acropol.blogg.se

Welcome... För alla er som gillade vad jag skrev i Acro says och fortfarande vill höra mina tankar om livet. Här kommer en del av de numren publiceras igen innan jag börjar skriva nytt. Enjoy!

Du lider av den kognitiva skammen...

Publicerad 2013-05-22 21:59:23 i Allmänt, Självbild,

Upplever du den? Du känner den bränna va? Som en hård knut i magen tynger den, den skickar ilningar upp längs ryggraden. Hjärtat slår fortare och kinderna rodnar. Du vill inte att någon ska titta på dig. De kanske kan se det, att du känner den. Du vill helst smälta ihop med väggen. Se mig inte...

Du känner den kognitiva skammen just nu.

Hur jag kan veta att du upplever något som du inte ens är säker på vad det är? Därför att det är just det det hela handlar om...

Kognitiv handlar om tankar och kunskap, att förstå. Och den kognitiva skammen kommer när vi skäms över att inte förstå, att verka dumma, korkade och helt bakom flötet...

"Har alla förstått?"
Du sneglar på klasskamraterna. De nickar oengagerat och pliktskyldigt. Jo... De hävdar att de förstått. De har inga frågor alls. Då kommer den, då slår den till. Är det bara jag som inte fattar? Är det så att jag är mest korkad? Att jag är dummast i klassen?

Jag är intelligent och skolbegåvad. Jag har alltid haft lätt för mig och kanske är det oss som den kognitiva skammen drabbar hårdast. Vi som har en bild av att vi måste vara smarta. Vad är jag om jag inte är smart? Vad är jag om jag inte längre är klassens brainiac? 

Jag har varit rädd för att verka dum men jag har också kommit förbi det. Hur ska jag kunna lära mig mer om jag inte förstår vad det är vi talar om? Hur ska jag räkna ut ett tal om jag inte förstår vad det står? Hur ska jag kunna översätta en mening om jag inte förstår orden? Om jag inte förstår uppgiften?

"Har alla förstått?"

NEJ! JAG FATTAR INTE! Låt mig ta ett exempel från lärarutbildningen på universitetet. Jag menar; LÄRARUTBILDNINGEN! Okej... Vi sitter i en lektionssal och lyssnar på en professor i litteratur. Introduktionskurs. Vi är nybörjare. Han talar om rim. Han talar om manliga och kvinnliga rim. (Ja, det finns. Det handlar om ifall det är enstaviga eller flerstaviga. Enstaviga ord är manliga, typ man-kan. Flerstaviga är kvinnliga, typ kvinna-finna.) Okej... Så långt är jag med. Jag förstod. Sedan säger läraren detta:

"Manliga rim skrivs med små bokstäver, kvinnliga med stora." (Eller om det var tvärt om, jag minns inte...)

Ehhhh.... VAD? Jag fattar nada. Måste jag skriva KVINNA-FINNA om jag skriver en dikt med tvåstaviga rim? Ska de vara med stora bokstäver? Förstå min förvirring.
Här någonstans sneglar jag runt på klassen och ser att de flesta har en blank hinna över ögonen, som om de inte är riktigt närvarande. Jag förstår att jag inte är den enda som inte förstår så jag hejdar föreläsaren. Jag tar på mig det viktiga och ärofyllda uppdraget. Jag klarar att bära den kognitiva skammen. Jag förklarar att jag inte förstår.

Här stirrar nu föreläsaren på mig som om jag är dum i huvudet. Vilken tur att jag vet att jag inte är dum i huvudet. För honom är det helt uppenbart vad det handlar om och han har ju förstått så han säger samma sak igen:

"Alltså. Manliga rim skrivs med SMÅ bokstäver och kvinnliga skrivs med STORA."

Han anser saken utredd. Men... Seriöst. Om jag inte förstod förklaringen första gången så gör jag med stor sannolikhet inte det andra heller, oavsett hur han betonar. Så jag sveper manteln av kognitiv skam runt mig som en filt och frågar igen. Och igen svarar läraren samma sak. Och återigen förstår jag INGENTING. Först tredje gången jag frågar så får jag ett annat svar. Först då jag tydligt visar missförståndet med hur jag förstår saken (Det med att jag måste skriva KVINNA-FINNA) så får jag en förklaring. 

Förklaringen? Alltså... När man märker ut vilka rim som hör ihop så använder man små och stora bokstäver för att markera vilken sorts rim det handlar om. Alltså...

Jag söker en man a
en man som kan a
se mig som kvinna B
Säg, när ska jag finna? B

Förstår ni då? För först här förstod jag.

Och... Om inte jag vågat fråga, om jag varit för rädd för att verka dum, då hade en hel klass blivit lite dummare än de blev nu. Jag VET att det var flera som inte förstod. Jag vet det för folk kom fram och sa det och tackade mig.

