acropol.blogg.se

"Men tänk om mamma ringer!"

Egentligen vill jag i det här läget lägga huvudet mot bordet och dunka det hårt några gånger. Jag gör inte det. Lite tålamod till hittar jag undangömt i kroppen.

Jag står tillsammans med en annan lärare och pratar med en elev. Eleven är ofokuserad på lektionerna och har svårt att hänga med. Ofta måste saker upprepas för eleven. Betygen är det inget vidare med, inte heller närvaron. En elev på glid men ändå en mycket varm och trevlig person att ha att göra med. En person jag tror på.

Vi pratar om att fokusera, att ta ansvar och faktiskt sköta skolarbetet. Ögonen flackar. Inte mina eller min kollegas men elevens. Ena sekunden ser hen på oss, andra ner i telefonen. "Fokus-facebook-sköta skolan-like-inte skolka-ny profilbild-betygen-HAHAHA Epic bild!-inte bli distraherad på lektionen..." Hur tror du den här konversationen blir? Med hur stort allvar lyssnar den här eleven på oss? Hur mycket tror du eleven minns?"

Min kollega tröttnade och sa till. "Men, lägg ner telefonen nu. Det är precis det här vi talar om. Du måste ju kunna stänga av telefonen under lektionen i alla fall!" Det var inte aggresivt sagt, det var oro och omtanke i rösten och eleven blev inte heller irriterad. Dock gick eleven i försvarsställning.

"Men tänk om mamma ringer!?!"

Ja? So what? Om din mamma ringer oanmäld under lektionstid till din mobil så behöver inte du svara. Din mamma BEHÖVER inte ringa då! Om någon är sjuk eller skadad? Du är i skolan. Det är inte som att du är på en isolerad ö utan din mobil. Är det så att det är någon närstående som blir såpass skadad att du DIREKT måste veta det så är det information som skolan också behöver ha. Om någon i din familj dör eller är så skadad att det inte går att vänta i 60 minuter att meddela detta så behöver också skolan får veta det. Din mamma kan ringa skolan. Skolan vet var du är och kan då också hjälpa dig med stöd, kuratorer och ge dig ledigt från lektioner.

Om du går i gymnasiet så har du förmodligen en egen dator att använda under lektionstid. Bra. Bra för dig. Ibland. Kom bara ihåg att du ibland också bör stänga ner den. Är det någon som pratar så är det oerhört respektlöst att kolla in det senaste på twitter eller kommentera någons bild på fejan.

Jag satt en gång som observatör i ett klassrum. I klassrummet fanns 12 elever, de flesta hade med sig sina datorer. Två dagar tidigare hade jag varit med precis samma elever på en temadag då de pratade om vilka ordningsregler som skulle gälla i deras skolmiljö. ALLA hade högt och tydligt sagt att bruket av mobiler och datorer på lektionerna INTE skulle förekomma. Vet du hur många av dessa elever som kolla facebook och skickade sms under den här lektionen? 9 st av 12. 75% sket fullständigt i de regler som de själva hade satt upp. De flesta också medan läraren faktiskt pratade och berättade viktiga saker. Yey till mobilen och datorn!

Ja, jag anser att det är respektlöst att göra som de här eleverna gjorde. Det är fult och otrevligt gjort att sitta och pyssla med sina prylar medan läraren undervisar. Och det är inte bara det att det är respektlöst mot den som talar, det är respektlöst också mot en själv!

Om du gör det här i klassrummet som är det väl detsamma om det är otrevligt gjort mot läraren eller ej. I det långa loppet spelar det ingen större roll. Vad som spelar roll är allt det du missar. Du missar viktiga bitar av information, av kunskaper som du behöver för att klara din skolgång. En liten skitsak nu kan ge långtgående konsekvenser. En missad uppgift idag kan göra så att hela planeringen av uppgifter du ska göra eller lämna in förskjuts och så är du efter. 

Våga lämna facebook för en timme. Våga låta dina vänner vänta på svar tills du har rast. Om de blir griniga? Vilka vänner du har som inte accepterar att du fokuserar på skolan när du har lektion. Dags att spola dem?

