Sprutfobin utvecklades...
Vi lämnade min historia om hur jag fick min sprutfobi när jag var 12 år gammal och precis hade blivit vaccinerad. Vacciation gjorde ett stort avtryck inom mig men det var ändå inte droppen på vågen. Det var bara grunden på det hela.
En kort tid efter vaccinationen blev jag sjuk. Jag fick hög feber, blev matt, tappade matlusten och fick blåmärken över hela kroppen. Jag vet inte om ni har sett mycket av Snobben men där finns det ett avsnitt om en flicka som drabbas av just dessa symptom. Hon har leukemi. Jag var alltså övertygad om att jag hade cancer.
Min mor tog med mig till vårdcentralen men vi fick inget svar där. Istället skickade han genast in oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag hade 114 i sänka. Normalt är att ha ungefär 10. Min feber var uppe i 40 grader och jag fick blåmärken på kroppen av en enkel knuff.
Det var ganska jobbigt att hålla på att åka runt bland doktorer med så hög feber och dessutom övertygelsen om att jag hade cancer så man kan tryggt säga att jag inte var i bästa psykiska form heller. Jag var rädd, trött och upprörd.
Väl inne på akutmottagningen började det en himla karusell. Jag och mamma visades in i ett litet rum och där fick vi vänta. Av och till kom det läkare och sjuksköterskor, alla ställde samma frågor om hur jag mådde och sedan kliade de sig i huvudet. De kunde inte förstå vad det var för fel på mig. Lösningen var alltid att hämta en annan läkare som kanske kunde... Ja, ni förstår.
De försökte också ta blodprov på mig men, som ni kanske förstår är det inte det allra enklaste av dessa anledningar:
1, Blåmärken: Blåmärken får man när blodkärlen brister under huden. I och med att det med min sjukdom hörde till att blodkärlen brast vid minsta påfrestning så kan ni föreställa er hur lätt det var att ta blodprov på mig.
2, Generellt med mina blodkärl: Vissa är långa, andra är korta, vissa är blonda, andra brunhåriga. Vissa har tydliga blodkärl, andra har väl dolda blodkärl. Jag har blodkärl som ligger väldigt djupt och är svåra att komma åt. De flyttar också på sig när man försöker sticka mig. Kul va? Sjuksystrarna fick nästan gräva med nålen för att klämma fast blodkärlet. Högst obehagligt.
3, Jag var rädd: Det innebar att jag spände mig, blodkärlen drog ihop sig och allting gjorde mycket ondare. Inte heller fungerade den bedövande salvan på mig. Allt var piss!
En kort tid efter vaccinationen blev jag sjuk. Jag fick hög feber, blev matt, tappade matlusten och fick blåmärken över hela kroppen. Jag vet inte om ni har sett mycket av Snobben men där finns det ett avsnitt om en flicka som drabbas av just dessa symptom. Hon har leukemi. Jag var alltså övertygad om att jag hade cancer.
Min mor tog med mig till vårdcentralen men vi fick inget svar där. Istället skickade han genast in oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag hade 114 i sänka. Normalt är att ha ungefär 10. Min feber var uppe i 40 grader och jag fick blåmärken på kroppen av en enkel knuff.
Det var ganska jobbigt att hålla på att åka runt bland doktorer med så hög feber och dessutom övertygelsen om att jag hade cancer så man kan tryggt säga att jag inte var i bästa psykiska form heller. Jag var rädd, trött och upprörd.
Väl inne på akutmottagningen började det en himla karusell. Jag och mamma visades in i ett litet rum och där fick vi vänta. Av och till kom det läkare och sjuksköterskor, alla ställde samma frågor om hur jag mådde och sedan kliade de sig i huvudet. De kunde inte förstå vad det var för fel på mig. Lösningen var alltid att hämta en annan läkare som kanske kunde... Ja, ni förstår.
De försökte också ta blodprov på mig men, som ni kanske förstår är det inte det allra enklaste av dessa anledningar:
1, Blåmärken: Blåmärken får man när blodkärlen brister under huden. I och med att det med min sjukdom hörde till att blodkärlen brast vid minsta påfrestning så kan ni föreställa er hur lätt det var att ta blodprov på mig.