Tänk så nästa gång som läraren säger "Har alla förstått?", tänk att du är klassens hjälte som räcker upp handen och ber om en förklaring igen, lite annorlunda den här gången, så att alla kan förstå.

Du förtjänar att förstå, du förtjänar en förklaring som passar ditt sätt att tänka. Våga fråga igen och be läraren eller vem det nu är att försöka säga på ett annat sätt.

Kärlek och förstånd!

/Acro-som-är-smart
 
En kommentar är alltid uppskattat! Lämna ditt fotspår här.
 
Kommentarer (0)

Det är inte synd om dig!

Publicerad 2013-05-09 23:03:00 i Allmänt, Självbild,

Det är inte synd om dig. Sluta gnälla.

Jag tittar på H. H har haft ett helvete ibland. Ett sjukt syskon som tagit all kraft av föräldrarna. Mobbad i skolan, utstött och slagen. H mådde inte direkt bra efter detta. Hen skar sig i armarna, fortfarande finns det röda streck där, hundratals tunna streck. 

Det är inte synd om H.

Jag ser mot D. D är kär. Hen har varit kär i B i över fyra år. I FYRA år! D har varit den mest stödjande och förstående vännen för B sedan början av deras vänskap utan att få annat än en kall hand tillbaka. D ser ingen annan, B är hela Ds liv och det går inte att göra något åt det fast Ds hjärta går i bitar varje gång de ses.

Det är inte synd om D.

Jag känner också I. I är en varm och glad person. Tills hen träffade G. G var svartsjuk av sig. G tyckte inte om att behöva dela med sig. Allt oftade dök G upp oanmäld hos I, frågade var I var, vem I träffade och vad de gjorde. G ljög för I, pratade illa om Is vänner och isolerade I. Det slutade med att Is självförtroende var kört i botten och en våldsam kontrontation.

Det är inte synd om I.

M är sjuk. Inte sjuk så att hen ska dö men när hen var liten drabbades M av en sjukdom som har skadat hens kropp. M kommer aldrig kunna gå ordentligt. M kommer aldrig kunna springa, cykla på en vanlig cykel eller kunna rida på en häst utan hjälp. 

Det är inte synd om M.

Alla de här personerna känner jag. De är mina vänner. Historierna må vara en smula förändrade men ni förstår grunderna. 
Det här är människor som har haft det tufft i livet. De har inte fått någonting gratis. De har mött svårigheter, det har funnits människor som vill dem illa, fysiska sjukdomar som ställt sig på tvären och psykiska problem som gör allt för att krossa och bryta ner dem. Men de är mina vänner.

Jag vore en dålig vän om jag tyckte synd om de här personerna. Vad sänder jag för signaler om allt de ÄR är sina problem? Är M inget annat än sin sjukdom? Är B inget annat än sitt olyckliga hjärta? De vet så väl var det gör ont, inte behöver de min empati för att peka ut det. Jag behöver inte titta på dem med milda ögon och silkesvantar på händerna.

De är inte gjorde av glas. Visst, vissa perioder av livet behöver man någon som stöttar och uppmuntrar en men efter det... Se inte problemet. Se allt som har skett där runt omkring.

Jag ser det varma och glada i I, inte den misslyckade relationen. Det är den där kärleken och glädjen som gör I till I för mig och det är den jag fokuserar på. Det är inte vad som ställts i deras väg som är intressant för mig, det är hur de hanterade situationen och växte som människor som är det viktiga. Att M är skadad för livet är tråkigt men att se hur hen kämpar och utvecklas trots detta är det viktiga.

Det hade kunnat vara synd om mig. Fobier, mobbning, utfrysning, sjukdomar, dåliga relationer och förlorade jobb. Det är inte synd om mig. Allt det som gått mig emot har gjort mig till den jag är. 

Se inte gropen i marken eller hindret som ställts framför mig. Se språnget jag tar. Det är det som definerar mig som person.

Så. Hur synd är det egentligen om dig? Är det språnget eller hindret du väljer att visa?
Kommentarer (0)

Var får du hjälp med fobier?

Publicerad 2013-05-09 23:02:52 i Allmänt, Självbild,

Var kan du få hjälp?
  • Tala med dina föräldrar. Det är din känsla som räknas, det är om ditt liv begränsas som det handlar om.
  • Skolsköterskan och skolkuratorn kan ge dig råd och stöd en bit på vägen
  • Ungdomsmottagningen har ofta också någon du kan prata med
  • BUP, Barn och UngdomsPsykiatrin är den jag främst rekommenderar. De är vana vid att behandla fobier och kan hjälpa dig med din. Är du under 18 år när behandlingen börjar så är det gratis.
Kommentarer (0)

Tips mot sprutfobin!

