Sprutfobi, del 3
Resumé: Acro, 12 år, har tagit två vaccinationssprutor som skrämde henne och därefter legat på sjukhus. På sjukhuset upplevde hon flera skrämmande upplevelser förknippade med sprutor.
Nu. Låt oss bege oss några år framåt i tiden. Acro är nu 17 år och har nu helt anpassat sin världsbild efter sprutfobin. Det är den som regerar. Hon har tagit två små fästingvaccinationer under de gångna åren och var gång har det varit ångest, yrsel, svimmningar och gråt.
Acros världsbild är denna:
¤ Acro ska aldrig ha barn. Då måste man ligga på sjukhus.
¤ Acro ska aldrig resa utomlands längre än till Grekland eller Spanien. Då måste man vaccinera sig.
¤ Acro ska aldrig pröva på någon extrem sport som mountainbike, motorsport eller liknande. Man kan skada sig där.
¤ Acro ska aldrig spela någon lagsport som fotboll, rugby eller hockey, man kan skada sig där.
¤ Acro tittar inte på sjukhusserier eller skräckfilmer, folk blir skadade där. Det visas blod, sår och sprutor.
¤ Acro ska aldrig jobba inom sjukvården, inte på något sätt.
¤ Acro går undan om någon berättar om skador. Det kan leda till att Acro tänker på sprutor.
Förstår ni. Det här är inte bara att tycka det är obehagligt. Fobin styrde mitt liv, det satte mått och ramar för vilken framtid jag kunde tänka mig. En framtid i Sverige utan barn. Adoptera? Jag skulle inte kunna åka och hämta barnet...
Den här begränsningen i mitt liv var först inget jag tänkte närmare på. Jag hade själv skapat den och fann att det skulle vara så. Såklart jag inte skulle göra något av sakerna på min listan...
Men efter hand började jag fundera på det. Jag vill göra vissa saker. Jag ville resa utomlands. Jag vill inte vara rädd för att jag skulle bli allvarligt sjuk eller skadad.
Det som var droppen på vågen var Blå Hajk. Blå Hajk är ett arrangemang som Scouterna anordnar varje sommar. Man vandrar i 10 dagar i de svenska fjällen i små grupper. Jag VILLE gå den men jag var också medveten om att det inte var ovanligt att någon fick bryta hajken för att personen blev sjuk eller skadad på något sätt. Jag visste att där uppe på fjället var vi helt ensamma och det GICK INTE att jag var rädd då. Jag var tvungen att klara av situationer med skador och blod. Om inte så skulle jag vara en säkerhetsrisk för dem jag gick med.
Jag berättade det här för min mamma. Om ni har läst tidigare nummer av min tidning så vet du hur min mamma är. Hon tog mig på allvar och förstod att det här var ett seriöst problem jag brottades med.
Min mamma har aldrig nedvärderat min fobi, hon har aldrig sagt att jag ska sluta larva mig eller att det inte är så farligt. Varför? Min mamma är likadan. Nu efterhand har jag förstått att min mamma inte skulle klara av att t.ex bli blodgivare, vi har helt enkelt fysiken emot oss, våra blodkärl pallar inte med det lika bra som många andras. Min mamma är också lite rädd, hon tycker inte heller om sprutor.
Nu. Låt oss bege oss några år framåt i tiden. Acro är nu 17 år och har nu helt anpassat sin världsbild efter sprutfobin. Det är den som regerar. Hon har tagit två små fästingvaccinationer under de gångna åren och var gång har det varit ångest, yrsel, svimmningar och gråt.
Acros världsbild är denna:
¤ Acro ska aldrig ha barn. Då måste man ligga på sjukhus.
¤ Acro ska aldrig resa utomlands längre än till Grekland eller Spanien. Då måste man vaccinera sig.
¤ Acro ska aldrig pröva på någon extrem sport som mountainbike, motorsport eller liknande. Man kan skada sig där.
¤ Acro ska aldrig spela någon lagsport som fotboll, rugby eller hockey, man kan skada sig där.
¤ Acro tittar inte på sjukhusserier eller skräckfilmer, folk blir skadade där. Det visas blod, sår och sprutor.
¤ Acro ska aldrig jobba inom sjukvården, inte på något sätt.
