Att dyrka en artist... En tidlös sysselsättning.
Kärleken till artisterna och flickidolerna har alltid funnits, den har bara bytt objekt varje år...
Jag tänker tillbaka nu, till några dagar efter julafton eller så. Jag minns ett meddelande som jag såg i gnägg eller i chatten. Jag minns inte vilket men jag minns vad det handlade om.
"OMG!!!! Så lycklig!!!! Fick 1D-lakan och 1D-mobilskal!!!!! Bästa presenten ever!!!"
*host* Jag håller masken. *host* Men seriöst... Lakan med fem män på? Eller är de fyra? Nåväl. Lyckan över ett mobilskal med deras nyllen på? Jag hade faktiskt svårt att inte vecka överläppen lite överlägset. Skrattade lite nedlåtande i hjärtat åt den fanatiska tonårstjejen vars lycka var gjord med ett stycke tyg och ett mobilskal.
Har ni börjat hata mig nog ännu? Oroa er inte. Jag är inte såhär rakt igenom. För här någonstans kom jag på mig själv med vad jag gjorde och jag satte mig för att tänka.
Jag tänkte. Jag mindes.
För... Det här stackars hysteriska fanet är inte unikt. Det är ingen ny företeelse, Även jag var ett fan en gång i tiden, om än utan lakan.
Justin Bieber och raka av sig hår, ärligt känns det som att hans popularitet håller på att dala lite nu. Bli inte arg nu, du som fortfarande är passionerat övertygat om att du aldrig kommer stöta på en artist som förstår dig så väl som han gör, det hjälper inte och påverkar inte mig. Jag berättar bara vad jag ser. Jag har sett det förr.
Har du varit beredd att resa över hela landet för en glimt av Robert Pattinsson eller Taylor Lautner? Tyckte du Eric Saade var assnygg? Har du varit passionerat förälskad i Zac Efron? Var du beredd att ge ditt liv för att få röra vid en av tvillingbröderna i Tokio hotel? Hängde Jonas Brothers på planch ovanför din säng? Vilken var din favorit i EMD? Danny? Någon annan från Idol? Kevin Borg? Jay? Den första flickidolen från Idol som återigen blir populär är ju såklart Darin. Hade du hans ansikte på din födelsedagstårta när du fyllde 14 år? Jag vet en som hade det... Eller var det Aaron Carter som var din grej? Storebrorsan i Backstreet Boys, Nick? Var du vansinnigt kär i Jack Dawson, också känd som Leonardo DiCaprio i Titanic? Var du också tokig i den yngste av bröderna Hanson och deras "Mmmmbop"?
Tja... Hm... Jag börjar inse här att jag nu har gått så långt tillbaka i tiden att du inte minns hur det var när deras låt kom ut. Du kommer inte, till skillnad från mig, ihåg hur man satt klistrad framför Voxpop på onsdagkvällarna och tittade på medan den blonda programledaren, återigen, presenterade Mmmmpop som veckans vinnare och låten drog igång.
Om du tror att du är unik i att älska just din idol mest och bäst så är jag rädd att jag gör dig besviken. Ungefär 90% av er som nu, utan tvekan, skulle gå genom eld för One Direction kommer förmodligen förlora intresset för dem totalt inom de närmaste 2 åren om inget exceptionellt händer. Det är inget fel i det. Varje tid (varje år) har sin flickidol som flammar upp likt en klart brinnande sol men som oftast visar sig vara en högst tillfällig dags(års)slända.
"OMG!!!! Så lycklig!!!! Fick 1D-lakan och 1D-mobilskal!!!!! Bästa presenten ever!!!"
*host* Jag håller masken. *host* Men seriöst... Lakan med fem män på? Eller är de fyra? Nåväl. Lyckan över ett mobilskal med deras nyllen på? Jag hade faktiskt svårt att inte vecka överläppen lite överlägset. Skrattade lite nedlåtande i hjärtat åt den fanatiska tonårstjejen vars lycka var gjord med ett stycke tyg och ett mobilskal.
Har ni börjat hata mig nog ännu? Oroa er inte. Jag är inte såhär rakt igenom. För här någonstans kom jag på mig själv med vad jag gjorde och jag satte mig för att tänka.
Jag tänkte. Jag mindes.
För... Det här stackars hysteriska fanet är inte unikt. Det är ingen ny företeelse, Även jag var ett fan en gång i tiden, om än utan lakan.
Justin Bieber och raka av sig hår, ärligt känns det som att hans popularitet håller på att dala lite nu. Bli inte arg nu, du som fortfarande är passionerat övertygat om att du aldrig kommer stöta på en artist som förstår dig så väl som han gör, det hjälper inte och påverkar inte mig. Jag berättar bara vad jag ser. Jag har sett det förr.
Har du varit beredd att resa över hela landet för en glimt av Robert Pattinsson eller Taylor Lautner? Tyckte du Eric Saade var assnygg? Har du varit passionerat förälskad i Zac Efron? Var du beredd att ge ditt liv för att få röra vid en av tvillingbröderna i Tokio hotel? Hängde Jonas Brothers på planch ovanför din säng? Vilken var din favorit i EMD? Danny? Någon annan från Idol? Kevin Borg? Jay? Den första flickidolen från Idol som återigen blir populär är ju såklart Darin. Hade du hans ansikte på din födelsedagstårta när du fyllde 14 år? Jag vet en som hade det... Eller var det Aaron Carter som var din grej? Storebrorsan i Backstreet Boys, Nick? Var du vansinnigt kär i Jack Dawson, också känd som Leonardo DiCaprio i Titanic? Var du också tokig i den yngste av bröderna Hanson och deras "Mmmmbop"?