Publicerad 2013-05-09 23:02:00 i Allmänt, Självbild,

Mina tips när du ska ta en spruta:

  • Berätta att du är rädd. Sjukvårdspersonalen får så mycket lättare att hjälpa dig om de vet hur de ska göra, vad du behöver för att klara av det.
  • Be att få ligga ner. Det gör jag alltid. Du får mer blod till hjärnan och det är lättare att slappna av. Även om du skulle bli yr och svimma så händer inget.
  • Andas. Fokusera på din andning, ta djupa andetag. Nästan som att räkna får!
  • Var varm. Värme får blodkärlen att vidgas vilket gör det lättare att sticka och dra blod. Ha en sjal och en tjock tröja inför sticket och lägg dem på dig medan sköterskan arbetar.
  • Vill du veta något? Jag brukar be sköterskan att inte visa mig nålen och att inte berätta för mycket innan det är gjort. Jag ber hen att säga "nu" när hen sticker men inget mer om det hela förrän nålen är borta.
  • Ät och sov! Ju bättre du mår fysiskt, desto bättre mår du psykiskt. Att ha ätit och sovit dåligt innan kan innebära att du mår sämre under testet.
  • Kom ihåg det som gick bra! Jag vet att jag måste ta blod i vänsterarmen för att det är där det gått bra att ta tidigare. Måste och måste... Det är det jag fått höra och därför tänker jag inte ändra på det. Ta med det som gick bra och gör om det nästa gång. Det blir lite som en ritual.

Jag hoppas att allt jag har skrivit här och i tidigare nummer hjälper dig att våga förändra ditt liv. Kärlek!
Kommentarer (0)

Hur jag tog kontroll över rädslan...

Publicerad 2013-05-09 23:01:36 i Allmänt, Självbild,

Så? Hur gick det nu? Klarade jag av elddopet? Klarade jag av att ta ett blodprov efter 1½ år i terapi? Nyfiken?

Ja. Svaret är ja. Jag klarade av det. Jag använde mig av alla de knep och tips jag fått av Åsa och lyckades andas mig igenom hela proceduren. 

Var jag botade? Är jag inte rädd längre?

Det är inte så enkelt. Det är inte som att Åsa helt enkelt plockade bort min rädsla. Jag är fortfarande rädd. Så är det. Jag kan bli fobiskt rädd för sprutor igen.

Jag bär den här rädslan med mig, den är som en extra kroppsdel, en del av mig. Men! Eftersom den är en del av mig så bestämmer jag över den. Likt att jag nu kontrollerar mina fingrar för att skriva så tar jag kontrollen över min rädsla. Jag styr över den.

Jag ser fortfarande inte på skräckfilmer. Jag tycker att de är äckliga men det är inget hinder i mitt liv. Jag reser dit jag vill. För 3 år sedan bodde jag i Indien i 4 månader. Inför den resan vaccinerade jag mig vid 3 tillfällen. Om jag var rädd? Ja, men jag hanterade det. Jag stirrade på kartan de hade på väggen och förklarade högst uttrycksfullt att jag INTE tyckte om sköterskan som stack mig just då. Hon var INTE på min tio-i-topp-listan! Jag använde min röst för att hantera min rädsla, jag pratade istället för att svimma...

Jag ser inte längre en barnlös framtid framför mig, jag är inte beredd att offra det längre. Jag vill välja själv.

Min största framgång? Det som jag är mest stolt över? Jag är blodgivare. Jag går till blodcentralen var tredje månad för att lämna blod, för att rädda liv och för att aldrig mer låta hjärnspökena ta över mitt liv. Om det är svårt och jobbigt? Ja, det är ju inte så att jag skrattar på vägen dit, det är med en hopbiten och bestämd min jag cyklar dit men jag genomför det. Jag har vissa ritualer och saker som måste stämma och med personalens hjälp går det bra.

Att ge blod är en del av min fortsatta träning. För det gäller att hela tiden hålla fobin stången. Att aldrig mer låta den få övertaget.

Jag kommer aldrig bli helt frisk, helt botad men jag tänker aldrig mer ramla ner i fobi-träsket! 

Ta tag i dig själv! Gör något åt det! Låt inte ditt liv styras av hjärnspöken! 
/Acro-som-räddar-liv
Kommentarer (0)

Sprutfobi, del 3

Publicerad 2013-05-09 23:00:59 i Allmänt, Självbild,

Resumé: Acro, 12 år, har tagit två vaccinationssprutor som skrämde henne och därefter legat på sjukhus. På sjukhuset upplevde hon flera skrämmande upplevelser förknippade med sprutor.

Nu. Låt oss bege oss några år framåt i tiden. Acro är nu 17 år och har nu helt anpassat sin världsbild efter sprutfobin. Det är den som regerar. Hon har tagit två små fästingvaccinationer under de gångna åren och var gång har det varit ångest, yrsel, svimmningar och gråt.