¤ Acro går undan om någon berättar om skador. Det kan leda till att Acro tänker på sprutor.
Förstår ni. Det här är inte bara att tycka det är obehagligt. Fobin styrde mitt liv, det satte mått och ramar för vilken framtid jag kunde tänka mig. En framtid i Sverige utan barn. Adoptera? Jag skulle inte kunna åka och hämta barnet...
Den här begränsningen i mitt liv var först inget jag tänkte närmare på. Jag hade själv skapat den och fann att det skulle vara så. Såklart jag inte skulle göra något av sakerna på min listan...
Men efter hand började jag fundera på det. Jag vill göra vissa saker. Jag ville resa utomlands. Jag vill inte vara rädd för att jag skulle bli allvarligt sjuk eller skadad.
Det som var droppen på vågen var Blå Hajk. Blå Hajk är ett arrangemang som Scouterna anordnar varje sommar. Man vandrar i 10 dagar i de svenska fjällen i små grupper. Jag VILLE gå den men jag var också medveten om att det inte var ovanligt att någon fick bryta hajken för att personen blev sjuk eller skadad på något sätt. Jag visste att där uppe på fjället var vi helt ensamma och det GICK INTE att jag var rädd då. Jag var tvungen att klara av situationer med skador och blod. Om inte så skulle jag vara en säkerhetsrisk för dem jag gick med.
Jag berättade det här för min mamma. Om ni har läst tidigare nummer av min tidning så vet du hur min mamma är. Hon tog mig på allvar och förstod att det här var ett seriöst problem jag brottades med.
Min mamma har aldrig nedvärderat min fobi, hon har aldrig sagt att jag ska sluta larva mig eller att det inte är så farligt. Varför? Min mamma är likadan. Nu efterhand har jag förstått att min mamma inte skulle klara av att t.ex bli blodgivare, vi har helt enkelt fysiken emot oss, våra blodkärl pallar inte med det lika bra som många andras. Min mamma är också lite rädd, hon tycker inte heller om sprutor.
Min pappa däremot... Förstå att jag aldrig undvek en spruta som jag var tvungen att ta. Till exempel så är hela min familj fästingvaccinerad, vi vistas så mycket i de områden där man kan smittas av TBE att det var en nödvändighet. Jag tog de sprutorna men jag gjorde det med tårarna rinnande. Efter en gång då min far också var närvarande så boxade han mig på axeln och sa "Se där! Det där var väl inte så farligt. Inget att sjåpa sig över!" Detta sa han medan tårarna fortfarande rann över mitt kritvita ansikte. I hans ögon var min rädsla något jag kunde bestämma själv över. Så är inte fallet.
Nåväl. Min mamma tog min fobi på allvar och kontaktade BUP på ett sjukhus nära min skola. Vi åkte dit och fick träffa Åsa. Egentligen vill jag rita ett hjärta runt Åsas namn, lite som när man var liten och var kär i någon. Nå, riktigt så kär var jag inte i henne men jag kan berätta att hon var en fantastisk person och psykolog.
Åsa och sjuksköterska Louise gjorde ett program tillsammans med mig. Vi pratade om hur jag skulle kunna komma förbi den här fobin, hur jag skulle kunna hantera rädslan och ta kontrollen över mitt liv.
Den absolut vanligaste behandlingen mot fobier är kognitiv beteende terapi, ofta förkortat till KBT. Det innebär att man utsätter sig för det man är rädd för i små doser så att man vänjer sig vid saken, så att man inte orkar vara rädd längre. Jag menar, hur länge orkar du vara livrädd egentligen?
Den naturliga responsen för oss som människor när vi är rädda är att ta oss ifrån det som gör oss rädda. Vi springer eller vi blundar. Nu tvingade jag mig själv att sitta kvar och titta.
Vi började smått. Jag gjorde en lista och rangordnade det som var läskigt med olika poäng, från ett till tio. På ett låg att hålla en spruta utan nål i handen, på tio fanns att ta en spruta och ta blodprov. Det gick inte i min värld. Nåväl, vi började där, långt ner, det som var lätt... Jag tittade på sprutor, jag höll dem i handen, jag tittade på bilder och på filmer...
