjockare än vatten...
Jag har varit här på hemsidan länge nu. Kanske för länge. Men strunt samma. Det är inte vad detta ska handla om. Jag började här tillsammans med min lillasyster. Hon kallade sig Chinea här eller kort och gott Chi. Det var hon som hittade sidan och fick mig intresserad. På norska sidan finns det fortfarande folk som minns hur jag och hon levde rövare i chatten, spelade upp rollspel och spred allmän glädje på sidan. Det är länge sedan nu, Chi slutade för snart 4 år sedan...
Detta nummer ska handla om Chi.
Chi är tre år yngre än mig. Hon är smal och av medellängd med nötbruna ögon och blonda lockar. Hon är intelligent och vaken. Hon har gott om vänner, är energisk, envis och vacker. Ibland blir hon vass, hon kan säga saker som sårar. Ibland är hon fruktansvärt irriterande.
Det är tre år emellan oss och Chi har alltid gjort sitt bästa för att minska det avståndet mellan oss. Hon var fly förbannad då jag, 7 år gammal, kunde läsa och hon, blott 4 år, inte kunde. Det fick henne att kämpa med alla krafter för att komma ikapp och redan då hon var 6 år hade hon knäckt läskoden och började efter hand att sluka böcker i lika snabb takt som jag gjorde.
Chi såg upp till mig och ville kunna allt det jag kunde. Jag sjöng i kör, så gjorde Chi. Jag började rida och några år senare började Chi. Jag började dansa och Chi var inte långt efter...
Sedan hände något... Jag fick problem i skolan, jag var ensam, hade få vänner och trivdes inte i sällskap med mina klasskamrater. Jag var en smula opopulär medans min yngre syster blomstrade och hade stora drösar av vänner. Jag slutade vara något hon ville uppnå att vara och istället började hon ha motsatt åsikt gentemot min. Jag började i scouterna och älskade rörelsen. Chi kunde inte nog uttrycka hur mycket hon föraktade scouterna.
Vi kunde inte prata med varandra. Ofta blev det så att hon sa något sarkastiskt till mig om något jag gillade och jag, som ofta vara ledsen och irriterad, svarade lika skarpt tillbaka. Ofta slutade det med att vi inte pratade med varandra på resten av dagen. Jag var lättirriterad, otålig och självisk. Chi var nästan precis likadan.
Detta nummer ska handla om Chi.
Chi är tre år yngre än mig. Hon är smal och av medellängd med nötbruna ögon och blonda lockar. Hon är intelligent och vaken. Hon har gott om vänner, är energisk, envis och vacker. Ibland blir hon vass, hon kan säga saker som sårar. Ibland är hon fruktansvärt irriterande.
Det är tre år emellan oss och Chi har alltid gjort sitt bästa för att minska det avståndet mellan oss. Hon var fly förbannad då jag, 7 år gammal, kunde läsa och hon, blott 4 år, inte kunde. Det fick henne att kämpa med alla krafter för att komma ikapp och redan då hon var 6 år hade hon knäckt läskoden och började efter hand att sluka böcker i lika snabb takt som jag gjorde.
Chi såg upp till mig och ville kunna allt det jag kunde. Jag sjöng i kör, så gjorde Chi. Jag började rida och några år senare började Chi. Jag började dansa och Chi var inte långt efter...
Sedan hände något... Jag fick problem i skolan, jag var ensam, hade få vänner och trivdes inte i sällskap med mina klasskamrater. Jag var en smula opopulär medans min yngre syster blomstrade och hade stora drösar av vänner. Jag slutade vara något hon ville uppnå att vara och istället började hon ha motsatt åsikt gentemot min. Jag började i scouterna och älskade rörelsen. Chi kunde inte nog uttrycka hur mycket hon föraktade scouterna.
Vi kunde inte prata med varandra. Ofta blev det så att hon sa något sarkastiskt till mig om något jag gillade och jag, som ofta vara ledsen och irriterad, svarade lika skarpt tillbaka. Ofta slutade det med att vi inte pratade med varandra på resten av dagen. Jag var lättirriterad, otålig och självisk. Chi var nästan precis likadan.
Under den här tiden, när jag var sådär 14-17 år gammal så ställde jag mig ofta frågan: "Varför ska man ha en syster?" Just då kände jag det som om jag skulle haft det bättre utan Chi.
Nu har jag svaret på frågan och det lyder: För att din syster alltid är din vän. Hon vet allt om din barndom. Hon minns alla kojor och alla smultronställen. Hon vet allt det där du försöker gömma för andra och ändå slutar hon inte älska dig. Hon ser när du ljuger för hon VET. Hon vet vem DU är.
Jag är 23 år nu och Chi har fyllt 20 år. Vi är vuxna. Det gör mig lite ledsen för vår barndom kommer aldrig tillbaka igen. Vi kommer aldrig mer ha den där låååååååånga sommaren vid havet och vi kommer aldrig mer bo tillsammans under samma tak såsom vi gjorde som små. Vi har lämnat den perioden bakom oss. Men vi minns det, båda två. Vi minns. Vi minns hur härligt det var att bli väckt med en nyutslagen ros av morfar eller exakt när det gällde att så högt som möjligt ropa "FRÅN LEJONKUNGEN!" när man såg på Disneydags...
Jag behöver aldrig förklara vad det är som sårar mig så i min fars beteende, Chi vet, hon har också blivit sårad. Chi behöver inte berätta hur det känns att bli sviken av sin pojkvän, jag vet, jag har också varit där...
Med den här artikeln vill jag säga en sak och det är denna: Även om du just nu tycker dina syskon är pest så vet du att du skulle göra vad som helst för att hjälpa dem. De är en del av dig, en del som annars skulle gå förlorad. Du älskar dem och de älskar dig. Om ett par år kommer du också finna att allt det jag har berättat här nog också stämmer på dig och din syster. Utan en syster hade jag varit så mycket ensammare...
Så gå nu! Gå och säg det direkt! Säg som det är...
"Du är den person som kan irritera mig allra mest men jag älskar dig ändå."
Er egna
/Acro
Nu har jag svaret på frågan och det lyder: För att din syster alltid är din vän. Hon vet allt om din barndom. Hon minns alla kojor och alla smultronställen. Hon vet allt det där du försöker gömma för andra och ändå slutar hon inte älska dig. Hon ser när du ljuger för hon VET. Hon vet vem DU är.
Jag är 23 år nu och Chi har fyllt 20 år. Vi är vuxna. Det gör mig lite ledsen för vår barndom kommer aldrig tillbaka igen. Vi kommer aldrig mer ha den där låååååååånga sommaren vid havet och vi kommer aldrig mer bo tillsammans under samma tak såsom vi gjorde som små. Vi har lämnat den perioden bakom oss. Men vi minns det, båda två. Vi minns. Vi minns hur härligt det var att bli väckt med en nyutslagen ros av morfar eller exakt när det gällde att så högt som möjligt ropa "FRÅN LEJONKUNGEN!" när man såg på Disneydags...
Jag behöver aldrig förklara vad det är som sårar mig så i min fars beteende, Chi vet, hon har också blivit sårad. Chi behöver inte berätta hur det känns att bli sviken av sin pojkvän, jag vet, jag har också varit där...
Med den här artikeln vill jag säga en sak och det är denna: Även om du just nu tycker dina syskon är pest så vet du att du skulle göra vad som helst för att hjälpa dem. De är en del av dig, en del som annars skulle gå förlorad. Du älskar dem och de älskar dig. Om ett par år kommer du också finna att allt det jag har berättat här nog också stämmer på dig och din syster. Utan en syster hade jag varit så mycket ensammare...
Så gå nu! Gå och säg det direkt! Säg som det är...
"Du är den person som kan irritera mig allra mest men jag älskar dig ändå."
Er egna
/Acro
En hyllning till min mor.
Jag vill tala om min mor. Vänta! Gå inte. Inte ska jag klaga och gnälla över att hon är dum. Jag är för gammal för sådant. Nej, det handlar om något annat.
Min mor är ganska gammal. Hon är snart 55 år. Jag har fått hennes kropp, vi är båda av medellängd med breda höfter och ett slätstruket yttre. När jag ser henne i ögonen så ser jag varifrån jag fick min blågrå färg.
Om man är snäll så säger man att min mamma har ljusbrunt eller möjligtvis mörkblont hår men om man ska vara sanningsenlig är det snarare grått med lite inslag av brunt. Det är klippt i en ganska kort frisyr som lockar sig kring huvudet och det gör inget större väsen av sig.
Min mamma klär sig enkelt men elegant, jeans, tröja, kanske en kofta, en sjal emellanåt. Hon tycker inte om stora smycken utan har samma droppe av guld runt halsen som hon har haft hela mitt liv.
Till sättet är hon snäll och hjälpsam, ibland blir hennes röst lite gäll när hon vill bli hörd i större sällskap. På alla sätt är min mamma ansvarsfull och en medlare. Hon talar inte gärna om sina känslor, hon tar inte gärna upp jobbiga saker och höjer inte rösten i onödan.
Min mamma är ingen alls.
När jag var tonåring så var jag som tonåringar är mest. Jag var vilsen, arg och irriterad. Jag tyckte min pappa var pest och att min mamma var slätstruken. Mamma var tråkig. Hon hade inget intressant att lära mig och hon pratade aldrig med mig. Hon ville inte ta reda på hur jag egentligen kände. Hatade jag min mamma? Såklart inte men jag föraktade henne ibland. Varför sa hon aldrig något när pappa höll på och gormade som värst, varför lät hon honom hålla på och gräla och gnälla på oss allihop. Jag tyckte hon var ryggradslös.
Jag var tonåring. Det är jag inte nu. Nu kan jag ser på min mor igen och se precis samma sak som jag såg då fast i ett nytt perspektiv. Min mamma är stark. Hon står där och tar emot när min pappa öser ovett över världen och är lika oberörd som när en gås får vatten på sig. Men jag vet också att när det går för långt, när han blir orättvis, när hans beskyllningar har gått alldeles över styr då säger hon nej. Hon tar inte det. Hon tar mitt parti, hon tar min systers parti.
