Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som fulast i landet är...?
Jag tror att det här är ett av mina favoritnummer... Därför publicerar jag det först. Det rör mig, det rör dig. Det är tankar som vi alla tänker...
Jag står i badrummet. Det är morgon. Jag har precis duschat och har badrocken på mig. Det är immigt på spegeln men genom dimman framträder mina ögon mer och mer. Jag stirrar rakt in i dem. De stirrar tillbaka. Blå. Grå. Klara och med mörka mönster på irisen stirrar de tillbaka mot mig utan något speciellt uttryck i ögonen. Mörka ögonfransar ramar in dem, nästan lika mörka ögonbryn välver sig över dem. Högre upp sträcker sig en blek panna, nedanför sitter en liten uppnäsa med en alldeles för bred näsrot. Munnen är stor och plutande alldeles av sig själv. Hyn är sådär. Trots underhåll finns det en eller annan finne där. Fortfarande. Fortfarande. Hoppet när man var tonåring var att de måste försvinna någon gång. Det har de inte gjort ännu även om de är färre. Hakan är obefintlig och halsen ganska kort. Axlarna sluttar, jag har en antydan till gamnacke sedan många år, det är sådan jag är skapad.
Håret är blött. Är det långt eller kort? Jag ser det fortfarande som kort fast det utan problem går att ha i hästsvans och nästan att fläta. Färgen är naturligt brun, varken fin eller ful, den bara är. Den är min.
Kroppen är blek och mullig. Jag är inte fet men inte är jag smal. Jag är inte vältränad men jag orkar gå långt och bära tungt. Huvudet vill gå längre än kroppen orkar. Knäna är ömma och sneda då fötterna är för platta. Jag har alltid att välja mellan de oerhört fotriktiga gympaskorna och de roligare Conversen eller klackskorna. Det är ungefär jämt mellan valen.
Jag har höfter. På gott och ont. Jag är vuxen, fysiskt mogen att bära och föda barn. Men inte mogen för att bära Cheap mondays jeans. De vill inte ha mig. Jag passar inte i deras platta form.
Men de passar inte in i min form heller. Så då är vi överens.
Jag tittar på mitt ansikte. Det är avslappnat, uttryckslöst och tråkigt. Tråkigttråkigttråkigt. Jag hatar det för en sekund. För en sekund ser jag ett smalt ansikte med kindben, smala läppar, en spetsigare näsa och blont hår. I nästa sekund är det ansiktet borta. Kvar finns jag.
Håret är blött. Är det långt eller kort? Jag ser det fortfarande som kort fast det utan problem går att ha i hästsvans och nästan att fläta. Färgen är naturligt brun, varken fin eller ful, den bara är. Den är min.
Kroppen är blek och mullig. Jag är inte fet men inte är jag smal. Jag är inte vältränad men jag orkar gå långt och bära tungt. Huvudet vill gå längre än kroppen orkar. Knäna är ömma och sneda då fötterna är för platta. Jag har alltid att välja mellan de oerhört fotriktiga gympaskorna och de roligare Conversen eller klackskorna. Det är ungefär jämt mellan valen.
Jag har höfter. På gott och ont. Jag är vuxen, fysiskt mogen att bära och föda barn. Men inte mogen för att bära Cheap mondays jeans. De vill inte ha mig. Jag passar inte i deras platta form.
Men de passar inte in i min form heller. Så då är vi överens.
Jag tittar på mitt ansikte. Det är avslappnat, uttryckslöst och tråkigt. Tråkigttråkigttråkigt. Jag hatar det för en sekund. För en sekund ser jag ett smalt ansikte med kindben, smala läppar, en spetsigare näsa och blont hår. I nästa sekund är det ansiktet borta. Kvar finns jag.
Sedan blir jag avbruten av att A sticker in huvudet. Jag får en slängkyss innan han försvinner ut igen. Vad såg han?
Han såg något helt annat. Han såg ett ansikte fullt av liv, han såg ögon som strålade av energi och intelligens. Han såg en mun som kan skratta högt, le finurligt och emellanåt fäller en ironisk kommentar eller två. Han ser ett huvud fullt av smarta, knäppa, roliga och helt förtjusande tankar. Håret är bara dess skydd. Han ser inte att Cheap Mondays jeans inte passar. Han vet inget om klädstorlekar men han vet att jag passar i hans famn.
Och helt plötsligt ser inte jag det heller. Vad spelar det för roll om min näsa är för liten? Det är inget som han ser. Inte heller ser K eller L det. De ser bara mitt leende. De ser inte att jag har en bullmage, de ser bara hur snygg min nya tröja är. De ser bara att jag är där med dem.
För övrigt... Den enda gången jag har fått en kommentar om mina höfter var för tre veckor sedan av en god vän jag gick före nerför trappan. "Grrr! You got some serious hips goin' on!"
Jag ler vid minnet. Dragen mjuknar och framträder tydligt och ögonen öppnas upp helt. Då, där ser jag det. Det är SÅ jag ser ut.
Jag är smart och begåvad på många olika plan. Jag är älskad och kärleksfullt uppfostrad. Jag har fått uppmuntran och har utvecklat ett stort självförtroende. Trots alla dessa egenskaper har jag tittat på mig själv och tyckt att jag är ful. Avskyvärd.
Men... Jag är inte det. Jag är fin. Du tänker förhoppningsvis att jag är en i alla fall normalbegåvad person, hyfsat smart och klok sådär. Om jag kan ha så totalt fel om mig själv, vad säger att du inte har det när du ser dig själv i spegeln och tycker att du är ful?
För övrigt... Vad spelar det för roll vad JAG tycker om dig så länge DU tycker om dig.
Älska dig själv!
/Din Acro
Han såg något helt annat. Han såg ett ansikte fullt av liv, han såg ögon som strålade av energi och intelligens. Han såg en mun som kan skratta högt, le finurligt och emellanåt fäller en ironisk kommentar eller två. Han ser ett huvud fullt av smarta, knäppa, roliga och helt förtjusande tankar. Håret är bara dess skydd. Han ser inte att Cheap Mondays jeans inte passar. Han vet inget om klädstorlekar men han vet att jag passar i hans famn.
Och helt plötsligt ser inte jag det heller. Vad spelar det för roll om min näsa är för liten? Det är inget som han ser. Inte heller ser K eller L det. De ser bara mitt leende. De ser inte att jag har en bullmage, de ser bara hur snygg min nya tröja är. De ser bara att jag är där med dem.
För övrigt... Den enda gången jag har fått en kommentar om mina höfter var för tre veckor sedan av en god vän jag gick före nerför trappan. "Grrr! You got some serious hips goin' on!"
Jag ler vid minnet. Dragen mjuknar och framträder tydligt och ögonen öppnas upp helt. Då, där ser jag det. Det är SÅ jag ser ut.
Jag är smart och begåvad på många olika plan. Jag är älskad och kärleksfullt uppfostrad. Jag har fått uppmuntran och har utvecklat ett stort självförtroende. Trots alla dessa egenskaper har jag tittat på mig själv och tyckt att jag är ful. Avskyvärd.
Men... Jag är inte det. Jag är fin. Du tänker förhoppningsvis att jag är en i alla fall normalbegåvad person, hyfsat smart och klok sådär. Om jag kan ha så totalt fel om mig själv, vad säger att du inte har det när du ser dig själv i spegeln och tycker att du är ful?
För övrigt... Vad spelar det för roll vad JAG tycker om dig så länge DU tycker om dig.
Älska dig själv!
/Din Acro