Systerskapet - Blod är tjockare än vatten...
Jag har varit här på hemsidan länge nu. Kanske för länge. Men strunt samma. Det är inte vad detta ska handla om. Jag började här tillsammans med min lillasyster. Hon kallade sig Chinea här eller kort och gott Chi. Det var hon som hittade sidan och fick mig intresserad. På norska sidan finns det fortfarande folk som minns hur jag och hon levde rövare i chatten, spelade upp rollspel och spred allmän glädje på sidan. Det är länge sedan nu, Chi slutade för snart 4 år sedan...
Detta nummer ska handla om Chi.
Chi är tre år yngre än mig. Hon är smal och av medellängd med nötbruna ögon och blonda lockar. Hon är intelligent och vaken. Hon har gott om vänner, är energisk, envis och vacker. Ibland blir hon vass, hon kan säga saker som sårar. Ibland är hon fruktansvärt irriterande.
Det är tre år emellan oss och Chi har alltid gjort sitt bästa för att minska det avståndet mellan oss. Hon var fly förbannad då jag, 7 år gammal, kunde läsa och hon, blott 4 år, inte kunde. Det fick henne att kämpa med alla krafter för att komma ikapp och redan då hon var 6 år hade hon knäckt läskoden och började efter hand att sluka böcker i lika snabb takt som jag gjorde.
Chi såg upp till mig och ville kunna allt det jag kunde. Jag sjöng i kör, så gjorde Chi. Jag började rida och några år senare började Chi. Jag började dansa och Chi var inte långt efter...
Sedan hände något... Jag fick problem i skolan, jag var ensam, hade få vänner och trivdes inte i sällskap med mina klasskamrater. Jag var en smula opopulär medans min yngre syster blomstrade och hade stora drösar av vänner. Jag slutade vara något hon ville uppnå att vara och istället började hon ha motsatt åsikt gentemot min. Jag började i scouterna och älskade rörelsen. Chi kunde inte nog uttrycka hur mycket hon föraktade scouterna.
Vi kunde inte prata med varandra. Ofta blev det så att hon sa något sarkastiskt till mig om något jag gillade och jag, som ofta vara ledsen och irriterad, svarade lika skarpt tillbaka. Ofta slutade det med att vi inte pratade med varandra på resten av dagen. Jag var lättirriterad, otålig och självisk. Chi var nästan precis likadan.
Detta nummer ska handla om Chi.
Chi är tre år yngre än mig. Hon är smal och av medellängd med nötbruna ögon och blonda lockar. Hon är intelligent och vaken. Hon har gott om vänner, är energisk, envis och vacker. Ibland blir hon vass, hon kan säga saker som sårar. Ibland är hon fruktansvärt irriterande.
Det är tre år emellan oss och Chi har alltid gjort sitt bästa för att minska det avståndet mellan oss. Hon var fly förbannad då jag, 7 år gammal, kunde läsa och hon, blott 4 år, inte kunde. Det fick henne att kämpa med alla krafter för att komma ikapp och redan då hon var 6 år hade hon knäckt läskoden och började efter hand att sluka böcker i lika snabb takt som jag gjorde.
Chi såg upp till mig och ville kunna allt det jag kunde. Jag sjöng i kör, så gjorde Chi. Jag började rida och några år senare började Chi. Jag började dansa och Chi var inte långt efter...
Sedan hände något... Jag fick problem i skolan, jag var ensam, hade få vänner och trivdes inte i sällskap med mina klasskamrater. Jag var en smula opopulär medans min yngre syster blomstrade och hade stora drösar av vänner. Jag slutade vara något hon ville uppnå att vara och istället började hon ha motsatt åsikt gentemot min. Jag började i scouterna och älskade rörelsen. Chi kunde inte nog uttrycka hur mycket hon föraktade scouterna.