Acros världsbild är denna:
¤ Acro ska aldrig ha barn. Då måste man ligga på sjukhus.
¤ Acro ska aldrig resa utomlands längre än till Grekland eller Spanien. Då måste man vaccinera sig.
¤ Acro ska aldrig pröva på någon extrem sport som mountainbike, motorsport eller liknande. Man kan skada sig där.
¤ Acro ska aldrig spela någon lagsport som fotboll, rugby eller hockey, man kan skada sig där.
¤ Acro tittar inte på sjukhusserier eller skräckfilmer, folk blir skadade där. Det visas blod, sår och sprutor.
¤ Acro ska aldrig jobba inom sjukvården, inte på något sätt.
¤ Acro går undan om någon berättar om skador. Det kan leda till att Acro tänker på sprutor.

Förstår ni. Det här är inte bara att tycka det är obehagligt. Fobin styrde mitt liv, det satte mått och ramar för vilken framtid jag kunde tänka mig. En framtid i Sverige utan barn. Adoptera? Jag skulle inte kunna åka och hämta barnet...

Den här begränsningen i mitt liv var först inget jag tänkte närmare på. Jag hade själv skapat den och fann att det skulle vara så. Såklart jag inte skulle göra något av sakerna på min listan...

Men efter hand började jag fundera på det. Jag vill göra vissa saker. Jag ville resa utomlands. Jag vill inte vara rädd för att jag skulle bli allvarligt sjuk eller skadad.

Det som var droppen på vågen var Blå Hajk. Blå Hajk är ett arrangemang som Scouterna anordnar varje sommar. Man vandrar i 10 dagar i de svenska fjällen i små grupper. Jag VILLE gå den men jag var också medveten om att det inte var ovanligt att någon fick bryta hajken för att personen blev sjuk eller skadad på något sätt. Jag visste att där uppe på fjället var vi helt ensamma och det GICK INTE att jag var rädd då. Jag var tvungen att klara av situationer med skador och blod. Om inte så skulle jag vara en säkerhetsrisk för dem jag gick med.

Jag berättade det här för min mamma. Om ni har läst tidigare nummer av min tidning så vet du hur min mamma är. Hon tog mig på allvar och förstod att det här var ett seriöst problem jag brottades med. 

Min mamma har aldrig nedvärderat min fobi, hon har aldrig sagt att jag ska sluta larva mig eller att det inte är så farligt. Varför? Min mamma är likadan. Nu efterhand har jag förstått att min mamma inte skulle klara av att t.ex bli blodgivare, vi har helt enkelt fysiken emot oss, våra blodkärl pallar inte med det lika bra som många andras. Min mamma är också lite rädd, hon tycker inte heller om sprutor.
 
Min pappa däremot... Förstå att jag aldrig undvek en spruta som jag var tvungen att ta. Till exempel så är hela min familj fästingvaccinerad, vi vistas så mycket i de områden där man kan smittas av TBE att det var en nödvändighet. Jag tog de sprutorna men jag gjorde det med tårarna rinnande. Efter en gång då min far också var närvarande så boxade han mig på axeln och sa "Se där! Det där var väl inte så farligt. Inget att sjåpa sig över!" Detta sa han medan tårarna fortfarande rann över mitt kritvita ansikte. I hans ögon var min rädsla något jag kunde bestämma själv över. Så är inte fallet.

Nåväl. Min mamma tog min fobi på allvar och kontaktade BUP på ett sjukhus nära min skola. Vi åkte dit och fick träffa Åsa. Egentligen vill jag rita ett hjärta runt Åsas namn, lite som när man var liten och var kär i någon. Nå, riktigt så kär var jag inte i henne men jag kan berätta att hon var en fantastisk person och psykolog.

Åsa och sjuksköterska Louise gjorde ett program tillsammans med mig. Vi pratade om hur jag skulle kunna komma förbi den här fobin, hur jag skulle kunna hantera rädslan och ta kontrollen över mitt liv.

Den absolut vanligaste behandlingen mot fobier är kognitiv beteende terapi, ofta förkortat till KBT. Det innebär att man utsätter sig för det man är rädd för i små doser så att man vänjer sig vid saken, så att man inte orkar vara rädd längre. Jag menar, hur länge orkar du vara livrädd egentligen?

Den naturliga responsen för oss som människor när vi är rädda är att ta oss ifrån det som gör oss rädda. Vi springer eller vi blundar. Nu tvingade jag mig själv att sitta kvar och titta.

Vi började smått. Jag gjorde en lista och rangordnade det som var läskigt med olika poäng, från ett till tio. På ett låg att hålla en spruta utan nål i handen, på tio fanns att ta en spruta och ta blodprov. Det gick inte i min värld. Nåväl, vi började där, långt ner, det som var lätt... Jag tittade på sprutor, jag höll dem i handen, jag tittade på bilder och på filmer... 

