acropol.blogg.se

Jag har en pojkvän. Vi blev ihop när vi har 18 år gamla och vi har (med ett kort uppehåll) varit ihop sedan dess. Vi har bott ihop i två år nu. Jag tänkte bara berätta det.

Såhär kan en konversation eller sms-konversation emellan oss låta:
- Hej.
- Hej.
- Vad gör du?
- Inte så mycket, lyssnar på radion.
- Okej. Jag tänkte sticka till Jenna ikväll. Hon ringde och fråga om jag ville ha filmkväll med henne. Blir nog så att jag sover över. Jag kommer typ hem imorgon någon gång.
- Okej. Då käkar jag middag med Chibi då. Hejdå. Älskar dig.
- Älskar dig.

Jenna är inte min vän, det är min sambos vän. Hon är en snäll tjej, rätt tuff, men jag känner henne inte direkt. Vi har bara träffats några gånger.

Men? Är det så enkelt? Är det så banalt för mig att bara släppa iväg min pojkvän att sova över hos en tjej jag knappt känner?

Ja, det är så enkelt. Det är inte svårare än så. Jag vet vem A. kommer längta hem till, jag vet vem han aldrig skulle klara av att förlora. Jenna är hans vän och hon kan inte vara något annat för honom just nu.

Så mycket tror jag på oss. Jag tror så starkt på hans känslor för mig att det i princip inte finns något han kan göra för att göra mig svartsjuk. 

Att vara ihop innebär inte att sitta ihop. Det innebär inte att veta allt och kontrollera allt. Att vara ihop är att tro på varandra. Att tro att allt han gör, gör han för mig och allt jag gör, gör jag för honom. Han kommer aldrig vilja såra mig på riktigt och aldrig vill jag göra honom ledsen.

Det kommer såklart ske av misstag en eller annan gång, ett förfluget ord eller två men jag kan inte tänka mig att han skulle göra något som skulle framkalla svartsjuka.

Hur han tänker? På samma sätt. Om jag sitter inkrupen mellan G och S i soffan och skojar med dem, inte är det något han bryr sig om. Han vet att de är som min bröder, de är mina vapendragare och kamrater men ingen är som A.

2008 var jag på en vandring i Kroatien. Den gjorde jag med John. Det var jag och John som vandrade tillsammans i 3 veckor. Vi gick tillsammans, åt tillsammans och sov tillsammans i samma lilla tält eller delade en dubbelsäng. Avundsjuka? Nej... John är min färdkamrat. A. är han som äger mitt hjärta.

Jag skulle aldrig kunna leva med någon som var svartsjuk och som försökte kontrollera mig. Det är självklart att meddela var man ska och när man kommer hem, men att bli förhörd om det, det är främmande för mig. Våga tro på din partner och släpp taget. Genom att släppa fågeln fri kommer den frivilligt tillbaka till dig. Kärlek är generös och trofast. Låt den vara så.

Åh... Du funderar över titeln? Var otroheten är? Var är tårarna, förbannelserna och ederna? Var är svinet och var är slampan han var otrogen med? Nejnej... Något sådant hittar du inte här.

Har du inte förstått ännu? Det är du som är bedragen. Det är du som trodde att du skulle få läsa om snyftiga historier och hjärtsorg. Det är inte så livet är. För det mesta är livet bra. För det mesta är allting precis som vanligt. Tro inte på allt dramatiskt du läser om, det du får veta är kanske 1% av vad livet vanligtvis är.

Så. Dagens sanning: Livet är bra.

/Acro-full-of-faith

Jag vill tala om min mor. Vänta! Gå inte. Inte ska jag klaga och gnälla över att hon är dum. Jag är för gammal för sådant. Nej, det handlar om något annat.

Min mor är ganska gammal. Hon är snart 55 år. Jag har fått hennes kropp, vi är båda av medellängd med breda höfter och ett slätstruket yttre. När jag ser henne i ögonen så ser jag varifrån jag fick min blågrå färg. 