Om det gick? Jadå... Det gick upp och ner. Ibland gick det jättebra och jag kom jättelångt på ett enda möte. Andra gånger satt jag med huvudet mellan knäna och försökte att inte svimma. Jag fick läxor att göra hemma, att titta på sjukhusserier och inte blunda, att goggla efter bilder på sprutor, att titta på videos på youtube... Ibland gjorde jag dem, ibland undvek jag dem för jag var för rädd. Jag missade möten med Åsa. Varför? För jag förträngde dem, jag vill inte utsätta mig för det så jag glömde bort dem...
Ett och ett halvt år. I ett och ett halvt år träffades jag och Åsa varannan vecka och pratade och utmanade mig. Hon tappade aldrig tålamodet. Hon tyckte aldrig att jag var löjlig, att jag borde klara av något så enkelt som ta en spruta. Hon stressade mig inte med pressade mig att gå framåt. Åsa satt med en en spruta i sin arm, precis under huden bara, i 20 minuter för att jag skulle våga se på henne, cool som en filbunke satt hon där med Louise och småpratade lite.
Till slut, efter all den tiden de la ner på mig så kom dagen då hon och jag tog hissen ner för att jag skulle ta ett blodprov, då en helt främmande person skulle få sticka ett hål i min hud och ta ut blod från den...
Klarade jag det? Cliffhanger...
/A
Nåväl. Min mamma tog min fobi på allvar och kontaktade BUP på ett sjukhus nära min skola. Vi åkte dit och fick träffa Åsa. Egentligen vill jag rita ett hjärta runt Åsas namn, lite som när man var liten och var kär i någon. Nå, riktigt så kär var jag inte i henne men jag kan berätta att hon var en fantastisk person och psykolog.
Åsa och sjuksköterska Louise gjorde ett program tillsammans med mig. Vi pratade om hur jag skulle kunna komma förbi den här fobin, hur jag skulle kunna hantera rädslan och ta kontrollen över mitt liv.
Den absolut vanligaste behandlingen mot fobier är kognitiv beteende terapi, ofta förkortat till KBT. Det innebär att man utsätter sig för det man är rädd för i små doser så att man vänjer sig vid saken, så att man inte orkar vara rädd längre. Jag menar, hur länge orkar du vara livrädd egentligen?
Den naturliga responsen för oss som människor när vi är rädda är att ta oss ifrån det som gör oss rädda. Vi springer eller vi blundar. Nu tvingade jag mig själv att sitta kvar och titta.
Vi började smått. Jag gjorde en lista och rangordnade det som var läskigt med olika poäng, från ett till tio. På ett låg att hålla en spruta utan nål i handen, på tio fanns att ta en spruta och ta blodprov. Det gick inte i min värld. Nåväl, vi började där, långt ner, det som var lätt... Jag tittade på sprutor, jag höll dem i handen, jag tittade på bilder och på filmer...
Om det gick? Jadå... Det gick upp och ner. Ibland gick det jättebra och jag kom jättelångt på ett enda möte. Andra gånger satt jag med huvudet mellan knäna och försökte att inte svimma. Jag fick läxor att göra hemma, att titta på sjukhusserier och inte blunda, att goggla efter bilder på sprutor, att titta på videos på youtube... Ibland gjorde jag dem, ibland undvek jag dem för jag var för rädd. Jag missade möten med Åsa. Varför? För jag förträngde dem, jag vill inte utsätta mig för det så jag glömde bort dem...
Ett och ett halvt år. I ett och ett halvt år träffades jag och Åsa varannan vecka och pratade och utmanade mig. Hon tappade aldrig tålamodet. Hon tyckte aldrig att jag var löjlig, att jag borde klara av något så enkelt som ta en spruta. Hon stressade mig inte med pressade mig att gå framåt. Åsa satt med en en spruta i sin arm, precis under huden bara, i 20 minuter för att jag skulle våga se på henne, cool som en filbunke satt hon där med Louise och småpratade lite.
Till slut, efter all den tiden de la ner på mig så kom dagen då hon och jag tog hissen ner för att jag skulle ta ett blodprov, då en helt främmande person skulle få sticka ett hål i min hud och ta ut blod från den...
Klarade jag det? Cliffhanger...
/A