Det är inte synd om dig!
Det är inte synd om dig. Sluta gnälla.
Jag tittar på H. H har haft ett helvete ibland. Ett sjukt syskon som tagit all kraft av föräldrarna. Mobbad i skolan, utstött och slagen. H mådde inte direkt bra efter detta. Hen skar sig i armarna, fortfarande finns det röda streck där, hundratals tunna streck.
Det är inte synd om H.
Jag ser mot D. D är kär. Hen har varit kär i B i över fyra år. I FYRA år! D har varit den mest stödjande och förstående vännen för B sedan början av deras vänskap utan att få annat än en kall hand tillbaka. D ser ingen annan, B är hela Ds liv och det går inte att göra något åt det fast Ds hjärta går i bitar varje gång de ses.
Det är inte synd om D.
Jag känner också I. I är en varm och glad person. Tills hen träffade G. G var svartsjuk av sig. G tyckte inte om att behöva dela med sig. Allt oftade dök G upp oanmäld hos I, frågade var I var, vem I träffade och vad de gjorde. G ljög för I, pratade illa om Is vänner och isolerade I. Det slutade med att Is självförtroende var kört i botten och en våldsam kontrontation.
Det är inte synd om I.
M är sjuk. Inte sjuk så att hen ska dö men när hen var liten drabbades M av en sjukdom som har skadat hens kropp. M kommer aldrig kunna gå ordentligt. M kommer aldrig kunna springa, cykla på en vanlig cykel eller kunna rida på en häst utan hjälp.
Det är inte synd om M.
Alla de här personerna känner jag. De är mina vänner. Historierna må vara en smula förändrade men ni förstår grunderna.
Jag tittar på H. H har haft ett helvete ibland. Ett sjukt syskon som tagit all kraft av föräldrarna. Mobbad i skolan, utstött och slagen. H mådde inte direkt bra efter detta. Hen skar sig i armarna, fortfarande finns det röda streck där, hundratals tunna streck.
Det är inte synd om H.
Jag ser mot D. D är kär. Hen har varit kär i B i över fyra år. I FYRA år! D har varit den mest stödjande och förstående vännen för B sedan början av deras vänskap utan att få annat än en kall hand tillbaka. D ser ingen annan, B är hela Ds liv och det går inte att göra något åt det fast Ds hjärta går i bitar varje gång de ses.
Det är inte synd om D.
Jag känner också I. I är en varm och glad person. Tills hen träffade G. G var svartsjuk av sig. G tyckte inte om att behöva dela med sig. Allt oftade dök G upp oanmäld hos I, frågade var I var, vem I träffade och vad de gjorde. G ljög för I, pratade illa om Is vänner och isolerade I. Det slutade med att Is självförtroende var kört i botten och en våldsam kontrontation.
Det är inte synd om I.
M är sjuk. Inte sjuk så att hen ska dö men när hen var liten drabbades M av en sjukdom som har skadat hens kropp. M kommer aldrig kunna gå ordentligt. M kommer aldrig kunna springa, cykla på en vanlig cykel eller kunna rida på en häst utan hjälp.
Det är inte synd om M.
Alla de här personerna känner jag. De är mina vänner. Historierna må vara en smula förändrade men ni förstår grunderna.
Det här är människor som har haft det tufft i livet. De har inte fått någonting gratis. De har mött svårigheter, det har funnits människor som vill dem illa, fysiska sjukdomar som ställt sig på tvären och psykiska problem som gör allt för att krossa och bryta ner dem. Men de är mina vänner.
Jag vore en dålig vän om jag tyckte synd om de här personerna. Vad sänder jag för signaler om allt de ÄR är sina problem? Är M inget annat än sin sjukdom? Är B inget annat än sitt olyckliga hjärta? De vet så väl var det gör ont, inte behöver de min empati för att peka ut det. Jag behöver inte titta på dem med milda ögon och silkesvantar på händerna.
De är inte gjorde av glas. Visst, vissa perioder av livet behöver man någon som stöttar och uppmuntrar en men efter det... Se inte problemet. Se allt som har skett där runt omkring.
Jag ser det varma och glada i I, inte den misslyckade relationen. Det är den där kärleken och glädjen som gör I till I för mig och det är den jag fokuserar på. Det är inte vad som ställts i deras väg som är intressant för mig, det är hur de hanterade situationen och växte som människor som är det viktiga. Att M är skadad för livet är tråkigt men att se hur hen kämpar och utvecklas trots detta är det viktiga.
Det hade kunnat vara synd om mig. Fobier, mobbning, utfrysning, sjukdomar, dåliga relationer och förlorade jobb. Det är inte synd om mig. Allt det som gått mig emot har gjort mig till den jag är.
Se inte gropen i marken eller hindret som ställts framför mig. Se språnget jag tar. Det är det som definerar mig som person.
Så. Hur synd är det egentligen om dig? Är det språnget eller hindret du väljer att visa?
Jag vore en dålig vän om jag tyckte synd om de här personerna. Vad sänder jag för signaler om allt de ÄR är sina problem? Är M inget annat än sin sjukdom? Är B inget annat än sitt olyckliga hjärta? De vet så väl var det gör ont, inte behöver de min empati för att peka ut det. Jag behöver inte titta på dem med milda ögon och silkesvantar på händerna.
De är inte gjorde av glas. Visst, vissa perioder av livet behöver man någon som stöttar och uppmuntrar en men efter det... Se inte problemet. Se allt som har skett där runt omkring.
Jag ser det varma och glada i I, inte den misslyckade relationen. Det är den där kärleken och glädjen som gör I till I för mig och det är den jag fokuserar på. Det är inte vad som ställts i deras väg som är intressant för mig, det är hur de hanterade situationen och växte som människor som är det viktiga. Att M är skadad för livet är tråkigt men att se hur hen kämpar och utvecklas trots detta är det viktiga.
Det hade kunnat vara synd om mig. Fobier, mobbning, utfrysning, sjukdomar, dåliga relationer och förlorade jobb. Det är inte synd om mig. Allt det som gått mig emot har gjort mig till den jag är.
Se inte gropen i marken eller hindret som ställts framför mig. Se språnget jag tar. Det är det som definerar mig som person.
Så. Hur synd är det egentligen om dig? Är det språnget eller hindret du väljer att visa?