Jag har ibland valt att ha internetfria dagar. Dagar då jag inte rör min dator bara för att jag inte vill röra den. Jag lämnar min mobil hemma ibland. I början är det läskigt men efter en stund så är det okej. Tankarna går onekligen åt "Men om något händer mig!?" Faaaast... Det är inte som om det inte går att ta reda på vem jag är ändå. Jag har ju för sjutton ID på mig. Och sen kommer "Men tänk om det händer någon annan något? Tänk om min familj skada!?!" Fast. Tänk efter nu. Hur många gånger har jag fått telefonsamtal där jag direkt måste kasta mig i en taxi och åka till sjukhuset? Under mina 23 år i livet har det aldrig hänt. Visst, risken att det händer har aldrig varit större men sannolikheten att det ska vara de där tre timmarna när jag går ner på stan utan mobil? Inte stor. 

Våga stressa av i en uppstressad värld, våga koppla av i en ständigt uppkopplad värld, våga bli oåtkomlig i en ständigt åtkomlig värld.

Hejdå. Nu försvinner jag i ett dygn eller så.
/A

PS. Rubriken är titeln på en av RHCPs låtar. Lyssna på den. :)

Jag står och stirrar igen. Döljer det i luvan, bakom halsduken så att det inte syns. Jag stirrar inte på mig själv i spegeln nu. Jag stirrar på någon annan. Någon jag har mött på stan, någon som sitter vid bordet brevid, någon som väntar på bussen med mig.

Jag har en idé redan. Eller... Jag har mer än en idé. Jag har ett liv, en bakgrund och en framtidshistoria. Jag vet allt om personen.

Glasögonen tyder på att det är en modemedveten person, klippningen är en smula orginell. Givetvis är personen då en smula dryg, anser sig vara smart och är säkert engagerad i något parti. Förmodligen åt det röda hållet. Jackan berättar att det är en som helst äter ekologiskt och som säkert tycker om den sortens musik...

För det vet ju jag. Jag är en expert på det där. Att veta saker om andra utan att fråga dem. Det är ju så självklart att alla människor i världen passar in i de mallar och former som jag har bestämt och som jag har lärt mig av människor i min närhet. 

Och jag har alltid rätt! Ge mig en bild och jag kan berätta allt om ditt liv! Jag är ju synsk...

Jag hoppas att du som läser detta hör den ironiska tonen i min text. Jag hoppas du förstår att de senaste styckena inte är på allvar. För såklart att jag har fel. Såklart att jag inte vet ett jota om dem jag möter på stan.

Det är bara fördomar. Jag har dem, du har dem... Alla har dem. Den som påstår sig vara helt fördomsfri ljuger. Hur jag kan veta det? Jo för det är så vår hjärna fungerar. Vi sorterar och klassifierar saker. Vi sorterar djur efter utseende och egenskaper, vi sorterar träd efter höjd och färg och form. Vi sorterar mat efter hur det ser ut och luktar... Såklart vi sorterar människor också. Om vi inte gjorde de här sorteringarna skulle vår hjärna bli helt överhettad, om vi inte hade något gammalt att likna vårt nya intryck med skulle vår hjärna bli kokad. 

 

Har ni sett filmen "Another earth"? Tänk er människorna där. De blir helt slagna av häpnad, de kan inte ta in vad de ser, de kan inte jämföra det med något. Det är något totalt nytt. Föreställ er om hela livet vore så. Om varje ny situation slog oss med häpnad.

Våra fördomar är alltså en naturlig del av oss men det betyder inte att vi ska låta dem vara oemotsagda. Vi försöker klassifiera människor likt växter men det fungerar inte så. Människan är alltför komplex. Du måste gå under ytan, du måste titta på djupet.

Jag dömer folk sekundsnabbt. Jag vet att jag är väldigt snabb på att döma folk jag möter och jag jobbar på det. Jag tror inte att jag kan förändra mitt sätt att döma folk men jag tror att jag kan arbeta med att öppna för att förändra detta omdöme.