Vi kunde inte prata med varandra. Ofta blev det så att hon sa något sarkastiskt till mig om något jag gillade och jag, som ofta vara ledsen och irriterad, svarade lika skarpt tillbaka. Ofta slutade det med att vi inte pratade med varandra på resten av dagen. Jag var lättirriterad, otålig och självisk. Chi var nästan precis likadan.
Under den här tiden, när jag var sådär 14-17 år gammal så ställde jag mig ofta frågan: "Varför ska man ha en syster?" Just då kände jag det som om jag skulle haft det bättre utan Chi.
Nu har jag svaret på frågan och det lyder: För att din syster alltid är din vän. Hon vet allt om din barndom. Hon minns alla kojor och alla smultronställen. Hon vet allt det där du försöker gömma för andra och ändå slutar hon inte älska dig. Hon ser när du ljuger för hon VET. Hon vet vem DU är.
Jag är 23 år nu och Chi har fyllt 20 år. Vi är vuxna. Det gör mig lite ledsen för vår barndom kommer aldrig tillbaka igen. Vi kommer aldrig mer ha den där låååååååånga sommaren vid havet och vi kommer aldrig mer bo tillsammans under samma tak såsom vi gjorde som små. Vi har lämnat den perioden bakom oss. Men vi minns det, båda två. Vi minns. Vi minns hur härligt det var att bli väckt med en nyutslagen ros av morfar eller exakt när det gällde att så högt som möjligt ropa "FRÅN LEJONKUNGEN!" när man såg på Disneydags...
Jag behöver aldrig förklara vad det är som sårar mig så i min fars beteende, Chi vet, hon har också blivit sårad. Chi behöver inte berätta hur det känns att bli sviken av sin pojkvän, jag vet, jag har också varit där...
Med den här artikeln vill jag säga en sak och det är denna: Även om du just nu tycker dina syskon är pest så vet du att du skulle göra vad som helst för att hjälpa dem. De är en del av dig, en del som annars skulle gå förlorad. Du älskar dem och de älskar dig. Om ett par år kommer du också finna att allt det jag har berättat här nog också stämmer på dig och din syster. Utan en syster hade jag varit så mycket ensammare...
Så gå nu! Gå och säg det direkt! Säg som det är...
"Du är den person som kan irritera mig allra mest men jag älskar dig ändå."
Er egna
/Acro
Nu har jag svaret på frågan och det lyder: För att din syster alltid är din vän. Hon vet allt om din barndom. Hon minns alla kojor och alla smultronställen. Hon vet allt det där du försöker gömma för andra och ändå slutar hon inte älska dig. Hon ser när du ljuger för hon VET. Hon vet vem DU är.
Jag är 23 år nu och Chi har fyllt 20 år. Vi är vuxna. Det gör mig lite ledsen för vår barndom kommer aldrig tillbaka igen. Vi kommer aldrig mer ha den där låååååååånga sommaren vid havet och vi kommer aldrig mer bo tillsammans under samma tak såsom vi gjorde som små. Vi har lämnat den perioden bakom oss. Men vi minns det, båda två. Vi minns. Vi minns hur härligt det var att bli väckt med en nyutslagen ros av morfar eller exakt när det gällde att så högt som möjligt ropa "FRÅN LEJONKUNGEN!" när man såg på Disneydags...
Jag behöver aldrig förklara vad det är som sårar mig så i min fars beteende, Chi vet, hon har också blivit sårad. Chi behöver inte berätta hur det känns att bli sviken av sin pojkvän, jag vet, jag har också varit där...
Med den här artikeln vill jag säga en sak och det är denna: Även om du just nu tycker dina syskon är pest så vet du att du skulle göra vad som helst för att hjälpa dem. De är en del av dig, en del som annars skulle gå förlorad. Du älskar dem och de älskar dig. Om ett par år kommer du också finna att allt det jag har berättat här nog också stämmer på dig och din syster. Utan en syster hade jag varit så mycket ensammare...
Så gå nu! Gå och säg det direkt! Säg som det är...
"Du är den person som kan irritera mig allra mest men jag älskar dig ändå."
Er egna
/Acro