Om det gick? Jadå... Det gick upp och ner. Ibland gick det jättebra och jag kom jättelångt på ett enda möte. Andra gånger satt jag med huvudet mellan knäna och försökte att inte svimma. Jag fick läxor att göra hemma, att titta på sjukhusserier och inte blunda, att goggla efter bilder på sprutor, att titta på videos på youtube... Ibland gjorde jag dem, ibland undvek jag dem för jag var för rädd. Jag missade möten med Åsa. Varför? För jag förträngde dem, jag vill inte utsätta mig för det så jag glömde bort dem...

Ett och ett halvt år. I ett och ett halvt år träffades jag och Åsa varannan vecka och pratade och utmanade mig. Hon tappade aldrig tålamodet. Hon tyckte aldrig att jag var löjlig, att jag borde klara av något så enkelt som ta en spruta. Hon stressade mig inte med pressade mig att gå framåt. Åsa satt med en en spruta i sin arm, precis under huden bara, i 20 minuter för att jag skulle våga se på henne, cool som en filbunke satt hon där med Louise och småpratade lite.

Till slut, efter all den tiden de la ner på mig så kom dagen då hon och jag tog hissen ner för att jag skulle ta ett blodprov, då en helt främmande person skulle få sticka ett hål i min hud och ta ut blod från den... 
Klarade jag det? Cliffhanger...
/A
Kommentarer (0)

Sprutfobin utvecklades...

Publicerad 2013-05-09 22:59:00 i Allmänt, Självbild,

Vi lämnade min historia om hur jag fick min sprutfobi när jag var 12 år gammal och precis hade blivit vaccinerad. Vacciation gjorde ett stort avtryck inom mig men det var ändå inte droppen på vågen. Det var bara grunden på det hela.

En kort tid efter vaccinationen blev jag sjuk. Jag fick hög feber, blev matt, tappade matlusten och fick blåmärken över hela kroppen. Jag vet inte om ni har sett mycket av Snobben men där finns det ett avsnitt om en flicka som drabbas av just dessa symptom. Hon har leukemi. Jag var alltså övertygad om att jag hade cancer.

Min mor tog med mig till vårdcentralen men vi fick inget svar där. Istället skickade han genast in oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag hade 114 i sänka. Normalt är att ha ungefär 10. Min feber var uppe i 40 grader och jag fick blåmärken på kroppen av en enkel knuff.

Det var ganska jobbigt att hålla på att åka runt bland doktorer med så hög feber och dessutom övertygelsen om att jag hade cancer så man kan tryggt säga att jag inte var i bästa psykiska form heller. Jag var rädd, trött och upprörd.

Väl inne på akutmottagningen började det en himla karusell. Jag och mamma visades in i ett litet rum och där fick vi vänta. Av och till kom det läkare och sjuksköterskor, alla ställde samma frågor om hur jag mådde och sedan kliade de sig i huvudet. De kunde inte förstå vad det var för fel på mig. Lösningen var alltid att hämta en annan läkare som kanske kunde... Ja, ni förstår.

De försökte också ta blodprov på mig men, som ni kanske förstår är det inte det allra enklaste av dessa anledningar:
1, Blåmärken: Blåmärken får man när blodkärlen brister under huden. I och med att det med min sjukdom hörde till att blodkärlen brast vid minsta påfrestning så kan ni föreställa er hur lätt det var att ta blodprov på mig.
2, Generellt med mina blodkärl: Vissa är långa, andra är korta, vissa är blonda, andra brunhåriga. Vissa har tydliga blodkärl, andra har väl dolda blodkärl. Jag har blodkärl som ligger väldigt djupt och är svåra att komma åt. De flyttar också på sig när man försöker sticka mig. Kul va? Sjuksystrarna fick nästan gräva med nålen för att klämma fast blodkärlet. Högst obehagligt.
3, Jag var rädd: Det innebar att jag spände mig, blodkärlen drog ihop sig och allting gjorde mycket ondare. Inte heller fungerade den bedövande salvan på mig. Allt var piss!
 
 Tre gånger stack de under kvällen för att lyckas sätta en nål i mig. Tre gången var det så att säga elitgruppen av sjuksystrarna som tog till den absolut minsta babynålen för att lyckas och då gick det äntligen.

Jag blev inlagd på sjukhuset i tre nätter eftersom de inte visste vad det var för fel på mig. Än idag är det inte säkert. Blåmärkena och febern kom av en blodkärlsinflammation men de vet inte varför inflammationen bröt ut. Den bara kom.

Två dagar in på vistelsen tigde och bad jag om att få ta ur den lilla nål som de hade satt dit som jag fick dropp igenom, jag stod inte ut med att ha den i armen. Efter ett heligt löfte om att dricka tillräckligt med vatten tog de bort den och jag var oerhört lättad. 