Om man är snäll så säger man att min mamma har ljusbrunt eller möjligtvis mörkblont hår men om man ska vara sanningsenlig är det snarare grått med lite inslag av brunt. Det är klippt i en ganska kort frisyr som lockar sig kring huvudet och det gör inget större väsen av sig. 

Min mamma klär sig enkelt men elegant, jeans, tröja, kanske en kofta, en sjal emellanåt. Hon tycker inte om stora smycken utan har samma droppe av guld runt halsen som hon har haft hela mitt liv.

Till sättet är hon snäll och hjälpsam, ibland blir hennes röst lite gäll när hon vill bli hörd i större sällskap. På alla sätt är min mamma ansvarsfull och en medlare. Hon talar inte gärna om sina känslor, hon tar inte gärna upp jobbiga saker och höjer inte rösten i onödan. 

Min mamma är ingen alls.

När jag var tonåring så var jag som tonåringar är mest. Jag var vilsen, arg och irriterad. Jag tyckte min pappa var pest och att min mamma var slätstruken. Mamma var tråkig. Hon hade inget intressant att lära mig och hon pratade aldrig med mig. Hon ville inte ta reda på hur jag egentligen kände. Hatade jag min mamma? Såklart inte men jag föraktade henne ibland. Varför sa hon aldrig något när pappa höll på och gormade som värst, varför lät hon honom hålla på och gräla och gnälla på oss allihop. Jag tyckte hon var ryggradslös.

Jag var tonåring. Det är jag inte nu. Nu kan jag ser på min mor igen och se precis samma sak som jag såg då fast i ett nytt perspektiv. Min mamma är stark. Hon står där och tar emot när min pappa öser ovett över världen och är lika oberörd som när en gås får vatten på sig. Men jag vet också att när det går för långt, när han blir orättvis, när hans beskyllningar har gått alldeles över styr då säger hon nej. Hon tar inte det. Hon tar mitt parti, hon tar min systers parti.

Min mor har visst kunskaper som jag vill kunna och som jag har lärt mig. Jag har upptäckt mer och mer saker. Är det inte självklart för dig att du vet hur du planterar och driver upp en krukväxt? Hur du tar sticklingar från växter? Hur du sköter ett växthus och hur du klipper fruktträd? Det är självklart för mig. Mamma lärde mig.

Kan inte du rita ut mönster för att sy dig en kjol? Kan inte du fålla? Kan inte du sticka och virka? Kan inte du laga din väska när den går sönder? Sånt kan jag. Sådant har jag fått med mig av min mor.

För mig sitter recepten på maträtterna i ryggen. Jag vet hur man gör. Jag kan grunderna och jag är inte rädd för att pröva. Jag vet att man måste vara försiktig så man inte får med äggula när man gör maräng och jag vet hur man gör en dressing av det man råkar ha i kylen. Mamma visste det. 

Min mamma är också jätteduktig på sitt jobb. Hon är löneekonom och kan massor om arbetsrätt. Hon har hjälpt mig när jag hamnat i knipa på jobbet, hon har hjälpt mig ta kontakt med advokater och med myndigheter... 

Min mamma har aldrig varit överbeskyddande mot mig. Hon har försett mig med ett gäng goda råd och sedan bara stått där i bakgrunden. Hon har sett mig misslyckas ibland men framförallt har hon sett mig lyckas och har alltid varit där och kommit med beröm. 

Min mamma läser alla mina skolarbeten innan jag skickar in dem. Hon läser allt och rättar och kommer med förslag. Hon gjorde det när jag var 7 år gammal och hon gör det fortfarande fast jag har fyllt 23. 

När du flyttar ihop så kommer du nog märka hur stort avtryck din familj har gjort på dig. Jag vet. Jag fick en gång en kommentar av A att: "Det smakar inte som mammas." och konstigt nog blev jag väldigt förolämpad. För såklart. Det smakade visst nästan precis som mammas köttfärssås gör! Så som köttfärssås ska smaka!

Min mor är min måttstock och lyckas jag bli bara lite mer som henne så vet jag att jag inte är någon dålig person.

Tack.