Min mor är ganska gammal. Hon är snart 55 år. Jag har fått hennes kropp, vi är båda av medellängd med breda höfter och ett slätstruket yttre. När jag ser henne i ögonen så ser jag varifrån jag fick min blågrå färg.
Om man är snäll så säger man att min mamma har ljusbrunt eller möjligtvis mörkblont hår men om man ska vara sanningsenlig är det snarare grått med lite inslag av brunt. Det är klippt i en ganska kort frisyr som lockar sig kring huvudet och det gör inget större väsen av sig.
Min mamma klär sig enkelt men elegant, jeans, tröja, kanske en kofta, en sjal emellanåt. Hon tycker inte om stora smycken utan har samma droppe av guld runt halsen som hon har haft hela mitt liv.
Till sättet är hon snäll och hjälpsam, ibland blir hennes röst lite gäll när hon vill bli hörd i större sällskap. På alla sätt är min mamma ansvarsfull och en medlare. Hon talar inte gärna om sina känslor, hon tar inte gärna upp jobbiga saker och höjer inte rösten i onödan.
Min mamma är ingen alls.
När jag var tonåring så var jag som tonåringar är mest. Jag var vilsen, arg och irriterad. Jag tyckte min pappa var pest och att min mamma var slätstruken. Mamma var tråkig. Hon hade inget intressant att lära mig och hon pratade aldrig med mig. Hon ville inte ta reda på hur jag egentligen kände. Hatade jag min mamma? Såklart inte men jag föraktade henne ibland. Varför sa hon aldrig något när pappa höll på och gormade som värst, varför lät hon honom hålla på och gräla och gnälla på oss allihop. Jag tyckte hon var ryggradslös.
Jag var tonåring. Det är jag inte nu. Nu kan jag ser på min mor igen och se precis samma sak som jag såg då fast i ett nytt perspektiv. Min mamma är stark. Hon står där och tar emot när min pappa öser ovett över världen och är lika oberörd som när en gås får vatten på sig. Men jag vet också att när det går för långt, när han blir orättvis, när hans beskyllningar har gått alldeles över styr då säger hon nej. Hon tar inte det. Hon tar mitt parti, hon tar min systers parti.
Min mor har visst kunskaper som jag vill kunna och som jag har lärt mig. Jag har upptäckt mer och mer saker. Är det inte självklart för dig att du vet hur du planterar och driver upp en krukväxt? Hur du tar sticklingar från växter? Hur du sköter ett växthus och hur du klipper fruktträd? Det är självklart för mig. Mamma lärde mig.
Kan inte du rita ut mönster för att sy dig en kjol? Kan inte du fålla? Kan inte du sticka och virka? Kan inte du laga din väska när den går sönder? Sånt kan jag. Sådant har jag fått med mig av min mor.
För mig sitter recepten på maträtterna i ryggen. Jag vet hur man gör. Jag kan grunderna och jag är inte rädd för att pröva. Jag vet att man måste vara försiktig så man inte får med äggula när man gör maräng och jag vet hur man gör en dressing av det man råkar ha i kylen. Mamma visste det.
Min mamma är också jätteduktig på sitt jobb. Hon är löneekonom och kan massor om arbetsrätt. Hon har hjälpt mig när jag hamnat i knipa på jobbet, hon har hjälpt mig ta kontakt med advokater och med myndigheter...
Min mamma har aldrig varit överbeskyddande mot mig. Hon har försett mig med ett gäng goda råd och sedan bara stått där i bakgrunden. Hon har sett mig misslyckas ibland men framförallt har hon sett mig lyckas och har alltid varit där och kommit med beröm.
Min mamma läser alla mina skolarbeten innan jag skickar in dem. Hon läser allt och rättar och kommer med förslag. Hon gjorde det när jag var 7 år gammal och hon gör det fortfarande fast jag har fyllt 23.
När du flyttar ihop så kommer du nog märka hur stort avtryck din familj har gjort på dig. Jag vet. Jag fick en gång en kommentar av A att: "Det smakar inte som mammas." och konstigt nog blev jag väldigt förolämpad. För såklart. Det smakade visst nästan precis som mammas köttfärssås gör! Så som köttfärssås ska smaka!
Min mor är min måttstock och lyckas jag bli bara lite mer som henne så vet jag att jag inte är någon dålig person.
Tack.
Kan inte du rita ut mönster för att sy dig en kjol? Kan inte du fålla? Kan inte du sticka och virka? Kan inte du laga din väska när den går sönder? Sånt kan jag. Sådant har jag fått med mig av min mor.
För mig sitter recepten på maträtterna i ryggen. Jag vet hur man gör. Jag kan grunderna och jag är inte rädd för att pröva. Jag vet att man måste vara försiktig så man inte får med äggula när man gör maräng och jag vet hur man gör en dressing av det man råkar ha i kylen. Mamma visste det.
Min mamma är också jätteduktig på sitt jobb. Hon är löneekonom och kan massor om arbetsrätt. Hon har hjälpt mig när jag hamnat i knipa på jobbet, hon har hjälpt mig ta kontakt med advokater och med myndigheter...
Min mamma har aldrig varit överbeskyddande mot mig. Hon har försett mig med ett gäng goda råd och sedan bara stått där i bakgrunden. Hon har sett mig misslyckas ibland men framförallt har hon sett mig lyckas och har alltid varit där och kommit med beröm.
Min mamma läser alla mina skolarbeten innan jag skickar in dem. Hon läser allt och rättar och kommer med förslag. Hon gjorde det när jag var 7 år gammal och hon gör det fortfarande fast jag har fyllt 23.
När du flyttar ihop så kommer du nog märka hur stort avtryck din familj har gjort på dig. Jag vet. Jag fick en gång en kommentar av A att: "Det smakar inte som mammas." och konstigt nog blev jag väldigt förolämpad. För såklart. Det smakade visst nästan precis som mammas köttfärssås gör! Så som köttfärssås ska smaka!
Min mor är min måttstock och lyckas jag bli bara lite mer som henne så vet jag att jag inte är någon dålig person.
Tack.
Dina handlingar = ditt ansvar
När du läser det här pågår crewstrejken. Det är tråkigt. Det är inte kul att inte hjälpa till men det är ännu tråkigare att möta den behandling som flera i crew har mött från vissa medlemmar.
"Det är fegt! Det är era att ansvar! Ni ska tåla sådant!" Släng dig i väggen säger jag. Jag har varit crew i 6 år. Maria på Sole i sju år. Ingen har varit med i mindre än 2 år. Ja, vi ska tåla klagomål och tjat och det har vi gjort. De flesta av oss i över ett halvt decenium. Men jag kan inte sluta vara mänsklig och jag får säga ifrån när det blir för mycket. Vi säger ifrån nu.
Det är som om vissa medlemmar tror att medlemsavtalet och svensk lag gör ett undantag för crewmedlemmar. Då är det helt okej att kalla dem dumma i huvudet, idioter, otrevliga, lata, elaka och puckade. Jag menar, de är ju crew, inte medlemmar...
"Ni har ju valt det frivilligt!" Ja, as in: Jag jobbar gratis. Tänk efter själv: Verkar det logiskt att behandla de som jobbar frivilligt som skit? De får ju inget för det.
Ja, jag valde att ställa upp som crew av egen fri vilja, men inte var det för att jag såg fram emot att ta skit. Nej, det var något annat som drev mig: vänskapen och förståelsen mellan medlemmarna, att sitta där, som en skugga i chatten och se hur ni, ungdomarna, knyter vänskapsband och utbyter idéer. Det är därför jag gör det. Inte för att jag är en idiot och för att jag är lat och otrevlig. Då skulle det vara enklare att bara trolla i gnägg än att vara crew.
Och vad är det här om att det är mitt ansvar att hålla koll på sidan? Är jag din mamma? Är jag Egmont kärnans mamma? Är du inte en självständig person som är mogen nog att följa gemensamma regler och uppträda civiliserat?
"Det är fegt! Det är era att ansvar! Ni ska tåla sådant!" Släng dig i väggen säger jag. Jag har varit crew i 6 år. Maria på Sole i sju år. Ingen har varit med i mindre än 2 år. Ja, vi ska tåla klagomål och tjat och det har vi gjort. De flesta av oss i över ett halvt decenium. Men jag kan inte sluta vara mänsklig och jag får säga ifrån när det blir för mycket. Vi säger ifrån nu.
Det är som om vissa medlemmar tror att medlemsavtalet och svensk lag gör ett undantag för crewmedlemmar. Då är det helt okej att kalla dem dumma i huvudet, idioter, otrevliga, lata, elaka och puckade. Jag menar, de är ju crew, inte medlemmar...
"Ni har ju valt det frivilligt!" Ja, as in: Jag jobbar gratis. Tänk efter själv: Verkar det logiskt att behandla de som jobbar frivilligt som skit? De får ju inget för det.
Ja, jag valde att ställa upp som crew av egen fri vilja, men inte var det för att jag såg fram emot att ta skit. Nej, det var något annat som drev mig: vänskapen och förståelsen mellan medlemmarna, att sitta där, som en skugga i chatten och se hur ni, ungdomarna, knyter vänskapsband och utbyter idéer. Det är därför jag gör det. Inte för att jag är en idiot och för att jag är lat och otrevlig. Då skulle det vara enklare att bara trolla i gnägg än att vara crew.
Och vad är det här om att det är mitt ansvar att hålla koll på sidan? Är jag din mamma? Är jag Egmont kärnans mamma? Är du inte en självständig person som är mogen nog att följa gemensamma regler och uppträda civiliserat?
Måste jag kolla att du har tvättat dig bakom öronen. Jag måste säga att jag blir förvånad när ni blir arg på mig över vad andra gör. Ni blir arg på mig därför att jag inte tänker städa upp efter er. De av er som klagar på att crew nu går ut i strejk, är ni också de personer som gnäller på sina föräldrar för att föräldrarna inte har plockat bort er disk också?