Jag blev frisk. Jag hade inte cancer utan någon som heter blodkärlsinflammation. Det var därför mina blodkärl var så ömtåliga. Men innan jag fick åka hem hände en sista fruktansvärt obehaglig sak.

De tog ett hudprov. Jag har mött folk som säger att "Nämen! Man känner ju knappt en bedövningsspruta!" De har rätt i allt utom en sak. Man kan visst känna det. De menar "jag". De känner ingenting. Jag gör. Varje gång.

läkarna skar bort två små hudbitar på min arm. Efter de två bedövningssprutorna kände jag ingen smärta men det behövdes inte. Vid det här laget hade jag blivit så rädd för sprutor och smärta att jag automatiskt uppfann smärtorna ändå. Jag hade fått mitt första hjärnspöke som sa att det gjorde ont.

På fjärde dagen fick jag åka hem. Inflammationen var på tillbakagång och febern var nästan nere på normal nivå. Med mig hem från sjukhuset hade jag embryot av en fobi, ett litet hjärnspöke som snart skulle få många, många släktingar...
To be continued...
/A som i Afraid
 
Kommentarer (0)

Hur jag blev fobiskt rädd för sprutor

Publicerad 2013-05-09 22:58:19 i Allmänt, Självbild,

Jag skulle säja att det började då jag var tio. Tio år. Nu i höst är det alltså tretton år sedan jag upplevde detta. 

När man är tio år ska man ju som bekant ta den fruktade "Stelkrampssprutan!!!" som alla pratar om med fruktan i rösten. De som ska ta den får höra av de äldre eleverna att den är stor, gör ont och är helt fruktansvärd. Nå, nu bet inte sånt på mig, jag var alldeles för rationell och förståndig. Då vi väntade på att kallas in till skolsyster så var jag den lugnaste av tjejerna i klassen. En del av dem spelade nog bara för att det förväntades av dem att de skulle vara rädda men det var nog också de som var riktigt rädda. Jag tröstade dem allihop. Ironiskt nog så tröstade JAG dem allihop och förklarade lugnt att det skulle gå snabbt och sen vara över. Så fel man kan ha.
 
Jag minns inte vilken tur i ordningen jag hade, jag minns inget av vad sköterskan sa eller hur hon såg ut men jag minns smärtan. Jag har ett smärtminne kvar i min vänstra överarm såpass att jag bara behöver tänka på att ta en spruta där så känner jag var hon stack och hur vaccinet injicerades. Det minnet brände fast. 

När det var klart var jag blek och kallsvettig. min arm svullnade upp och bultade. Jag var den enda av mina klasskamrater som reagerade såhär och lektionen efter fick jag ligga på en soffa och vila.

Det var den första sprutan jag minns att jag fick. Den i sig var inte nog för att skrämma mig. Det fanns inte i min värld att jag någonsin skulle behöva ta någon mer spruta och jag var såsom ett barn är. Jag levde i nuet.

Två år senare var det dags igen. När jag gick i sexan vaccineras vi återigen, denna gången mot mässlingen, röda hund och polio. Alla sa att den här sprutan var mindre farlig, att den inte gjorde ont, att det var lugnt. Såklart det var, det hade jag ju sagt redan för två år sedan.

Hur det gick för mig? Åt helvete rent ut sagt. Jag minns att det var två sjuksköterskor med den gången och jag minns att jag bad att de skulle ta den i min högerarm eftersom jag var vänsterhänt. De gjorde det. En av kvinnorna satt och pratade med mig medan den andra stack. Gjorde det ont? Ja, onekligen. På mig kändes det. Var det det värsta som hände då? Nej, inte på långa vägar.

Sköterskan som stack mig sa "Nu är det klart!" och jag vänder på huvudet. Det jag fick se gör att det fortfarande knyter sig i magen på mig: Sprutan hängde kvar i armen. Hon hade injicerat vaccinet men inte dragit ut sprutan utan den hängde kvar på mig. Jag fick tillbringa restrerande skoldag på en soffa i biblioteket.

Jag vill skriva "AJ!" här men det är fel ord. Jag skulle kunna ta till svordomar men också det är fel. Känslan jag vill åt är ett djupt, svart, sugande hål i magen som ger dig svindel och drar dig inåt, som om du håller på att försvinna... Så känns det.

Jag är inte klar med min berättelse ännu. Det här är bara början men jag hoppas ni har tålamod, jag hoppas ni orkar lyssna och att ni kanske kan få med er något nyttigt...

/Acro
Kommentarer (0)

Vad är en fobi?

Publicerad 2013-05-09 22:57:24 i Allmänt, Självbild,

Ordet fobi kommer från grekiskans "fobos" som betyder fruktan.