Tja... Hm... Jag börjar inse här att jag nu har gått så långt tillbaka i tiden att du inte minns hur det var när deras låt kom ut. Du kommer inte, till skillnad från mig, ihåg hur man satt klistrad framför Voxpop på onsdagkvällarna och tittade på medan den blonda programledaren, återigen, presenterade Mmmmpop som veckans vinnare och låten drog igång.
Om du tror att du är unik i att älska just din idol mest och bäst så är jag rädd att jag gör dig besviken. Ungefär 90% av er som nu, utan tvekan, skulle gå genom eld för One Direction kommer förmodligen förlora intresset för dem totalt inom de närmaste 2 åren om inget exceptionellt händer. Det är inget fel i det. Varje tid (varje år) har sin flickidol som flammar upp likt en klart brinnande sol men som oftast visar sig vara en högst tillfällig dags(års)slända.
En del av dem lyckas utvecklas, bli något mer än tonåriga tjejers största dröm, och det är ju kul för dem. Ett exempel är ju just Darin som nu återigen är aktuell i en ny, mognare version.
Jag har i de flesta fall lyckats undvika fanatism-smittan, jag har sällan känt att jag varit beredd att ge mitt liv för en kändis. Ärligt, jag var inte så tokig i The Hansons som jag låter påskina ovan. Däremot...
Spice Girls. Japp. Jag var sju år gammal och hade ingen annan smak än den goda smaken att tycka om allt som alla andra tyckte om. Alla andra tyckte om Spice Girls. Problemet med Spice Girls var att det var så olika medlemmar i gruppen för oss småtjejer att identifiera oss med. Är du sju år så känner du att Emma, den blonda, söta, är den du helst vill vara. Möjligtvis Mel C, hon var rätt cool. Gerri var ju bara konstig, Victoria för allvarlig och Mel B alltför främmande för oss små, vita medelklassbarn. Dock, som relativt smart redan vid unga år, insåg jag att om jag paxade en sådär någorlunda populär tjej i gruppen så skulle jag typ alltid få ha den för mig själv, så kunde de andra lotta om vem som skulle vara Emma.
Jag paxade Victoria och började därefter dyrka henne hängivet. Jag kände mig så cool och mystisk när jag, en benig sjuåring, klädde ut mig i min svarta, kortärmade klänning, svarta lackskor och vattenfärgs-färgat svart hår och gick på maskerad. Ja, min pappa färgade mitt hår svart genom att helt sonika måla det med vattenfärg. Jag minns än idag den lyckliga dag då jag ÄNTLIGEN fick mina första Spice Girls-kort och ett klisteralbum med klistermärken! Alltså... Det var lite som att köpa ett mobilskal och ett lakanset fast 1996 istället. Sorgen när bilderna blev stulna var enorm...
Jag växte ifrån min passion för Victoria och några år senare upptäckte jag Lars Winnerbäck. Det har visst blivit så att den passionen hängde kvar till idag om än inte i form av textilier i andra modeller än konserttröjor.
Jag var en gång i tiden ett lika hängivet fan som du är nu så vad har jag för rätt att klanka ner på din beundran. Jag var en gång i tiden ett lika hängivet fan som du är nu så vad har du för rätt att säga att jag har fel i min gissning att även din passion kommer fallna?
Försök inte övertyga mig om att One Direction är bäst och alltid kommer att vara det så ska inte heller jag försöka övertyga dig om att du kommer tröttna.
Puss och kram!
/A
Jag har i de flesta fall lyckats undvika fanatism-smittan, jag har sällan känt att jag varit beredd att ge mitt liv för en kändis. Ärligt, jag var inte så tokig i The Hansons som jag låter påskina ovan. Däremot...
Spice Girls. Japp. Jag var sju år gammal och hade ingen annan smak än den goda smaken att tycka om allt som alla andra tyckte om. Alla andra tyckte om Spice Girls. Problemet med Spice Girls var att det var så olika medlemmar i gruppen för oss småtjejer att identifiera oss med. Är du sju år så känner du att Emma, den blonda, söta, är den du helst vill vara. Möjligtvis Mel C, hon var rätt cool. Gerri var ju bara konstig, Victoria för allvarlig och Mel B alltför främmande för oss små, vita medelklassbarn. Dock, som relativt smart redan vid unga år, insåg jag att om jag paxade en sådär någorlunda populär tjej i gruppen så skulle jag typ alltid få ha den för mig själv, så kunde de andra lotta om vem som skulle vara Emma.
Jag paxade Victoria och började därefter dyrka henne hängivet. Jag kände mig så cool och mystisk när jag, en benig sjuåring, klädde ut mig i min svarta, kortärmade klänning, svarta lackskor och vattenfärgs-färgat svart hår och gick på maskerad. Ja, min pappa färgade mitt hår svart genom att helt sonika måla det med vattenfärg. Jag minns än idag den lyckliga dag då jag ÄNTLIGEN fick mina första Spice Girls-kort och ett klisteralbum med klistermärken! Alltså... Det var lite som att köpa ett mobilskal och ett lakanset fast 1996 istället. Sorgen när bilderna blev stulna var enorm...
Jag växte ifrån min passion för Victoria och några år senare upptäckte jag Lars Winnerbäck. Det har visst blivit så att den passionen hängde kvar till idag om än inte i form av textilier i andra modeller än konserttröjor.
Jag var en gång i tiden ett lika hängivet fan som du är nu så vad har jag för rätt att klanka ner på din beundran. Jag var en gång i tiden ett lika hängivet fan som du är nu så vad har du för rätt att säga att jag har fel i min gissning att även din passion kommer fallna?
Försök inte övertyga mig om att One Direction är bäst och alltid kommer att vara det så ska inte heller jag försöka övertyga dig om att du kommer tröttna.
Puss och kram!
/A