Vad tror vi att detta kommer leda till? Jag vet inte. jag har ingen aning. Men jag vet att vi inte skulle orkat fortsätta som det var. Vi kunde ha valt att bara lägga ner och låta er vara men vi vill inte överge er. Vi tror på sidan och på er och hoppas på en förändring, en förbättring.
Att crew går ut i strejk innebär inte heller att du kan agera hur som helst utan att råka ut för några konsekvenser. Jag vill uppmana folk att tipsa crew om det är något speciellt stall som uppför sig väldigt illa under veckan så kommer det att tas upp efter strejkens slut. Dina handlingar får konsekvenser.
Det är under denna veckan som agnarna skiljs från vetet. Är du en person värd att vara medlem eller tar du en chans bara för att förstöra? Vem är du innerst inne? Show your true face.
Förstår du nu hur vi tänker? Vi kan ta skit men vi ska inte behöva göra det. Det är en viktig skillnad. Vi tror på sidan och vi tror på dig. Lev upp till våra förväntningar, visa oss vad sidan egentligen har för medlemmar.
Vi måste utgå från att DU tar ansvar för DIG och JAG tar ansvar för MIG.
Peace, Love and Understanding.
/Acro
Vad tror vi att detta kommer leda till? Jag vet inte. jag har ingen aning. Men jag vet att vi inte skulle orkat fortsätta som det var. Vi kunde ha valt att bara lägga ner och låta er vara men vi vill inte överge er. Vi tror på sidan och på er och hoppas på en förändring, en förbättring.
Att crew går ut i strejk innebär inte heller att du kan agera hur som helst utan att råka ut för några konsekvenser. Jag vill uppmana folk att tipsa crew om det är något speciellt stall som uppför sig väldigt illa under veckan så kommer det att tas upp efter strejkens slut. Dina handlingar får konsekvenser.
Det är under denna veckan som agnarna skiljs från vetet. Är du en person värd att vara medlem eller tar du en chans bara för att förstöra? Vem är du innerst inne? Show your true face.
Förstår du nu hur vi tänker? Vi kan ta skit men vi ska inte behöva göra det. Det är en viktig skillnad. Vi tror på sidan och vi tror på dig. Lev upp till våra förväntningar, visa oss vad sidan egentligen har för medlemmar.
Vi måste utgå från att DU tar ansvar för DIG och JAG tar ansvar för MIG.
Peace, Love and Understanding.
/Acro
Är jag otrevlig? Projicerar du dina känslor på mig?
I det här numret tänkte jag reda ut ett missförstånd som ofta sker när jag kommunicerar här på stallet.se. Är ni redo? Här kommer det:
Jag är inte sur.
Hur kan detta vara ett ständigt återkommande missförstånd?
Framförallt sker det då jag, i min egenskap av Crew-medlem, får en fråga som jag ska besvara. Låt oss säga att frågan är:
"Mitt stall har blivit stulet, kan du ta tillbaka det?"
På en sådan fråga skulle jag skriva något som "Hej. Tyvärr kan jag som crew inte åtgärda stulna stall utan du får vända dig till support för hjälp. /Acro" Och det är här det går snett...
FÖR HERRE MIN SKAPARE! JAG HAR INGEN SMILEY!!!! Stoppa pressarna! Man kan ju inte skriva utan att använda stora mängder kolon och paranteser!!!
Tänk dig själv om du vände dig till polisen och anmälde att din cykel var stulen, okej? Skulle du bli nöjd om du fick "Tråkigt! Vi får väl leta. ;);););)" tillbaka? Nej, förmodligen inte. Du vill inte ha smileys i brev från myndigheter. Är det en seriös fråga så vill du ha ett seriöst svar.
Jag ger seriösa svar. När du kommer och frågar mig något så tar jag det på allvar. I det första svaret kommer du med största sannolikhet inte få en smiley utan ett helt neutralt mejl utan känslor. Sedan kan man fundera vidare på detta...
Jag är inte sur.
Hur kan detta vara ett ständigt återkommande missförstånd?
Framförallt sker det då jag, i min egenskap av Crew-medlem, får en fråga som jag ska besvara. Låt oss säga att frågan är:
"Mitt stall har blivit stulet, kan du ta tillbaka det?"
På en sådan fråga skulle jag skriva något som "Hej. Tyvärr kan jag som crew inte åtgärda stulna stall utan du får vända dig till support för hjälp. /Acro" Och det är här det går snett...
FÖR HERRE MIN SKAPARE! JAG HAR INGEN SMILEY!!!! Stoppa pressarna! Man kan ju inte skriva utan att använda stora mängder kolon och paranteser!!!
Tänk dig själv om du vände dig till polisen och anmälde att din cykel var stulen, okej? Skulle du bli nöjd om du fick "Tråkigt! Vi får väl leta. ;);););)" tillbaka? Nej, förmodligen inte. Du vill inte ha smileys i brev från myndigheter. Är det en seriös fråga så vill du ha ett seriöst svar.
Jag ger seriösa svar. När du kommer och frågar mig något så tar jag det på allvar. I det första svaret kommer du med största sannolikhet inte få en smiley utan ett helt neutralt mejl utan känslor. Sedan kan man fundera vidare på detta...
Om jag skriver utan känslor i svaret, var kommer det otrevliga ifrån då? Det kommer inte från mig så det måste komma från dig. Du tycker att jag borde vara arg så du bestämmer att jag är det. Du är själv irriterad över ditt stulna stall så du antar att jag är det också... Du för över dina känslor på mina ord.
Är det jag som är otrevlig då?
Jag tycker vi ska utföra ett test, okej? Harkla dig lite och säg sedan detta högt och snabbt och tänk på hur din mamma låter när hon är irriterad på dig: "Jag kan inte hjälpa dig med stulna stall."
grinigt va?
Pröva då samma mening fast tänk dig att du ligger i sängen och din pappa sitter och ska läsa en saga för dig precis som om du var liten igen. Med låg och mjuk stämma säger han precis samma sak... Då blev det plötsligt snäll, uppmuntrande och vänligt...
samma ord. Det är du som sätter röst på mina ord. Du väljer att sätta den irriterade och griniga rösten av en stressad mamma när jag egentligen är den lugna förklarande rösten från din pappa när du var liten.
Jag är inte otrevlig. Du gör mig det. Tänk på det nästa gång du far ut mot en person som har skrivit något här på stallet. ställ dig frågan: vilken röst använde jag när jag läste detta?
:P:P:P:P:P
/Acro
Är det jag som är otrevlig då?
Jag tycker vi ska utföra ett test, okej? Harkla dig lite och säg sedan detta högt och snabbt och tänk på hur din mamma låter när hon är irriterad på dig: "Jag kan inte hjälpa dig med stulna stall."
grinigt va?
Pröva då samma mening fast tänk dig att du ligger i sängen och din pappa sitter och ska läsa en saga för dig precis som om du var liten igen. Med låg och mjuk stämma säger han precis samma sak... Då blev det plötsligt snäll, uppmuntrande och vänligt...
samma ord. Det är du som sätter röst på mina ord. Du väljer att sätta den irriterade och griniga rösten av en stressad mamma när jag egentligen är den lugna förklarande rösten från din pappa när du var liten.
Jag är inte otrevlig. Du gör mig det. Tänk på det nästa gång du far ut mot en person som har skrivit något här på stallet. ställ dig frågan: vilken röst använde jag när jag läste detta?
:P:P:P:P:P
/Acro
Förnamn på hemsidor? A rose by any other name would smell as sweet...
Jag har många namn. Fler än ni tror. Jag är Acro, Frida, Greta-Stina, Paparazzi, Kajsa-Fia, Gumman, Sötnos, Darling, Raring, Älskling och Elskeling. alla de namnen är delar av mig men enbart ett av namnen är inte resten av mig.
Verkar det komplicerat? Låt mig förklara...
Detta nummer kommer beröra att använda sitt riktiga namn på stallet.se och vad det innebär för dig och för alla andra.
Mitt namn är Acro. Oooookej.... Givetvis förstår ni att det inte är det namn mina föräldrar valde åt mig när jag föddes men det är det namn jag går under här på stallet.se. Och så vill jag ställa en fråga:
Vad gör det för skillnad om jag använder ett alias eller mitt dopnamn här?
Ingen alls. Oavsett om du hade kallat mig Acro eller Evelina så hade jag varit samma person i det jag skriver och det jag uttrycker här. Namnet du kallar mig gör mig inte till någon annan person.
Däremot gör forumet mig till någon annan än den person min sambo möter varje morgon. Han möter sin Älskling och ser en annan person än den ni ser när ni möter Acro här. På samma sätt är jag någon annan med min mamma, som hennes Gumma och ytterligare en hos min bästis som Sötnos... Det är mötet med personen som skapar mig, inte namnet jag blir kallad.
Verkar det komplicerat? Låt mig förklara...
Detta nummer kommer beröra att använda sitt riktiga namn på stallet.se och vad det innebär för dig och för alla andra.
Mitt namn är Acro. Oooookej.... Givetvis förstår ni att det inte är det namn mina föräldrar valde åt mig när jag föddes men det är det namn jag går under här på stallet.se. Och så vill jag ställa en fråga:
Vad gör det för skillnad om jag använder ett alias eller mitt dopnamn här?
Ingen alls. Oavsett om du hade kallat mig Acro eller Evelina så hade jag varit samma person i det jag skriver och det jag uttrycker här. Namnet du kallar mig gör mig inte till någon annan person.
Däremot gör forumet mig till någon annan än den person min sambo möter varje morgon. Han möter sin Älskling och ser en annan person än den ni ser när ni möter Acro här. På samma sätt är jag någon annan med min mamma, som hennes Gumma och ytterligare en hos min bästis som Sötnos... Det är mötet med personen som skapar mig, inte namnet jag blir kallad.
Varför tar jag upp det här för? Jo, för jag tycker att det är bättre att kalla någon vid stallnamn än vid förnamn. Nu har jag gett mitt eget högst personliga skäl men det finns också ett annat, allmängiltigt skäl till att inte använda förnamn:
Det stänger folk ute.