Man kan utveckla en fobi för diverse saker, situationer och händelser.

En fobisk rädsla är en ihållande irrationell rädsla som får en att undvika saker. DVS. bara för att du får svindel när du står vid en hög höjd har du inte en fobi. Först då du inte kan tänka dig en hög höjd utan att känna rädsla eller att du medvetet undviker höga höjder som att gå en omväg för att inte behöva gå över en bro, har du en fobisk rädsla. Den inkräktar på ditt dagliga liv och är bortom din kontroll.

Ungefär 10% av befolkningen lider av någon sorts fobi som påverkar deras liv på olika sätt.

Fobier kan uppkomma på olika sätt. bland annat genom:
Traumatisk händelse. Du har upplevt något obehagligt och genom detta skapat en negativ betingning på den situationen.
Ärftligt: Du har blivit upplärd att frukta något från barnsben. Om du som liten blivit lärd att frukta vatten kan det fortsätta så även om du nu i äldre år är fysiskt kapabel att t.ex. simma.
Evolutionärt: Ja, det finns en anledning till att spindel- och ormfobier är vanliga. Det ligger i våran natur att sky rovdjur och sånt som är farligt för oss. Och även om inte svenska ormar och spindlar är direkt farliga för oss kan inte vårt undermedvetna alltid ta till sig det helt.
Kommentarer (0)

Det yttre är ett skal.

Publicerad 2013-05-04 22:40:45 i Allmänt, Samhällskritik, Självbild,

Jag står och stirrar igen. Döljer det i luvan, bakom halsduken så att det inte syns. Jag stirrar inte på mig själv i spegeln nu. Jag stirrar på någon annan. Någon jag har mött på stan, någon som sitter vid bordet brevid, någon som väntar på bussen med mig.

Jag har en idé redan. Eller... Jag har mer än en idé. Jag har ett liv, en bakgrund och en framtidshistoria. Jag vet allt om personen.

Glasögonen tyder på att det är en modemedveten person, klippningen är en smula orginell. Givetvis är personen då en smula dryg, anser sig vara smart och är säkert engagerad i något parti. Förmodligen åt det röda hållet. Jackan berättar att det är en som helst äter ekologiskt och som säkert tycker om den sortens musik...

För det vet ju jag. Jag är en expert på det där. Att veta saker om andra utan att fråga dem. Det är ju så självklart att alla människor i världen passar in i de mallar och former som jag har bestämt och som jag har lärt mig av människor i min närhet. 

Och jag har alltid rätt! Ge mig en bild och jag kan berätta allt om ditt liv! Jag är ju synsk...

Jag hoppas att du som läser detta hör den ironiska tonen i min text. Jag hoppas du förstår att de senaste styckena inte är på allvar. För såklart att jag har fel. Såklart att jag inte vet ett jota om dem jag möter på stan.

Det är bara fördomar. Jag har dem, du har dem... Alla har dem. Den som påstår sig vara helt fördomsfri ljuger. Hur jag kan veta det? Jo för det är så vår hjärna fungerar. Vi sorterar och klassifierar saker. Vi sorterar djur efter utseende och egenskaper, vi sorterar träd efter höjd och färg och form. Vi sorterar mat efter hur det ser ut och luktar... Såklart vi sorterar människor också. Om vi inte gjorde de här sorteringarna skulle vår hjärna bli helt överhettad, om vi inte hade något gammalt att likna vårt nya intryck med skulle vår hjärna bli kokad. 

 
Har ni sett filmen "Another earth"? Tänk er människorna där. De blir helt slagna av häpnad, de kan inte ta in vad de ser, de kan inte jämföra det med något. Det är något totalt nytt. Föreställ er om hela livet vore så. Om varje ny situation slog oss med häpnad.

Våra fördomar är alltså en naturlig del av oss men det betyder inte att vi ska låta dem vara oemotsagda. Vi försöker klassifiera människor likt växter men det fungerar inte så. Människan är alltför komplex. Du måste gå under ytan, du måste titta på djupet.

Jag dömer folk sekundsnabbt. Jag vet att jag är väldigt snabb på att döma folk jag möter och jag jobbar på det. Jag tror inte att jag kan förändra mitt sätt att döma folk men jag tror att jag kan arbeta med att öppna för att förändra detta omdöme.

Jag vill ge mig själv cred då jag faktiskt ofta inte bara låter det stanna vid en sekundsnabb uppfattning jag har bildat mig utan att jag faktiskt tar mig tiden och undersöker om det jag tror om personen stämmer.

Jag begär inte heller att du ska sluta gissa och sortera folk i fack, det vore orimligt. Jag ber dig dock att vara medveten om vad du gör och att, då och då, utmana dina förutfattade meningar. Var det verkligen en politiskt engagerad, intelligent ekologist som jag mötte vid busshållplatsen eller var det egentligen världens mysigaste bullmamma?