2, Generellt med mina blodkärl: Vissa är långa, andra är korta, vissa är blonda, andra brunhåriga. Vissa har tydliga blodkärl, andra har väl dolda blodkärl. Jag har blodkärl som ligger väldigt djupt och är svåra att komma åt. De flyttar också på sig när man försöker sticka mig. Kul va? Sjuksystrarna fick nästan gräva med nålen för att klämma fast blodkärlet. Högst obehagligt.
3, Jag var rädd: Det innebar att jag spände mig, blodkärlen drog ihop sig och allting gjorde mycket ondare. Inte heller fungerade den bedövande salvan på mig. Allt var piss!
Tre gånger stack de under kvällen för att lyckas sätta en nål i mig. Tre gången var det så att säga elitgruppen av sjuksystrarna som tog till den absolut minsta babynålen för att lyckas och då gick det äntligen.
Jag blev inlagd på sjukhuset i tre nätter eftersom de inte visste vad det var för fel på mig. Än idag är det inte säkert. Blåmärkena och febern kom av en blodkärlsinflammation men de vet inte varför inflammationen bröt ut. Den bara kom.
Två dagar in på vistelsen tigde och bad jag om att få ta ur den lilla nål som de hade satt dit som jag fick dropp igenom, jag stod inte ut med att ha den i armen. Efter ett heligt löfte om att dricka tillräckligt med vatten tog de bort den och jag var oerhört lättad.
Jag blev frisk. Jag hade inte cancer utan någon som heter blodkärlsinflammation. Det var därför mina blodkärl var så ömtåliga. Men innan jag fick åka hem hände en sista fruktansvärt obehaglig sak.
De tog ett hudprov. Jag har mött folk som säger att "Nämen! Man känner ju knappt en bedövningsspruta!" De har rätt i allt utom en sak. Man kan visst känna det. De menar "jag". De känner ingenting. Jag gör. Varje gång.
läkarna skar bort två små hudbitar på min arm. Efter de två bedövningssprutorna kände jag ingen smärta men det behövdes inte. Vid det här laget hade jag blivit så rädd för sprutor och smärta att jag automatiskt uppfann smärtorna ändå. Jag hade fått mitt första hjärnspöke som sa att det gjorde ont.
På fjärde dagen fick jag åka hem. Inflammationen var på tillbakagång och febern var nästan nere på normal nivå. Med mig hem från sjukhuset hade jag embryot av en fobi, ett litet hjärnspöke som snart skulle få många, många släktingar...
To be continued...
/A som i Afraid
Jag blev inlagd på sjukhuset i tre nätter eftersom de inte visste vad det var för fel på mig. Än idag är det inte säkert. Blåmärkena och febern kom av en blodkärlsinflammation men de vet inte varför inflammationen bröt ut. Den bara kom.
Två dagar in på vistelsen tigde och bad jag om att få ta ur den lilla nål som de hade satt dit som jag fick dropp igenom, jag stod inte ut med att ha den i armen. Efter ett heligt löfte om att dricka tillräckligt med vatten tog de bort den och jag var oerhört lättad.
Jag blev frisk. Jag hade inte cancer utan någon som heter blodkärlsinflammation. Det var därför mina blodkärl var så ömtåliga. Men innan jag fick åka hem hände en sista fruktansvärt obehaglig sak.
De tog ett hudprov. Jag har mött folk som säger att "Nämen! Man känner ju knappt en bedövningsspruta!" De har rätt i allt utom en sak. Man kan visst känna det. De menar "jag". De känner ingenting. Jag gör. Varje gång.
läkarna skar bort två små hudbitar på min arm. Efter de två bedövningssprutorna kände jag ingen smärta men det behövdes inte. Vid det här laget hade jag blivit så rädd för sprutor och smärta att jag automatiskt uppfann smärtorna ändå. Jag hade fått mitt första hjärnspöke som sa att det gjorde ont.
På fjärde dagen fick jag åka hem. Inflammationen var på tillbakagång och febern var nästan nere på normal nivå. Med mig hem från sjukhuset hade jag embryot av en fobi, ett litet hjärnspöke som snart skulle få många, många släktingar...
To be continued...
/A som i Afraid