Jag sitter själv i chatten rätt mycket men jag känner mig så fruktansvärt utanför när jag läser där och "Jessica", "Madde", och "Ellen" skriver till varandra. En anledning är att det känns som ett privat samtal och då vill jag inte störa, de kanske inte alls vill att jag ska skriva och lägga mig i. Men det mest utestängande och irriterande är nog ändå att jag inte fattar vem som är vem och vilka som pratar med varandra. Jag förstår inte vem som frågan ställs till, jag kan inte avgöra om de pratar om någon som är i chatten, någon annan medlem på stallet eller om det är så att de har gemensamma vänner IRL.
Så tänk på det. Kanske är det bättre att ha någon form av förkortning av ditt stallnamn som det namn som folk här kan kalla dig. Och ja, jag vet att folk här byter stall lika ofta som de byter underkläder men då kanske det ändå är så att man ska byta smeknamn också? Så att alla känner sig mer inkluderade. För att alla här ska förstå.
See ya later!
/Acro-Lena-Stina-Kajsa-Greta-Fia-Toka-Rarings-Älsklings-Crewen!
Det stänger folk ute.
Jag sitter själv i chatten rätt mycket men jag känner mig så fruktansvärt utanför när jag läser där och "Jessica", "Madde", och "Ellen" skriver till varandra. En anledning är att det känns som ett privat samtal och då vill jag inte störa, de kanske inte alls vill att jag ska skriva och lägga mig i. Men det mest utestängande och irriterande är nog ändå att jag inte fattar vem som är vem och vilka som pratar med varandra. Jag förstår inte vem som frågan ställs till, jag kan inte avgöra om de pratar om någon som är i chatten, någon annan medlem på stallet eller om det är så att de har gemensamma vänner IRL.
Så tänk på det. Kanske är det bättre att ha någon form av förkortning av ditt stallnamn som det namn som folk här kan kalla dig. Och ja, jag vet att folk här byter stall lika ofta som de byter underkläder men då kanske det ändå är så att man ska byta smeknamn också? Så att alla känner sig mer inkluderade. För att alla här ska förstå.
See ya later!
/Acro-Lena-Stina-Kajsa-Greta-Fia-Toka-Rarings-Älsklings-Crewen!
Slit inte ut förlovningens betydelse!
"Asså! Tycker ni det är förtidigt att förlova sig om man är 16 & 17 år och har varit ihop i ett år?"
"Nej! Jag är 15 och jag förlovade mig och vi hade varit ihop i 5 månader då. Jag är jättelycklig!"
Jag är upprörd! Jag blir störd och irriterad! Jag.... Ahhh...
Andas... Återfinn balansen. Inte behöver jag bli så upprörd över det? Nej, verkligen inte. Så jag ska hejda mig själv.
Men jag tänker inte bara på mig. Jag tänker på väldigt många andra också. För oss är förlovning något viktigt. Det är kanske det tredje största steget i livet. Glöm allt om att välja skola och sånt... Att förlova sig är att göra ett livsviktigt val för mig. Man väljer vem man vill leva med för resten av livet och går ut offentligt och berättar det.
Det handlar inte om att köpa en ring och sen är det klart. Ringen är bara en påminnelse om vad man har satt igång. Du har startat en rörelse som i slutändan kommer förena två familjer i ett gemensamt företag.
Traditionellt sett innebär en förlovning att det kommer firas bröllop inom ett år. Om du är 15 år, hur har du tänkt genomföra det? Är jag för traditionell av mig? Mycket möjligt. Själv kanske jag inte heller kommer kunna hålla på det där med 1 år men kanske 2 år i alla fall.
När ni förlovar er så tänk inte i nuet. Tänk inte bara här och nu, tänk nästa år, tänk om fem år, tänk om tio år. Förlovning handlar inte om nuet, förlovningen handlar om framtiden.
"Nej! Jag är 15 och jag förlovade mig och vi hade varit ihop i 5 månader då. Jag är jättelycklig!"
Jag är upprörd! Jag blir störd och irriterad! Jag.... Ahhh...
Andas... Återfinn balansen. Inte behöver jag bli så upprörd över det? Nej, verkligen inte. Så jag ska hejda mig själv.
Men jag tänker inte bara på mig. Jag tänker på väldigt många andra också. För oss är förlovning något viktigt. Det är kanske det tredje största steget i livet. Glöm allt om att välja skola och sånt... Att förlova sig är att göra ett livsviktigt val för mig. Man väljer vem man vill leva med för resten av livet och går ut offentligt och berättar det.
Det handlar inte om att köpa en ring och sen är det klart. Ringen är bara en påminnelse om vad man har satt igång. Du har startat en rörelse som i slutändan kommer förena två familjer i ett gemensamt företag.
Traditionellt sett innebär en förlovning att det kommer firas bröllop inom ett år. Om du är 15 år, hur har du tänkt genomföra det? Är jag för traditionell av mig? Mycket möjligt. Själv kanske jag inte heller kommer kunna hålla på det där med 1 år men kanske 2 år i alla fall.
När ni förlovar er så tänk inte i nuet. Tänk inte bara här och nu, tänk nästa år, tänk om fem år, tänk om tio år. Förlovning handlar inte om nuet, förlovningen handlar om framtiden.
Jag är inte förlovad. Och ni tänker "Yeah? So what?" Jag tänkte bara berätta det och ge er lite perspektiv på det här med förhållanden. Jag är 23 år och är ihop med min kille sedan 5 år. Vi har köpt lägenhet och skaffat katt ihop. Vi bor ihop sedan 1½ år och vi har en stabil grund att bygga på. Men vi är inte förlovade.
Missförstå mig inte, någon gång i framtiden vill jag gifta mig men som ni förstår tar jag inte lätt på det här och jag vill vara säker. Jag vill veta att oavsett vad som händer så väljer jag honom idag och imorgon.
Många av mina vänner lever också ihop med sina pojk och flickvänner och de har inte heller förlovat sig helt enkelt för att de inte känner sig redo. Jag tvivlar inte på att de flesta av oss kommer ta steget om sådär 5 år eller så men tills dess är det här nog. Jag behöver ingen ring för att veta att han älskar mig. Och han behöver inte bli kallad för min fästman för att han ska veta att han är den jag valt.
Så om du inte tänker 10 år in i framtiden tycker inte jag att du ska förlova dig. För om hälften av alla tonåringar förlovar sig och bryter upp igen... Vad betyder det då för oss som är kvar? Vad är det för mening med att förlova sig om de flesta som gör det ändå inte fullföljer det hela och gifter sig? Varför ska man förlova sig om man inte vill gifta sig? Det finns andra alternativ, varöfr inte registrera partnerskap? Jag ber dig, urvattna inte begreppet. Ta inte steg in i framtiden som du ännu inte är redo att ta. Du är ung ännu, du har hundratals möjligheter att välja och välja om igen. Försök att hålla det här valet speciellt. Försök att hålla det här unikt.
Nej, jag är inte emot att skilja sig, verkligen inte, men vi kan väl i alla fall leva med tron och förhoppningen om ett förhållande som håller livet ut...
För jag tror på kärleken och jag tror på att ta alla mina löften på största allvar.
Missförstå mig inte, någon gång i framtiden vill jag gifta mig men som ni förstår tar jag inte lätt på det här och jag vill vara säker. Jag vill veta att oavsett vad som händer så väljer jag honom idag och imorgon.
Många av mina vänner lever också ihop med sina pojk och flickvänner och de har inte heller förlovat sig helt enkelt för att de inte känner sig redo. Jag tvivlar inte på att de flesta av oss kommer ta steget om sådär 5 år eller så men tills dess är det här nog. Jag behöver ingen ring för att veta att han älskar mig. Och han behöver inte bli kallad för min fästman för att han ska veta att han är den jag valt.
Så om du inte tänker 10 år in i framtiden tycker inte jag att du ska förlova dig. För om hälften av alla tonåringar förlovar sig och bryter upp igen... Vad betyder det då för oss som är kvar? Vad är det för mening med att förlova sig om de flesta som gör det ändå inte fullföljer det hela och gifter sig? Varför ska man förlova sig om man inte vill gifta sig? Det finns andra alternativ, varöfr inte registrera partnerskap? Jag ber dig, urvattna inte begreppet. Ta inte steg in i framtiden som du ännu inte är redo att ta. Du är ung ännu, du har hundratals möjligheter att välja och välja om igen. Försök att hålla det här valet speciellt. Försök att hålla det här unikt.
Nej, jag är inte emot att skilja sig, verkligen inte, men vi kan väl i alla fall leva med tron och förhoppningen om ett förhållande som håller livet ut...
För jag tror på kärleken och jag tror på att ta alla mina löften på största allvar.
/Acro
Språkliga misstag...
Ja, jag vet. Alla är olika, har olika lätt för att skriva och är olika gamla. Det är det inget fel på alls. Men jag tänkte ändå dra mitt strå till stacken och ge några små tips och råd för att minska de språkfel som många här på stallet.se gör. Dina misstag spelar roll i och med att det du skriver är i stort sett det enda sättet för mig att ta reda på och bedöma vem du är.
Vad har jag för någon kunskap som berättigar mig till att göra detta då? Jo, jag har läst svensklärarprogrammet i två år och har endast en termin kvar innan jag är klar med att läsa svenska. Alltså har jag läst lika mycket svenska på universitetsnivå som de flesta lärare du mött eller mer även om jag inte har din lärares erfarenhet ännu. Kom gärna med förslag och konstruktiv kritik om hur tidningen kan förbättras!
Vad har jag för någon kunskap som berättigar mig till att göra detta då? Jo, jag har läst svensklärarprogrammet i två år och har endast en termin kvar innan jag är klar med att läsa svenska. Alltså har jag läst lika mycket svenska på universitetsnivå som de flesta lärare du mött eller mer även om jag inte har din lärares erfarenhet ännu. Kom gärna med förslag och konstruktiv kritik om hur tidningen kan förbättras!
