Hur jag blev fobiskt rädd för sprutor
Jag skulle säja att det började då jag var tio. Tio år. Nu i höst är det alltså tretton år sedan jag upplevde detta.
När man är tio år ska man ju som bekant ta den fruktade "Stelkrampssprutan!!!" som alla pratar om med fruktan i rösten. De som ska ta den får höra av de äldre eleverna att den är stor, gör ont och är helt fruktansvärd. Nå, nu bet inte sånt på mig, jag var alldeles för rationell och förståndig. Då vi väntade på att kallas in till skolsyster så var jag den lugnaste av tjejerna i klassen. En del av dem spelade nog bara för att det förväntades av dem att de skulle vara rädda men det var nog också de som var riktigt rädda. Jag tröstade dem allihop. Ironiskt nog så tröstade JAG dem allihop och förklarade lugnt att det skulle gå snabbt och sen vara över. Så fel man kan ha.
När man är tio år ska man ju som bekant ta den fruktade "Stelkrampssprutan!!!" som alla pratar om med fruktan i rösten. De som ska ta den får höra av de äldre eleverna att den är stor, gör ont och är helt fruktansvärd. Nå, nu bet inte sånt på mig, jag var alldeles för rationell och förståndig. Då vi väntade på att kallas in till skolsyster så var jag den lugnaste av tjejerna i klassen. En del av dem spelade nog bara för att det förväntades av dem att de skulle vara rädda men det var nog också de som var riktigt rädda. Jag tröstade dem allihop. Ironiskt nog så tröstade JAG dem allihop och förklarade lugnt att det skulle gå snabbt och sen vara över. Så fel man kan ha.
Jag minns inte vilken tur i ordningen jag hade, jag minns inget av vad sköterskan sa eller hur hon såg ut men jag minns smärtan. Jag har ett smärtminne kvar i min vänstra överarm såpass att jag bara behöver tänka på att ta en spruta där så känner jag var hon stack och hur vaccinet injicerades. Det minnet brände fast.
När det var klart var jag blek och kallsvettig. min arm svullnade upp och bultade. Jag var den enda av mina klasskamrater som reagerade såhär och lektionen efter fick jag ligga på en soffa och vila.
Det var den första sprutan jag minns att jag fick. Den i sig var inte nog för att skrämma mig. Det fanns inte i min värld att jag någonsin skulle behöva ta någon mer spruta och jag var såsom ett barn är. Jag levde i nuet.
Två år senare var det dags igen. När jag gick i sexan vaccineras vi återigen, denna gången mot mässlingen, röda hund och polio. Alla sa att den här sprutan var mindre farlig, att den inte gjorde ont, att det var lugnt. Såklart det var, det hade jag ju sagt redan för två år sedan.
Hur det gick för mig? Åt helvete rent ut sagt. Jag minns att det var två sjuksköterskor med den gången och jag minns att jag bad att de skulle ta den i min högerarm eftersom jag var vänsterhänt. De gjorde det. En av kvinnorna satt och pratade med mig medan den andra stack. Gjorde det ont? Ja, onekligen. På mig kändes det. Var det det värsta som hände då? Nej, inte på långa vägar.
Sköterskan som stack mig sa "Nu är det klart!" och jag vänder på huvudet. Det jag fick se gör att det fortfarande knyter sig i magen på mig: Sprutan hängde kvar i armen. Hon hade injicerat vaccinet men inte dragit ut sprutan utan den hängde kvar på mig. Jag fick tillbringa restrerande skoldag på en soffa i biblioteket.
Jag vill skriva "AJ!" här men det är fel ord. Jag skulle kunna ta till svordomar men också det är fel. Känslan jag vill åt är ett djupt, svart, sugande hål i magen som ger dig svindel och drar dig inåt, som om du håller på att försvinna... Så känns det.
Jag är inte klar med min berättelse ännu. Det här är bara början men jag hoppas ni har tålamod, jag hoppas ni orkar lyssna och att ni kanske kan få med er något nyttigt...
/Acro
När det var klart var jag blek och kallsvettig. min arm svullnade upp och bultade. Jag var den enda av mina klasskamrater som reagerade såhär och lektionen efter fick jag ligga på en soffa och vila.
Det var den första sprutan jag minns att jag fick. Den i sig var inte nog för att skrämma mig. Det fanns inte i min värld att jag någonsin skulle behöva ta någon mer spruta och jag var såsom ett barn är. Jag levde i nuet.
Två år senare var det dags igen. När jag gick i sexan vaccineras vi återigen, denna gången mot mässlingen, röda hund och polio. Alla sa att den här sprutan var mindre farlig, att den inte gjorde ont, att det var lugnt. Såklart det var, det hade jag ju sagt redan för två år sedan.
Hur det gick för mig? Åt helvete rent ut sagt. Jag minns att det var två sjuksköterskor med den gången och jag minns att jag bad att de skulle ta den i min högerarm eftersom jag var vänsterhänt. De gjorde det. En av kvinnorna satt och pratade med mig medan den andra stack. Gjorde det ont? Ja, onekligen. På mig kändes det. Var det det värsta som hände då? Nej, inte på långa vägar.
Sköterskan som stack mig sa "Nu är det klart!" och jag vänder på huvudet. Det jag fick se gör att det fortfarande knyter sig i magen på mig: Sprutan hängde kvar i armen. Hon hade injicerat vaccinet men inte dragit ut sprutan utan den hängde kvar på mig. Jag fick tillbringa restrerande skoldag på en soffa i biblioteket.
Jag vill skriva "AJ!" här men det är fel ord. Jag skulle kunna ta till svordomar men också det är fel. Känslan jag vill åt är ett djupt, svart, sugande hål i magen som ger dig svindel och drar dig inåt, som om du håller på att försvinna... Så känns det.
Jag är inte klar med min berättelse ännu. Det här är bara början men jag hoppas ni har tålamod, jag hoppas ni orkar lyssna och att ni kanske kan få med er något nyttigt...
/Acro