Tisdagsnovell
Tisdag. Tisdagtisdagtisdagtisdag. Tisdagar är tråkdagar. Må vara att alla hatar måndagar men det är ändå en känsla. Man vet att måndagar är tråkiga, helgen är slut och en till pissvecka börjar. Man förbereder sig på det. Redan söndagskvällen är deppig. Deppkväll. Måndagen kommer och den är precis lika tråkig som man föreställt sig. Släppa runt på sin kropp. Kväll, hem. Måndag är slut. Då. Då kommer den. Tisdagen. Som en tegelsten i nyllet träffas man av tisdagen. Man är inte beredd. Man tror att man klarat sig igenom tristessen fram tills tisdagsmorgonen väcker en med grått och kallt ljust. Oförberedd.
Tisdagsmorgon och tågförsening. Naturen vägrar släppa in människorna, den gömmer alla skatter bakom slask och lera. Varför ska vi få se något vackert? Det är tre minuter tills tåget är här. Ja, tre SL-minuter alltså. Man vill vara snygg. Man är dumsnygg. Jackan räcker knappt ner till midjan. Svart, kanske läder. Snålblåst rufsar håret. Ligger det bra eller är det ett lika hopplöst fall som alkisen på bänken borta vid bron?
Utsikten är enastående, fantastisk och gripande. Det är en busshållsplats. Slöstirrar på människorna som rinner av bussen. Gul toppluva. Smartsnygg. En halsduk virad upp till öronen. In vid den halsen kommer ingen vind. Hon smsar där hon går. Kliver genom slask i högskaftade kängor. Som sagt. Smartsnygg. Axelväskan dinglar lite. En hostning (ett skratt?) flyr mina läppar när hon går in i en stolpe. Smart-snygg-sms-dum. Hon faller inte, ser sig generat om, har någon sett? Jag har. Våra blickar möts kort, ser bort.
Fortfarande tre minuter. SL-minuter är för märkliga. Om allt i livet fungerade så hade man aldrig haft tidsbrist. Trampar på stället. Gympaskor. Har det läckt in? Går inte att säga, fötterna är för kalla. Läser förstrött reklamaffischen, försöker att inte titta. Skapar tomma ögon, skapar ögon som passar Pendlaren med stort P. De ser inget. Du kan dö framför dem och allt de ser är en ledig fönsterplats. Jag misslyckas, snurrar tillbaka och ser över spåret. Colaburk, fimpar i drivor och en tufsig kaja på jakt. På andra sidan, på andra perrongen står en gul toppluva. Smset är skickat. Hon läser en bok nu. Det går inte att se vilken det är. Ryggen på den tunna boken är helt bruten och framsidan är vikt. Är hon vårdslös med sina ägodelar eller älskar hon sin bok så? Är det så man ska läsa? Röda hårslingor sticker fram och piskar kring ansiktet. Jag stirrar, jag vet att jag gör det och samtidigt räknar jag ner. För jag vet ju att man känner det. Man känner blickarna. Nu? Nej… Nu då? Inte nu heller. När som he… Nu.
Hon känner det och ser upp. Hon möter min blick, frimodigt. Hon vet att det är jag som stirrat, att det är jag som borde vara generad. Jag kan inte vara det. Hon höjer ena ögonbrynet så det försvinner upp under kanten på mössan och jag ler till svar. Vad annat kan jag göra? Det drar i hennes mungipor och man kan skymta en rad med vita tänder därbakom. Handsignaler, de mest universala gesterna. Jag vill veta vad hon läser för bok. Hon slår ihop den och visar framsidan. ”Be för mig i tusen år.” Hon räcker ut tungan och blinkar. Jag förstår inte, boken är främmande för mig. Men jag vill veta. Jag vill veta vad den handlar om, varför hon läser den och vad det stod i smset. Jag vill veta hur hon kan vara så smartsnygg och smsdum på samma gång. Jag vill veta vad hon heter och jag särar läpparna som för att ropa ut frågan.
Tåget kommer. SL-minuterna tog slut. Jag dör tisdagsdöden, jag dör pendlardöden.
Tisdagsmorgon och tågförsening. Naturen vägrar släppa in människorna, den gömmer alla skatter bakom slask och lera. Varför ska vi få se något vackert? Det är tre minuter tills tåget är här. Ja, tre SL-minuter alltså. Man vill vara snygg. Man är dumsnygg. Jackan räcker knappt ner till midjan. Svart, kanske läder. Snålblåst rufsar håret. Ligger det bra eller är det ett lika hopplöst fall som alkisen på bänken borta vid bron?
Utsikten är enastående, fantastisk och gripande. Det är en busshållsplats. Slöstirrar på människorna som rinner av bussen. Gul toppluva. Smartsnygg. En halsduk virad upp till öronen. In vid den halsen kommer ingen vind. Hon smsar där hon går. Kliver genom slask i högskaftade kängor. Som sagt. Smartsnygg. Axelväskan dinglar lite. En hostning (ett skratt?) flyr mina läppar när hon går in i en stolpe. Smart-snygg-sms-dum. Hon faller inte, ser sig generat om, har någon sett? Jag har. Våra blickar möts kort, ser bort.
Fortfarande tre minuter. SL-minuter är för märkliga. Om allt i livet fungerade så hade man aldrig haft tidsbrist. Trampar på stället. Gympaskor. Har det läckt in? Går inte att säga, fötterna är för kalla. Läser förstrött reklamaffischen, försöker att inte titta. Skapar tomma ögon, skapar ögon som passar Pendlaren med stort P. De ser inget. Du kan dö framför dem och allt de ser är en ledig fönsterplats. Jag misslyckas, snurrar tillbaka och ser över spåret. Colaburk, fimpar i drivor och en tufsig kaja på jakt. På andra sidan, på andra perrongen står en gul toppluva. Smset är skickat. Hon läser en bok nu. Det går inte att se vilken det är. Ryggen på den tunna boken är helt bruten och framsidan är vikt. Är hon vårdslös med sina ägodelar eller älskar hon sin bok så? Är det så man ska läsa? Röda hårslingor sticker fram och piskar kring ansiktet. Jag stirrar, jag vet att jag gör det och samtidigt räknar jag ner. För jag vet ju att man känner det. Man känner blickarna. Nu? Nej… Nu då? Inte nu heller. När som he… Nu.
Hon känner det och ser upp. Hon möter min blick, frimodigt. Hon vet att det är jag som stirrat, att det är jag som borde vara generad. Jag kan inte vara det. Hon höjer ena ögonbrynet så det försvinner upp under kanten på mössan och jag ler till svar. Vad annat kan jag göra? Det drar i hennes mungipor och man kan skymta en rad med vita tänder därbakom. Handsignaler, de mest universala gesterna. Jag vill veta vad hon läser för bok. Hon slår ihop den och visar framsidan. ”Be för mig i tusen år.” Hon räcker ut tungan och blinkar. Jag förstår inte, boken är främmande för mig. Men jag vill veta. Jag vill veta vad den handlar om, varför hon läser den och vad det stod i smset. Jag vill veta hur hon kan vara så smartsnygg och smsdum på samma gång. Jag vill veta vad hon heter och jag särar läpparna som för att ropa ut frågan.
Tåget kommer. SL-minuterna tog slut. Jag dör tisdagsdöden, jag dör pendlardöden.
Written by Acro