Jag vill ge mig själv cred då jag faktiskt ofta inte bara låter det stanna vid en sekundsnabb uppfattning jag har bildat mig utan att jag faktiskt tar mig tiden och undersöker om det jag tror om personen stämmer.

Jag begär inte heller att du ska sluta gissa och sortera folk i fack, det vore orimligt. Jag ber dig dock att vara medveten om vad du gör och att, då och då, utmana dina förutfattade meningar. Var det verkligen en politiskt engagerad, intelligent ekologist som jag mötte vid busshållplatsen eller var det egentligen världens mysigaste bullmamma?

Våga fråga, våga undersöka och våga ha fel!

Lots of love!

/Acro

Vem stoppar frivilligt i sig piller som gör att man blir trött, hängig, lättirriterad, stör menscykeln, gör så man får fler finnar, går upp i vikt och en hel rad andra biverkningar? Vem gör det frivilligt?

Jag gör. Varje dag i 5 år har jag tagit det piller eller dess motsvarighet i form av en stav under huden.

Jag tänkte ta upp P-pillret och sätta det i rampljuset för jag upplever att det tas alldeles för lätt på det hela. Jag upplever att det är lite som att raka benen numera. Det är något som man inte pratar om men som det inte heller är konstigt att göra. Det finns några som inte gör det men de flesta gör det när de kommit upp i den övre tonåren. De flesta i den ålder skulle nog också kunna börja knapra piller utan att tänka närmare på det.

P-piller fyllde 52 år i april. Då började det användas i USA, först bara mot menssmärtor men efter några år också som prenventivmedel. 1964 kom pillret till Sverige. Nu räknar man med att 100 miljoner kvinnor över hela världen använder det.

Men vet vi vad vi gör? Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag är egentligen. Jag minns inte hur jag kände mig innan jag stoppade hormoner i min kropp. Tro nu inte att jag är något grinigt, uppsvullet finnmonster, nej, nej. Så illa är det inte. Men vet jag vad som är jag och vad som är kemisk påverkan?

Vet du att det är ett stående skämt bland forskare att P-piller för män är 5-7 år bort? Det har varit 5-7 år bort i många år. Det blir aldrig på allvar. Det finns medel som är redo för att börja provas ut men det finns inget företag som vill driva frågan. Företagen tror inte att män är beredda att ta piller som skulle kunna göra dem irriterade, finniga, minska sexlusten och få dem att gå upp i vikt. Precis det som kvinnor förutsätts vara beredda att ta.

Vi tar lätt på saken. Det är ju bara att ta ett piller. Omgivningen tycker egentligen inte heller att det är en så big deal. Man pratar inte om det men alla gör det.

Menar jag att du ska sluta ta p-piller nu? Nej... Det vore ju högst mycket dubbelmoral av mig. Jag kommer inte sluta själv, jag kommer förmodligen fortsätta ytterligare några år. Men jag vill att du ska vara medveten om vad du gör och vad du har för alternativ.

Det bästa är ju helt enkelt kondom, det skyddar både mot könssjukdomar och ofrivillig graviditet, du slipper kemiska hormoner och det är ett i högsta grad delat ansvar.

Sedan finns pessar, som ett gummilock man stoppar in. Också det hormonfritt och enkelt att använda.

Jag har också läst om en liten dator som heter Pearly. Den mäter temperaturen i munnen och kan med 99,3 % säkerhet säga om man riskerar att bli gravid eller inte. Det är till och med lite säkrare än p-piller.

En så kallad spiral bör inte användas av kvinnor som inte fött barn men det finns.

P-piller ger också en högre risk för att få blodproppar så har någon i din släkt haft det så ska du absolut inte ta pillret.

Jag vill berätta det här för dig som nu står i valet och kvalet. Jag vill att du ska göra ett medvetet och upplyst val. Ta inte den raka vägen bara för att den är enklast utan överväg vad du kan möta längre fram. Fundera på om du vill förlora kontakten med din kropp såsom jag beskrev det ovan. Är det värt det?