Våga fråga, våga undersöka och våga ha fel!

Lots of love!

/Acro
Kommentarer (0)

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som fulast i landet är...?

Publicerad 2013-05-03 23:13:00 i Allmänt, Självbild,

Jag tror att det här är ett av mina favoritnummer... Därför publicerar jag det först. Det rör mig, det rör dig. Det är tankar som vi alla tänker...
 
Jag står i badrummet. Det är morgon. Jag har precis duschat och har badrocken på mig. Det är immigt på spegeln men genom dimman framträder mina ögon mer och mer. Jag stirrar rakt in i dem. De stirrar tillbaka. Blå. Grå. Klara och med mörka mönster på irisen stirrar de tillbaka mot mig utan något speciellt uttryck i ögonen. Mörka ögonfransar ramar in dem, nästan lika mörka ögonbryn välver sig över dem. Högre upp sträcker sig en blek panna, nedanför sitter en liten uppnäsa med en alldeles för bred näsrot. Munnen är stor och plutande alldeles av sig själv. Hyn är sådär. Trots underhåll finns det en eller annan finne där. Fortfarande. Fortfarande. Hoppet när man var tonåring var att de måste försvinna någon gång. Det har de inte gjort ännu även om de är färre. Hakan är obefintlig och halsen ganska kort. Axlarna sluttar, jag har en antydan till gamnacke sedan många år, det är sådan jag är skapad.

Håret är blött. Är det långt eller kort? Jag ser det fortfarande som kort fast det utan problem går att ha i hästsvans och nästan att fläta. Färgen är naturligt brun, varken fin eller ful, den bara är. Den är min.

Kroppen är blek och mullig. Jag är inte fet men inte är jag smal. Jag är inte vältränad men jag orkar gå långt och bära tungt. Huvudet vill gå längre än kroppen orkar. Knäna är ömma och sneda då fötterna är för platta. Jag har alltid att välja mellan de oerhört fotriktiga gympaskorna och de roligare Conversen eller klackskorna. Det är ungefär jämt mellan valen. 

Jag har höfter. På gott och ont. Jag är vuxen, fysiskt mogen att bära och föda barn. Men inte mogen för att bära Cheap mondays jeans. De vill inte ha mig. Jag passar inte i deras platta form. 

Men de passar inte in i min form heller. Så då är vi överens.

Jag tittar på mitt ansikte. Det är avslappnat, uttryckslöst och tråkigt. Tråkigttråkigttråkigt. Jag hatar det för en sekund. För en sekund ser jag ett smalt ansikte med kindben, smala läppar, en spetsigare näsa och blont hår. I nästa sekund är det ansiktet borta. Kvar finns jag.
 
Sedan blir jag avbruten av att A sticker in huvudet. Jag får en slängkyss innan han försvinner ut igen. Vad såg han?

Han såg något helt annat. Han såg ett ansikte fullt av liv, han såg ögon som strålade av energi och intelligens. Han såg en mun som kan skratta högt, le finurligt och emellanåt fäller en ironisk kommentar eller två. Han ser ett huvud fullt av smarta, knäppa, roliga och helt förtjusande tankar. Håret är bara dess skydd. Han ser inte att Cheap Mondays jeans inte passar. Han vet inget om klädstorlekar men han vet att jag passar i hans famn. 

Och helt plötsligt ser inte jag det heller. Vad spelar det för roll om min näsa är för liten? Det är inget som han ser. Inte heller ser K eller L det. De ser bara mitt leende. De ser inte att jag har en bullmage, de ser bara hur snygg min nya tröja är. De ser bara att jag är där med dem.

För övrigt... Den enda gången jag har fått en kommentar om mina höfter var för tre veckor sedan av en god vän jag gick före nerför trappan. "Grrr! You got some serious hips goin' on!"

Jag ler vid minnet. Dragen mjuknar och framträder tydligt och ögonen öppnas upp helt. Då, där ser jag det. Det är SÅ jag ser ut.

Jag är smart och begåvad på många olika plan. Jag är älskad och kärleksfullt uppfostrad. Jag har fått uppmuntran och har utvecklat ett stort självförtroende. Trots alla dessa egenskaper har jag tittat på mig själv och tyckt att jag är ful. Avskyvärd.

Men... Jag är inte det. Jag är fin. Du tänker förhoppningsvis att jag är en i alla fall normalbegåvad person, hyfsat smart och klok sådär. Om jag kan ha så totalt fel om mig själv, vad säger att du inte har det när du ser dig själv i spegeln och tycker att du är ful?

För övrigt... Vad spelar det för roll vad JAG tycker om dig så länge DU tycker om dig.

Älska dig själv!
/Din Acro
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela