Hur jag tog kontroll över rädslan...
Så? Hur gick det nu? Klarade jag av elddopet? Klarade jag av att ta ett blodprov efter 1½ år i terapi? Nyfiken?
Ja. Svaret är ja. Jag klarade av det. Jag använde mig av alla de knep och tips jag fått av Åsa och lyckades andas mig igenom hela proceduren.
Var jag botade? Är jag inte rädd längre?
Det är inte så enkelt. Det är inte som att Åsa helt enkelt plockade bort min rädsla. Jag är fortfarande rädd. Så är det. Jag kan bli fobiskt rädd för sprutor igen.
Jag bär den här rädslan med mig, den är som en extra kroppsdel, en del av mig. Men! Eftersom den är en del av mig så bestämmer jag över den. Likt att jag nu kontrollerar mina fingrar för att skriva så tar jag kontrollen över min rädsla. Jag styr över den.
Jag ser fortfarande inte på skräckfilmer. Jag tycker att de är äckliga men det är inget hinder i mitt liv. Jag reser dit jag vill. För 3 år sedan bodde jag i Indien i 4 månader. Inför den resan vaccinerade jag mig vid 3 tillfällen. Om jag var rädd? Ja, men jag hanterade det. Jag stirrade på kartan de hade på väggen och förklarade högst uttrycksfullt att jag INTE tyckte om sköterskan som stack mig just då. Hon var INTE på min tio-i-topp-listan! Jag använde min röst för att hantera min rädsla, jag pratade istället för att svimma...
Jag ser inte längre en barnlös framtid framför mig, jag är inte beredd att offra det längre. Jag vill välja själv.
Min största framgång? Det som jag är mest stolt över? Jag är blodgivare. Jag går till blodcentralen var tredje månad för att lämna blod, för att rädda liv och för att aldrig mer låta hjärnspökena ta över mitt liv. Om det är svårt och jobbigt? Ja, det är ju inte så att jag skrattar på vägen dit, det är med en hopbiten och bestämd min jag cyklar dit men jag genomför det. Jag har vissa ritualer och saker som måste stämma och med personalens hjälp går det bra.
Att ge blod är en del av min fortsatta träning. För det gäller att hela tiden hålla fobin stången. Att aldrig mer låta den få övertaget.
Jag kommer aldrig bli helt frisk, helt botad men jag tänker aldrig mer ramla ner i fobi-träsket!
Ta tag i dig själv! Gör något åt det! Låt inte ditt liv styras av hjärnspöken!
/Acro-som-räddar-liv
Ja. Svaret är ja. Jag klarade av det. Jag använde mig av alla de knep och tips jag fått av Åsa och lyckades andas mig igenom hela proceduren.
Var jag botade? Är jag inte rädd längre?
Det är inte så enkelt. Det är inte som att Åsa helt enkelt plockade bort min rädsla. Jag är fortfarande rädd. Så är det. Jag kan bli fobiskt rädd för sprutor igen.
Jag bär den här rädslan med mig, den är som en extra kroppsdel, en del av mig. Men! Eftersom den är en del av mig så bestämmer jag över den. Likt att jag nu kontrollerar mina fingrar för att skriva så tar jag kontrollen över min rädsla. Jag styr över den.
Jag ser fortfarande inte på skräckfilmer. Jag tycker att de är äckliga men det är inget hinder i mitt liv. Jag reser dit jag vill. För 3 år sedan bodde jag i Indien i 4 månader. Inför den resan vaccinerade jag mig vid 3 tillfällen. Om jag var rädd? Ja, men jag hanterade det. Jag stirrade på kartan de hade på väggen och förklarade högst uttrycksfullt att jag INTE tyckte om sköterskan som stack mig just då. Hon var INTE på min tio-i-topp-listan! Jag använde min röst för att hantera min rädsla, jag pratade istället för att svimma...
Jag ser inte längre en barnlös framtid framför mig, jag är inte beredd att offra det längre. Jag vill välja själv.
Min största framgång? Det som jag är mest stolt över? Jag är blodgivare. Jag går till blodcentralen var tredje månad för att lämna blod, för att rädda liv och för att aldrig mer låta hjärnspökena ta över mitt liv. Om det är svårt och jobbigt? Ja, det är ju inte så att jag skrattar på vägen dit, det är med en hopbiten och bestämd min jag cyklar dit men jag genomför det. Jag har vissa ritualer och saker som måste stämma och med personalens hjälp går det bra.
Att ge blod är en del av min fortsatta träning. För det gäller att hela tiden hålla fobin stången. Att aldrig mer låta den få övertaget.
Jag kommer aldrig bli helt frisk, helt botad men jag tänker aldrig mer ramla ner i fobi-träsket!
Ta tag i dig själv! Gör något åt det! Låt inte ditt liv styras av hjärnspöken!
/Acro-som-räddar-liv