Jag rekommenderar att du ger dig upp på internet och börjar läsa. Jag har hittat mängder av intressanta tidningsartiklar om ämnet och även råd från läkemedelsverket och olika sajter för unga tjejer och kvinnor. Tre som jag starkt rekommenderar är artiklarna "Det finns inte på pillerkartan", "manligt p-piller stoppas av läkemedelsbolagen" och "Den stora förändringen kom i litet format."

Be safe!
/Acro

"Asså! Tycker ni det är förtidigt att förlova sig om man är 16 & 17 år och har varit ihop i ett år?"
"Nej! Jag är 15 och jag förlovade mig och vi hade varit ihop i 5 månader då. Jag är jättelycklig!"

Jag är upprörd! Jag blir störd och irriterad! Jag.... Ahhh...

Andas... Återfinn balansen. Inte behöver jag bli så upprörd över det? Nej, verkligen inte. Så jag ska hejda mig själv.

Men jag tänker inte bara på mig. Jag tänker på väldigt många andra också. För oss är förlovning något viktigt. Det är kanske det tredje största steget i livet. Glöm allt om att välja skola och sånt... Att förlova sig är att göra ett livsviktigt val för mig. Man väljer vem man vill leva med för resten av livet och går ut offentligt och berättar det. 

Det handlar inte om att köpa en ring och sen är det klart. Ringen är bara en påminnelse om vad man har satt igång. Du har startat en rörelse som i slutändan kommer förena två familjer i ett gemensamt företag. 

Traditionellt sett innebär en förlovning att det kommer firas bröllop inom ett år. Om du är 15 år, hur har du tänkt genomföra det? Är jag för traditionell av mig? Mycket möjligt. Själv kanske jag inte heller kommer kunna hålla på det där med 1 år men kanske 2 år i alla fall.

När ni förlovar er så tänk inte i nuet. Tänk inte bara här och nu, tänk nästa år, tänk om fem år, tänk om tio år. Förlovning handlar inte om nuet, förlovningen handlar om framtiden.

Jag är inte förlovad. Och ni tänker "Yeah? So what?" Jag tänkte bara berätta det och ge er lite perspektiv på det här med förhållanden. Jag är 23 år och är ihop med min kille sedan 5 år. Vi har köpt lägenhet och skaffat katt ihop. Vi bor ihop sedan 1½ år och vi har en stabil grund att bygga på. Men vi är inte förlovade.

Missförstå mig inte, någon gång i framtiden vill jag gifta mig men som ni förstår tar jag inte lätt på det här och jag vill vara säker. Jag vill veta att oavsett vad som händer så väljer jag honom idag och imorgon. 

Många av mina vänner lever också ihop med sina pojk och flickvänner och de har inte heller förlovat sig helt enkelt för att de inte känner sig redo. Jag tvivlar inte på att de flesta av oss kommer ta steget om sådär 5 år eller så men tills dess är det här nog. Jag behöver ingen ring för att veta att han älskar mig. Och han behöver inte bli kallad för min fästman för att han ska veta att han är den jag valt.

Så om du inte tänker 10 år in i framtiden tycker inte jag att du ska förlova dig. För om hälften av alla tonåringar förlovar sig och bryter upp igen... Vad betyder det då för oss som är kvar? Vad är det för mening med att förlova sig om de flesta som gör det ändå inte fullföljer det hela och gifter sig? Varför ska man förlova sig om man inte vill gifta sig? Det finns andra alternativ, varöfr inte registrera partnerskap? Jag ber dig, urvattna inte begreppet. Ta inte steg in i framtiden som du ännu inte är redo att ta. Du är ung ännu, du har hundratals möjligheter att välja och välja om igen. Försök att hålla det här valet speciellt. Försök att hålla det här unikt.

Nej, jag är inte emot att skilja sig, verkligen inte, men vi kan väl i alla fall leva med tron och förhoppningen om ett förhållande som håller livet ut...

För jag tror på kärleken och jag tror på att ta alla mina löften på största allvar.

 

 

/Acro