Sär skrivning
Ett vanligt misstag som många gör är det här med sär skrivning. Eller särskrivning som det egentligen skrivs. Det är ett mycket allvarligt misstag eftersom det kan förändra hela meningen som du har skrivit. Affärens "kassapersonal" är de som tar betalt av dig medan affärens "kassa personal" är dåliga anställda som inte gör vad de ska. En "brunhårig sjuksköterska" får gärna ta hand om mig men en "brun hårig sjuk sköterska" blir i mitt huvud något i stil med en gorilla i uniform. Alltså är det viktigt att tänka på att inte särskriva. Om du är osäker på om ett ord sitter ihop eller inte så läs det högt för dig själv och ta ett andetag där du har gjort ett mellanslag. Då märker du genast att "super lycklig" inte ska särskrivas, för inte dricker du alkohol heller? För övrigt är det en bra sak att komma ihåg att "jätte", "pytte", "super", "mega" och alla andra såna uttryck som förstärker det du vill säga inte särskrivs.
De och dem!
Ett vanligt misstag som folk gör är skillnaden mellan "de"och "dem". Jag ska nu ge ett tips:
Jag vill använda det mer korrekta de/dem i meningen "Dom stannade vid huset och tog med sig dom också." För att vara säker på att sätta in rätt ord på rätt plats byter jag ut "dom" mot jag/mig. Då blir det: "Jag stannade vid huset och tog med sig mig också." Meningen blir lite märklig men den är grammatiskt korrekt. Sen är det enkelt för såhär kan man koppla ihop orden:
MMMMig = deMMMM
Jag = De
Om du kommer ihåg att där "Mig" passar in, hör "DeM" hemma så kommer du alltid veta när du ska använda "de" och när du ska använda "dem". Så hur blir meningen då? "De stannade vid huset och tog med sig dem med." Enkelt! M och M hör ihop!!
Men om du känner dig osäker är det bättre att alltid använda "dom"!
Jag vill använda det mer korrekta de/dem i meningen "Dom stannade vid huset och tog med sig dom också." För att vara säker på att sätta in rätt ord på rätt plats byter jag ut "dom" mot jag/mig. Då blir det: "Jag stannade vid huset och tog med sig mig också." Meningen blir lite märklig men den är grammatiskt korrekt. Sen är det enkelt för såhär kan man koppla ihop orden:
MMMMig = deMMMM
Jag = De
Om du kommer ihåg att där "Mig" passar in, hör "DeM" hemma så kommer du alltid veta när du ska använda "de" och när du ska använda "dem". Så hur blir meningen då? "De stannade vid huset och tog med sig dem med." Enkelt! M och M hör ihop!!
Men om du känner dig osäker är det bättre att alltid använda "dom"!
Word och Wiki!
Du kan också använda Word som ett sätt att kontrollera vad du har skrivit. Word upptäcker dina slarvfel och hjälper dig rätta dem men kom ihåg att word inte alltid känner igen dina sammansatt ord! Nyare Word har blivit bättre på det men det kan ändå finnas ord som den rödmarkerar. Tänk då efter innan du lägger till ett mellanslag och särskriver!
Ett annat tips är att söka upp Wikipedias lista över vanliga språkfel. Där ges hundratals exempel på ord som det är vanligt att man stavar fel. Givetvis måste man vara källkritisk mot Wikipedia men till viss del känner jag att den är användbar. Tro bara inte att allt är helt sant... ;)
Ett annat tips är att söka upp Wikipedias lista över vanliga språkfel. Där ges hundratals exempel på ord som det är vanligt att man stavar fel. Givetvis måste man vara källkritisk mot Wikipedia men till viss del känner jag att den är användbar. Tro bara inte att allt är helt sant... ;)
Googla!
Googla! Om du är osäker på stavningen av ett ord och inte orkar öppna word eller inte litar på det, kan du använda dig av internet. Om du går in på google.se och ser till att endast visa sidor på svenska så kan du söka på olika ord och uttryck och se vilka du får flest träffar på. T.ex ordet dig/dej. Vilken form ska man använda? Jag går in och söker på svenska sidor och skriver in de olika alternativen inom citationstecken. "dig" fick 142 miljoner träffar och "dej" fick 8,7 miljoner träffar. På så sätt kan man se att det är vanligare att använda dig och om du ska skriva något formellt kanske du väljer den vanligaste formen, dig.
Kärlek!
Acro
Stut-eri eller Häst-eri? Stut är ju en ung tjur?
Jag tänker ta upp ordet "Stuteri" och förklara vad ordet kommer ifrån och hur språkhistorien ser ut. De källor jag använt mig av är SAOB och Hellquists etymologiska ordbok.
Så... Vad kommer ordet stuteri ifrån?
Ordet stuteri är minst sagt förvirrande i sin utformning och är tvetydigt i vad det egentligen är. Ett tvätteri tvättar man i, ett färgeri färgar man i och ett spinneri spinner man i. Men stuteri då?
Alla hästtjejer vet att på ett stuteri avlar man fram hästar av olika färger och storlekar. Att sedan ordet stut i svenskan betecknar en ung, kastrerad tjur ställer till det. Vad har en ung tjur att göra med ston och föl?
Är det hästfolket som i alla år har missuppfattat vad ett stuteri egentligen bör ägna sig åt eller finns det en annan förklaring? Jo, visst finns det en rimlig förklaring, orden har nämligen olika ursprung och betecknar olika saker.
Ordet stut går att spåra ända tillbaka till fornsvenskan och ordet återfinns bland annat i tyskan, isländskan och danskan med samma eller liknande betydelse som i svenskan. Det har från början haft betydelsen av ’den trubbiga änden av ett horn’ men ordet är också besläktat med tyskans stotze ’stam, något avstubbat’ och engelskans stot ’ung oxe, unghäst’.
Så vad kommer stuteri ifrån då? Ordet kommer från det tyska ordet stuterei där ordet stute betyder ’sto’, alltså en häst av honkön eller ’en hästflock’. Ordet har helt enkelt importerats från tyskan och inledningen liknar då det fornsvenska ordet för ung oxe. Det finns belägg i SAOB från 1600-talet där ordet används om hästgårdar så varken nu eller tidigare har hästfolket fått ordet stuteri om bakhoven.
Ordet stuteri är minst sagt förvirrande i sin utformning och är tvetydigt i vad det egentligen är. Ett tvätteri tvättar man i, ett färgeri färgar man i och ett spinneri spinner man i. Men stuteri då?
Alla hästtjejer vet att på ett stuteri avlar man fram hästar av olika färger och storlekar. Att sedan ordet stut i svenskan betecknar en ung, kastrerad tjur ställer till det. Vad har en ung tjur att göra med ston och föl?
Är det hästfolket som i alla år har missuppfattat vad ett stuteri egentligen bör ägna sig åt eller finns det en annan förklaring? Jo, visst finns det en rimlig förklaring, orden har nämligen olika ursprung och betecknar olika saker.
Ordet stut går att spåra ända tillbaka till fornsvenskan och ordet återfinns bland annat i tyskan, isländskan och danskan med samma eller liknande betydelse som i svenskan. Det har från början haft betydelsen av ’den trubbiga änden av ett horn’ men ordet är också besläktat med tyskans stotze ’stam, något avstubbat’ och engelskans stot ’ung oxe, unghäst’.
Så vad kommer stuteri ifrån då? Ordet kommer från det tyska ordet stuterei där ordet stute betyder ’sto’, alltså en häst av honkön eller ’en hästflock’. Ordet har helt enkelt importerats från tyskan och inledningen liknar då det fornsvenska ordet för ung oxe. Det finns belägg i SAOB från 1600-talet där ordet används om hästgårdar så varken nu eller tidigare har hästfolket fått ordet stuteri om bakhoven.
Häst-eri eller Stut-eri?
En stut är ju en ung tjur, hur går det ihop?
En stut är ju en ung tjur, hur går det ihop?
Att sluta eller inte sluta? - Det är frågan!
"JAG SLUTAR!" Tjatet dyker upp i stora röda bokstäver. Det lyser mot det vita och jag ser det och tänker: "So what?" Återigen har ni tvingat mig att vara en cynisk människa. Ja, jag skulle vilja kalla mig själv en känslokall bitch när jag läser det och det inte dyker upp någon känsla eller tanke inom mig annat än en önskan att få kasta ur mig någon dryg kommentar.
Vad har hänt? Varför är jag såhär? Inte är det för att jag är sådan som person. Jag bryr mig om människor och framförallt om ungdomar och gör mitt bästa för mina medmänniskor. Men just det att du ska sluta rör mig inte ryggen längre.
För några dagar sedan såg jag ett sådant tjat och tittade in på stallet. Fint, iordninggjort, fina djur och på alla sätt ett normalt, hyfsat framgångsrikt stall. Hen hade också fått några HB-inlägg som svar på sitt tjat. Sedan klickade jag på loggen för att se vad stallet hade haft för sig och svaret var kristallklart: Skickat tjat.
I nästan två veckor hade stallet enbart skickat tjat i stil med att: "Nu slutar jag!" och "Hejdå, s.s!". I två veckor hade hen slutat. Ja, för det var väl uppenbart att hen hade lagt av med att logga in och vara aktiv här på hemsidan? Att logga in en eller två gånger per dag är ju inte alls att fortsätta driva stallet.
Noll respekt. Det är vad man får av mig då. Jag kan inte ta dig på allvar om du kastar ur dig saker hur som helst jämt.
Sedan... Om ni tänker efter; vad gör det för dig om folk slutar? En eller annan kan vara din vän, givetvis men oftast är det någon du möjligtvis pratat med någon gång i chatten.
"Ingen köper mina djur och jag har aldrig vunnit ST eller rosett!! Nu slutar jag!" Fine. Gör så. Om det är enda anledningen till att du är här är jag nästan glad om du slutar för då är du ändå inte intresserad av att umgås med mig.
Vad har hänt? Varför är jag såhär? Inte är det för att jag är sådan som person. Jag bryr mig om människor och framförallt om ungdomar och gör mitt bästa för mina medmänniskor. Men just det att du ska sluta rör mig inte ryggen längre.
För några dagar sedan såg jag ett sådant tjat och tittade in på stallet. Fint, iordninggjort, fina djur och på alla sätt ett normalt, hyfsat framgångsrikt stall. Hen hade också fått några HB-inlägg som svar på sitt tjat. Sedan klickade jag på loggen för att se vad stallet hade haft för sig och svaret var kristallklart: Skickat tjat.
I nästan två veckor hade stallet enbart skickat tjat i stil med att: "Nu slutar jag!" och "Hejdå, s.s!". I två veckor hade hen slutat. Ja, för det var väl uppenbart att hen hade lagt av med att logga in och vara aktiv här på hemsidan? Att logga in en eller två gånger per dag är ju inte alls att fortsätta driva stallet.
Noll respekt. Det är vad man får av mig då. Jag kan inte ta dig på allvar om du kastar ur dig saker hur som helst jämt.
Sedan... Om ni tänker efter; vad gör det för dig om folk slutar? En eller annan kan vara din vän, givetvis men oftast är det någon du möjligtvis pratat med någon gång i chatten.
"Ingen köper mina djur och jag har aldrig vunnit ST eller rosett!! Nu slutar jag!" Fine. Gör så. Om det är enda anledningen till att du är här är jag nästan glad om du slutar för då är du ändå inte intresserad av att umgås med mig.
"Hen var så taskig och sa att jag ljög!" Jaha... Sluta då om du vill. Men du vet väl själv vad sanningen är? Så vad spelar det för roll vad andra tycker och tänker? Det är garanterat inte så att du har varendaste litet stall emot dig på hela sidan. Tänk efter, vem vinner om du slutar då? Gör ett val och stå för det. Tufft, men så är det i verkliga livet också.
"Alla bara ignorerar mig! Jag lägger ner!" Det var ju positivt... Verkligen upplyftande. Nu känner jag att du är den mest intressanta personen i gnägg eller chatten och jag verkligen MÅSTE prata med dig. Not. Okej, ingen pratar med dig men du kan alltid prata med någon!
"Alltså... Det är sommar och jag har faktiskt en hund och vänner att vara med... Byebye s.s!" JAA! Good! Good for you! Äntligen någon som fattat grejen! Och snälla, om detta är anledningen till att du slutar, se också till att du gör allvar av det. Då blir jag glad. Då behåller du min respekt och jag kommer önska dig lycka i framtiden och en trevlig sommar med dina vänner och din hund.
Om du nödvändigtvis ska riva upp himmel och jord för att du slutar så gör det på riktigt. Gör ett självständigt val att sluta, låt ingen annan påverka dig och stäng sedan stallet helt, helst radera det. Jag kommer inte gråta över att du är borta men jag kommer tänka tillbaka på din tid här med ett leende och en känsla av beundran och respekt.
Så. Nu slutar jag. Att skriva alltså. För den här gången. Snart kommer ett nytt nummer.
Peace, Love and Understanding!
/Acro
"Alla bara ignorerar mig! Jag lägger ner!" Det var ju positivt... Verkligen upplyftande. Nu känner jag att du är den mest intressanta personen i gnägg eller chatten och jag verkligen MÅSTE prata med dig. Not. Okej, ingen pratar med dig men du kan alltid prata med någon!
"Alltså... Det är sommar och jag har faktiskt en hund och vänner att vara med... Byebye s.s!" JAA! Good! Good for you! Äntligen någon som fattat grejen! Och snälla, om detta är anledningen till att du slutar, se också till att du gör allvar av det. Då blir jag glad. Då behåller du min respekt och jag kommer önska dig lycka i framtiden och en trevlig sommar med dina vänner och din hund.
Om du nödvändigtvis ska riva upp himmel och jord för att du slutar så gör det på riktigt. Gör ett självständigt val att sluta, låt ingen annan påverka dig och stäng sedan stallet helt, helst radera det. Jag kommer inte gråta över att du är borta men jag kommer tänka tillbaka på din tid här med ett leende och en känsla av beundran och respekt.
Så. Nu slutar jag. Att skriva alltså. För den här gången. Snart kommer ett nytt nummer.
Peace, Love and Understanding!
/Acro
Yttrandefrihet - Ett skarpt svärd att svinga eller en ödmjuk skyldighet?
Vi lever i ett fritt land och jag är oändligt tacksam för det. Vi har rätt att yttra oss och ha egna åsikter och allt det är bara bra.
Men det finns en baksida. En sida av yttrandefriheten som ibland kommer alltför tydligt fram här på stallet.se. Det finns de medlemmar som svingar yttrandefriheten och åsiktsfriheten framför sig som ett svärd och skär, ja, skär rakt igenom sina medmänniskor!
Jag får tycka att du är knäpp, det är helt okej. Jag får säga att jag tycker du är knäpp men jag SKA inte göra det. Det är inte rätt. Det är inte förenligt med att visa varandra respekt.
Jag får skriva massor av tjat, gnägg och inlägg i chatten och högljutt ge uttryck för den ena eller andra åsikten men jag BEHÖVER inte göra det. Vad spelar det för roll om jag tycker Bieber är totalt ointressant? De som, liksom jag, inte bryr sig om ämnet i fråga vill ju ändå inte läsa om jag skriver om honom och de som bryr sig om ämnet i fråga är inte intresserade av att veta att jag inte bryr mig. Ergo, ingen mening med att jag yttrar mig.
Varför skriver du någonting alls? Det är ju för att du har ett behov av att uttrycka dig men lär dig också att sätta stopp, att hejda dig.
Vi lever i en tid där varje impuls följs upp av handling. Jag är hungrig - Jag äter. Jag är törstig - Jag dricker Jag har tråkigt - Jag surfar på min dator. Jag är arg - Jag attackerar. Det här är inte hälsosamt, vi måste öva oss på att inte reagera lika snabbt. Det är inte bra för oss att sänka våra trösklar så lågt, att reagera som små barn vars viljor genast ska uppfyllas. De är bättre än så, du är mer mogen än så. Därför ska du handla bättre än så. Det du skrivit ut på internet finns där för alltid. Ja, jag menar, för alltid. Det går aldrig att ta bort helt.
Men det finns en baksida. En sida av yttrandefriheten som ibland kommer alltför tydligt fram här på stallet.se. Det finns de medlemmar som svingar yttrandefriheten och åsiktsfriheten framför sig som ett svärd och skär, ja, skär rakt igenom sina medmänniskor!
Jag får tycka att du är knäpp, det är helt okej. Jag får säga att jag tycker du är knäpp men jag SKA inte göra det. Det är inte rätt. Det är inte förenligt med att visa varandra respekt.
Jag får skriva massor av tjat, gnägg och inlägg i chatten och högljutt ge uttryck för den ena eller andra åsikten men jag BEHÖVER inte göra det. Vad spelar det för roll om jag tycker Bieber är totalt ointressant? De som, liksom jag, inte bryr sig om ämnet i fråga vill ju ändå inte läsa om jag skriver om honom och de som bryr sig om ämnet i fråga är inte intresserade av att veta att jag inte bryr mig. Ergo, ingen mening med att jag yttrar mig.
Varför skriver du någonting alls? Det är ju för att du har ett behov av att uttrycka dig men lär dig också att sätta stopp, att hejda dig.
Vi lever i en tid där varje impuls följs upp av handling. Jag är hungrig - Jag äter. Jag är törstig - Jag dricker Jag har tråkigt - Jag surfar på min dator. Jag är arg - Jag attackerar. Det här är inte hälsosamt, vi måste öva oss på att inte reagera lika snabbt. Det är inte bra för oss att sänka våra trösklar så lågt, att reagera som små barn vars viljor genast ska uppfyllas. De är bättre än så, du är mer mogen än så. Därför ska du handla bättre än så. Det du skrivit ut på internet finns där för alltid. Ja, jag menar, för alltid. Det går aldrig att ta bort helt.
Det du skriver här finns kvar. Och bakom varje stallnamn du skriver till, sitter en person. Det kan vara en kaxig typ som skakar av sig dina hårda ord som om du hällde vatten på en gås eller så är det en nioårig tjej som har varit här i ett halvår, som precis har förstått hur det här med Stallet.se fungerar. Det kan vara någon som har det tufft, som har stallet.se som sin sista tillflykt. Och du sticker ett svärd av yttrandefrihet rakt igenom hens trasiga, sargade själ.
Kan du stå för det? Kan du stå för att såra, bryta ner och förstöra andra människor? Om du svarar ja på detta, så varsågod och fortsätt säga din åsikt i precis alla lägen. Om du inte kan det...
Ta en sekund extra, läs vad du skrivit och tänk efter om du skulle kunna säga det här öga mot öga till ett barn, till en ung tonåring, till en människa och skicka sen.
Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att yttrandefriheten inte finns. Nej, det är en yttrandeskyldighet. Vi är skyldiga att agera och yttra oss för andras skull, för att påvisa missförhållande, för att förändra och förbättra. Så ta ditt ansvar, ta din yttrandeskyldighet och använd den för att lyfta andra.
Vi får aldrig glömma att med alla våra rättigheter så kommer skyldigheter. Det är vår skyldighet att uppträda schysst mot varandra.
Over and out
/Acro
Kan du stå för det? Kan du stå för att såra, bryta ner och förstöra andra människor? Om du svarar ja på detta, så varsågod och fortsätt säga din åsikt i precis alla lägen. Om du inte kan det...
Ta en sekund extra, läs vad du skrivit och tänk efter om du skulle kunna säga det här öga mot öga till ett barn, till en ung tonåring, till en människa och skicka sen.
Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att yttrandefriheten inte finns. Nej, det är en yttrandeskyldighet. Vi är skyldiga att agera och yttra oss för andras skull, för att påvisa missförhållande, för att förändra och förbättra. Så ta ditt ansvar, ta din yttrandeskyldighet och använd den för att lyfta andra.
Vi får aldrig glömma att med alla våra rättigheter så kommer skyldigheter. Det är vår skyldighet att uppträda schysst mot varandra.
Over and out
/Acro
Ps. En kommentar skadar inte...
Panik och lurendrejeri!
Angående de "hackningar" som var vanligt förekommande på Stallet.se...
Hej.
Ja, nu kan ni ju börja med att bli arga och upprörda med mig. Klara? Okej. Jag tänker nämligen hävda att i minst 90% av fallen då ett stall är hackat så är det ingen större grej.
Skulle du tycka synd om mig ifall jag tog och hejdade en främling på stan och sa att den kan få låna min bil och dator några timmar om hen vill och jag sedan fick både min bil och dator stulna? Om jag lämnade mitt hus med nyckeln under blomkrukan och en stor pil riktad mot var den ligger, är det synd om mig sen? Om jag lämnar min plånbok på bordet på mcDonalds obevakad när jag går på toa, är det fruktansvärt synd om mig då den sen är borta?
Nej. Du hade skrattat åt mig. Du hade tyckt att jag var allt jäkligt korkad, närmast en idiot som gjort så korkade saker som gett iväg mina värdesaker så lätt. Så... Varför får jag inte skratta åt dig?
Nu har vi då pratat om verkligheten men... Var skiljer sig stallet.se sig ifrån verkliga världen? De du pratat med, de som sitter där på andra sidan nätverket, du känner inte dem. De facto. Några kanske du tror du känner på riktigt men det går aldrig att säga vad som är sant och vad som är påhittat. Så när du ger ditt lösenord till din internetkompis skrattar jag lika högt åt dig som du skrattar åt mig när jag lämnar min plånbok framme.
"AAAAAAHHHH! JAG ÄR HACKAD!" Ehm... Nej? Det är ju att missbrukar ordet lite. Din "inneboende", den du har gett lösenordet till, har gjort saker på ditt stall. Det är faktiskt stort när inte ens mot reglerna. Det är förbjudet att försöka lura av folk lösenord men det är helt okej att ta emot lösenord som skickas till en.
Så var inte dum! Ge inte ut ditt lösenord. Finito.
Det där står för vad jag uppskattar till ca 30% av "hackningar" på stallet. De övriga då?
Jaha... Jo, det är dehär: "AHHHHHH! Jag är hackad!! (Hehe... nu ska jag minnsann få uppmärksamhet!) Åhhh... Alla mina sp är stulna! Buhu! min rosett! (Nå? Nå? När ska ni börja samla ihop sp till mig då?)" Ja, helt enkelt någon som fejkar en hackning. Det är tyvärr så att merparten av de hackningarna som man hör om i chatten och gnägg helt enkelt är påhittade av folk som behöver uppmärksamhet. Det kan till och med vara värt att radera sitt stall. Om man först låtsas vara en hackare och säljer sina djur, flyttar över spna till ett nytt stall och sedan raderar så har man ju alla sina spn kvar. Därefter förlitar man sig på medlemmarnas sympati, insamlingar, folk som ger tillbaka djuren till en...
Ja, ni ser. Nu är ni arga på mig va? Ja, jag anade det. Men det är såhär det ser ut bakom alla stora ord. Som Crew får jag ibland veta vad som verkligen har skett då support har spårat någons hackade stall. Alltför ofta är det de två scenariona ovan som återkommer.
Förstår ni då varför jag som Crew inte blir speciellt upprörd eller förtvivlad då jag får höra om någon som blivit hackad? Du kan beskylla mig för att vara känslokall och nästan taskig men tänk efter själv. För många här på stallet har ropat "VARGEN KOMMER!" så nu ska det till en hel jäkla vargflock för att jag ska bry mig.
Och de som blir hackade på riktigt? Nej. En försvinnande liten del. Sådär en promille kanske? Ni säger att det är jättelätt att hitta hackningsprogram via internet och jag säger att gör ni det så hittar vi er och polisanmäler. Så enkelt är det. Du blir inte hackad och om du hackar på riktigt så kan support spåra dig och det blir polisanmälan.
Förstått? Så lev och ha det gott. Hoppas du får en trevlig dag här bland alla fantastiska människor och fina stall!
Peace!
/Acro
Ja, nu kan ni ju börja med att bli arga och upprörda med mig. Klara? Okej. Jag tänker nämligen hävda att i minst 90% av fallen då ett stall är hackat så är det ingen större grej.
Skulle du tycka synd om mig ifall jag tog och hejdade en främling på stan och sa att den kan få låna min bil och dator några timmar om hen vill och jag sedan fick både min bil och dator stulna? Om jag lämnade mitt hus med nyckeln under blomkrukan och en stor pil riktad mot var den ligger, är det synd om mig sen? Om jag lämnar min plånbok på bordet på mcDonalds obevakad när jag går på toa, är det fruktansvärt synd om mig då den sen är borta?
Nej. Du hade skrattat åt mig. Du hade tyckt att jag var allt jäkligt korkad, närmast en idiot som gjort så korkade saker som gett iväg mina värdesaker så lätt. Så... Varför får jag inte skratta åt dig?
Nu har vi då pratat om verkligheten men... Var skiljer sig stallet.se sig ifrån verkliga världen? De du pratat med, de som sitter där på andra sidan nätverket, du känner inte dem. De facto. Några kanske du tror du känner på riktigt men det går aldrig att säga vad som är sant och vad som är påhittat. Så när du ger ditt lösenord till din internetkompis skrattar jag lika högt åt dig som du skrattar åt mig när jag lämnar min plånbok framme.
"AAAAAAHHHH! JAG ÄR HACKAD!" Ehm... Nej? Det är ju att missbrukar ordet lite. Din "inneboende", den du har gett lösenordet till, har gjort saker på ditt stall. Det är faktiskt stort när inte ens mot reglerna. Det är förbjudet att försöka lura av folk lösenord men det är helt okej att ta emot lösenord som skickas till en.
Så var inte dum! Ge inte ut ditt lösenord. Finito.
Det där står för vad jag uppskattar till ca 30% av "hackningar" på stallet. De övriga då?
Jaha... Jo, det är dehär: "AHHHHHH! Jag är hackad!! (Hehe... nu ska jag minnsann få uppmärksamhet!) Åhhh... Alla mina sp är stulna! Buhu! min rosett! (Nå? Nå? När ska ni börja samla ihop sp till mig då?)" Ja, helt enkelt någon som fejkar en hackning. Det är tyvärr så att merparten av de hackningarna som man hör om i chatten och gnägg helt enkelt är påhittade av folk som behöver uppmärksamhet. Det kan till och med vara värt att radera sitt stall. Om man först låtsas vara en hackare och säljer sina djur, flyttar över spna till ett nytt stall och sedan raderar så har man ju alla sina spn kvar. Därefter förlitar man sig på medlemmarnas sympati, insamlingar, folk som ger tillbaka djuren till en...
Ja, ni ser. Nu är ni arga på mig va? Ja, jag anade det. Men det är såhär det ser ut bakom alla stora ord. Som Crew får jag ibland veta vad som verkligen har skett då support har spårat någons hackade stall. Alltför ofta är det de två scenariona ovan som återkommer.
Förstår ni då varför jag som Crew inte blir speciellt upprörd eller förtvivlad då jag får höra om någon som blivit hackad? Du kan beskylla mig för att vara känslokall och nästan taskig men tänk efter själv. För många här på stallet har ropat "VARGEN KOMMER!" så nu ska det till en hel jäkla vargflock för att jag ska bry mig.
Och de som blir hackade på riktigt? Nej. En försvinnande liten del. Sådär en promille kanske? Ni säger att det är jättelätt att hitta hackningsprogram via internet och jag säger att gör ni det så hittar vi er och polisanmäler. Så enkelt är det. Du blir inte hackad och om du hackar på riktigt så kan support spåra dig och det blir polisanmälan.
Förstått? Så lev och ha det gott. Hoppas du får en trevlig dag här bland alla fantastiska människor och fina stall!
Peace!
/Acro
Att vara kär i kärleken
"Gahh! Panik! Jag är 15 år och har aldrig blivit kysst!"
"OMG! Jag är snart 16 och har aldrig haft en pojkvän! Är jag onormal?"
Ehm... Nej? Men tänk själv, hur många finner kärlek när de är 15 år? Det är inte så många. Vissa finner någon de är förälskade i och det är bra, bra för dem. Kanske en eller två finner sann kärlek. Ni andra... Ni får vänta. Det är inte onormalt.
Jag var 18 år när jag träffade min sambo. Min lillasyster Chinea var 18 när hon träffade sin pojkvän. Min bästa vän var 23 när hon hittade någon hon tyckte tillräckligt mycket om. Är det något fel på oss? Nej, vi är helt normala.
När du nu sitter här och slår på dig själv och tänker fula, äckliga tankar om dig själv så ta en paus... Tänk på varför du vill ha någon att vara tillsammans med. Är det för att alla andra har det? Är det kanske så att du är mer förälskad i förälskelsen än i pojken? Är det mer frestande att vara tillsammans med någon än att vara tillsammans med just den här killen?
Bli inte ihop bara för att andra säjer att ni skulle vara söta ihop. Bli inte ihop med någon bara för att alla dina vänner har pojk- och flickvänner. Bli inte ihop med någon bara för att du vill bli kysst. Bli ihop med någon för att den personen är rätt för dig, bli ihop när du möter en person som får hela ditt huvud att snurra!
Ja, det är mysigt att ha någon. Det säjer jag inte emot. Jag älskar honom och att alltid ha någon att prata med, vi gör saker tillsammans och jag kan ringa vilken tid på dygnet det än är. Men...
Jag är komplett i mig. Jag är hel i mig själv. Jag behöver inte min pojkvän för att bli en sammansatt person. Att förlora honom nu skulle bli svårt, nästan omöjligt men ändå... Jag er mig själv nog, när jag är singel behöver jag inte någon annan än mig själv å mina vänner.
Så. Snälla du, hör på mina råd. Du är inte onormal, du är precis som alla andra tonåringar, rädd och osäker. Du er precis lika vacker och bra som alla andra människor runt omkring dig. Och: Kärleken kommer till dig och. Du behöver inte springa och leta efter den. Den kommer snart till dig. Var bara beredd att välkomna den när den väl är där.
Ehm... Nej? Men tänk själv, hur många finner kärlek när de är 15 år? Det är inte så många. Vissa finner någon de är förälskade i och det är bra, bra för dem. Kanske en eller två finner sann kärlek. Ni andra... Ni får vänta. Det är inte onormalt.
Jag var 18 år när jag träffade min sambo. Min lillasyster Chinea var 18 när hon träffade sin pojkvän. Min bästa vän var 23 när hon hittade någon hon tyckte tillräckligt mycket om. Är det något fel på oss? Nej, vi är helt normala.
När du nu sitter här och slår på dig själv och tänker fula, äckliga tankar om dig själv så ta en paus... Tänk på varför du vill ha någon att vara tillsammans med. Är det för att alla andra har det? Är det kanske så att du är mer förälskad i förälskelsen än i pojken? Är det mer frestande att vara tillsammans med någon än att vara tillsammans med just den här killen?
Bli inte ihop bara för att andra säjer att ni skulle vara söta ihop. Bli inte ihop med någon bara för att alla dina vänner har pojk- och flickvänner. Bli inte ihop med någon bara för att du vill bli kysst. Bli ihop med någon för att den personen är rätt för dig, bli ihop när du möter en person som får hela ditt huvud att snurra!
Ja, det är mysigt att ha någon. Det säjer jag inte emot. Jag älskar honom och att alltid ha någon att prata med, vi gör saker tillsammans och jag kan ringa vilken tid på dygnet det än är. Men...
Jag är komplett i mig. Jag är hel i mig själv. Jag behöver inte min pojkvän för att bli en sammansatt person. Att förlora honom nu skulle bli svårt, nästan omöjligt men ändå... Jag er mig själv nog, när jag är singel behöver jag inte någon annan än mig själv å mina vänner.
Så. Snälla du, hör på mina råd. Du är inte onormal, du är precis som alla andra tonåringar, rädd och osäker. Du er precis lika vacker och bra som alla andra människor runt omkring dig. Och: Kärleken kommer till dig och. Du behöver inte springa och leta efter den. Den kommer snart till dig. Var bara beredd att välkomna den när den väl är där.
/Eder Acro
Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som fulast i landet är...?
Jag tror att det här är ett av mina favoritnummer... Därför publicerar jag det först. Det rör mig, det rör dig. Det är tankar som vi alla tänker...
Jag står i badrummet. Det är morgon. Jag har precis duschat och har badrocken på mig. Det är immigt på spegeln men genom dimman framträder mina ögon mer och mer. Jag stirrar rakt in i dem. De stirrar tillbaka. Blå. Grå. Klara och med mörka mönster på irisen stirrar de tillbaka mot mig utan något speciellt uttryck i ögonen. Mörka ögonfransar ramar in dem, nästan lika mörka ögonbryn välver sig över dem. Högre upp sträcker sig en blek panna, nedanför sitter en liten uppnäsa med en alldeles för bred näsrot. Munnen är stor och plutande alldeles av sig själv. Hyn är sådär. Trots underhåll finns det en eller annan finne där. Fortfarande. Fortfarande. Hoppet när man var tonåring var att de måste försvinna någon gång. Det har de inte gjort ännu även om de är färre. Hakan är obefintlig och halsen ganska kort. Axlarna sluttar, jag har en antydan till gamnacke sedan många år, det är sådan jag är skapad.
Håret är blött. Är det långt eller kort? Jag ser det fortfarande som kort fast det utan problem går att ha i hästsvans och nästan att fläta. Färgen är naturligt brun, varken fin eller ful, den bara är. Den är min.
Kroppen är blek och mullig. Jag är inte fet men inte är jag smal. Jag är inte vältränad men jag orkar gå långt och bära tungt. Huvudet vill gå längre än kroppen orkar. Knäna är ömma och sneda då fötterna är för platta. Jag har alltid att välja mellan de oerhört fotriktiga gympaskorna och de roligare Conversen eller klackskorna. Det är ungefär jämt mellan valen.
Jag har höfter. På gott och ont. Jag är vuxen, fysiskt mogen att bära och föda barn. Men inte mogen för att bära Cheap mondays jeans. De vill inte ha mig. Jag passar inte i deras platta form.
Men de passar inte in i min form heller. Så då är vi överens.
Jag tittar på mitt ansikte. Det är avslappnat, uttryckslöst och tråkigt. Tråkigttråkigttråkigt. Jag hatar det för en sekund. För en sekund ser jag ett smalt ansikte med kindben, smala läppar, en spetsigare näsa och blont hår. I nästa sekund är det ansiktet borta. Kvar finns jag.
Håret är blött. Är det långt eller kort? Jag ser det fortfarande som kort fast det utan problem går att ha i hästsvans och nästan att fläta. Färgen är naturligt brun, varken fin eller ful, den bara är. Den är min.
Kroppen är blek och mullig. Jag är inte fet men inte är jag smal. Jag är inte vältränad men jag orkar gå långt och bära tungt. Huvudet vill gå längre än kroppen orkar. Knäna är ömma och sneda då fötterna är för platta. Jag har alltid att välja mellan de oerhört fotriktiga gympaskorna och de roligare Conversen eller klackskorna. Det är ungefär jämt mellan valen.
Jag har höfter. På gott och ont. Jag är vuxen, fysiskt mogen att bära och föda barn. Men inte mogen för att bära Cheap mondays jeans. De vill inte ha mig. Jag passar inte i deras platta form.
Men de passar inte in i min form heller. Så då är vi överens.
Jag tittar på mitt ansikte. Det är avslappnat, uttryckslöst och tråkigt. Tråkigttråkigttråkigt. Jag hatar det för en sekund. För en sekund ser jag ett smalt ansikte med kindben, smala läppar, en spetsigare näsa och blont hår. I nästa sekund är det ansiktet borta. Kvar finns jag.
Sedan blir jag avbruten av att A sticker in huvudet. Jag får en slängkyss innan han försvinner ut igen. Vad såg han?
Han såg något helt annat. Han såg ett ansikte fullt av liv, han såg ögon som strålade av energi och intelligens. Han såg en mun som kan skratta högt, le finurligt och emellanåt fäller en ironisk kommentar eller två. Han ser ett huvud fullt av smarta, knäppa, roliga och helt förtjusande tankar. Håret är bara dess skydd. Han ser inte att Cheap Mondays jeans inte passar. Han vet inget om klädstorlekar men han vet att jag passar i hans famn.
Och helt plötsligt ser inte jag det heller. Vad spelar det för roll om min näsa är för liten? Det är inget som han ser. Inte heller ser K eller L det. De ser bara mitt leende. De ser inte att jag har en bullmage, de ser bara hur snygg min nya tröja är. De ser bara att jag är där med dem.
För övrigt... Den enda gången jag har fått en kommentar om mina höfter var för tre veckor sedan av en god vän jag gick före nerför trappan. "Grrr! You got some serious hips goin' on!"
Jag ler vid minnet. Dragen mjuknar och framträder tydligt och ögonen öppnas upp helt. Då, där ser jag det. Det är SÅ jag ser ut.
Jag är smart och begåvad på många olika plan. Jag är älskad och kärleksfullt uppfostrad. Jag har fått uppmuntran och har utvecklat ett stort självförtroende. Trots alla dessa egenskaper har jag tittat på mig själv och tyckt att jag är ful. Avskyvärd.
Men... Jag är inte det. Jag är fin. Du tänker förhoppningsvis att jag är en i alla fall normalbegåvad person, hyfsat smart och klok sådär. Om jag kan ha så totalt fel om mig själv, vad säger att du inte har det när du ser dig själv i spegeln och tycker att du är ful?
För övrigt... Vad spelar det för roll vad JAG tycker om dig så länge DU tycker om dig.
Älska dig själv!
/Din Acro
Han såg något helt annat. Han såg ett ansikte fullt av liv, han såg ögon som strålade av energi och intelligens. Han såg en mun som kan skratta högt, le finurligt och emellanåt fäller en ironisk kommentar eller två. Han ser ett huvud fullt av smarta, knäppa, roliga och helt förtjusande tankar. Håret är bara dess skydd. Han ser inte att Cheap Mondays jeans inte passar. Han vet inget om klädstorlekar men han vet att jag passar i hans famn.
Och helt plötsligt ser inte jag det heller. Vad spelar det för roll om min näsa är för liten? Det är inget som han ser. Inte heller ser K eller L det. De ser bara mitt leende. De ser inte att jag har en bullmage, de ser bara hur snygg min nya tröja är. De ser bara att jag är där med dem.
För övrigt... Den enda gången jag har fått en kommentar om mina höfter var för tre veckor sedan av en god vän jag gick före nerför trappan. "Grrr! You got some serious hips goin' on!"
Jag ler vid minnet. Dragen mjuknar och framträder tydligt och ögonen öppnas upp helt. Då, där ser jag det. Det är SÅ jag ser ut.
Jag är smart och begåvad på många olika plan. Jag är älskad och kärleksfullt uppfostrad. Jag har fått uppmuntran och har utvecklat ett stort självförtroende. Trots alla dessa egenskaper har jag tittat på mig själv och tyckt att jag är ful. Avskyvärd.
Men... Jag är inte det. Jag är fin. Du tänker förhoppningsvis att jag är en i alla fall normalbegåvad person, hyfsat smart och klok sådär. Om jag kan ha så totalt fel om mig själv, vad säger att du inte har det när du ser dig själv i spegeln och tycker att du är ful?
För övrigt... Vad spelar det för roll vad JAG tycker om dig så länge DU tycker om dig.
Älska dig själv!
/Din Acro
Acro says...
Do not cry. You won't lose me.