I skolan: pojke eller flicka?
Tjejer - Killar
7 min - 14 min
= lika i skolan?
Behöver jag förklara varför det här är intressant? Jag tror inte det. Jag tror du vet. Du har det på känn instinktivt. Det sitter där i bakhuvudet. Du vet. Det var aldrig jämställt. Flickor och pojkar behandlades aldrig helt lika.
Ja, jag hävdar att den svenska skolan inte är jämställd och jag är inte ensam. Det finns undersökningar som visar på något som inom lärarkretsar kallas för 2/3-principen. Det ser nämligen ut såhär: Läraren pratar 2/3 av tiden i klassrummet. Den resterande tredjedelen är uppdelad så att pojkarna pratar 2/3 av tiden och flickorna 1/3. Om man gör om det till 60 minuter blir det så att läraren pratar 40 minuter, pojkarna pratar 14 minuter och flickorna pratar i 7 minuter. Att läraren pratar mest är kanske inte så konstigt men att pojkarna pratar så mycket då? Vad betyder det? Är det kanske så att flickorna har fått lära sig att vara tyst och inte avbryta? Har pojkarna aldrig mött speciellt mycket protester när de högljutt krävt sin plats hemma, på dagis och tidigare under skolgången?
Du måste också förstå att det här är kanske inte så det ser ut i din klass. I din klass kanske det är tjejerna som pratar rakt ut och killarna som är tysta. Kanske är det många fler tjejer eller så pratar ni precis lika mycket. Men när man har undersökt massor av skolor och klasser har man kommit fram till den här fördelningen. I en klass med lika många tjejer som killar så pratar killarna i 14 minuter när tjejerna pratar i 7.
Men varför? Vad kan man göra åt det? Har någon försökt göra det rättvist?
Ja, det finns en forskare som heter Gunilla Molloy som har gjort försök att se till att pojkar och flickor talar lika mycket i hennes klassrum. Vad hon gjorde var att hon turades om, varannan gång fick en pojke frågan, varannan gång fick en flicka frågan. Allt för att dela på talrummet i klassen.
Vad tror ni hände?
Jo, såhär var resultatet: Pojkarna tog till tekniker för att få prata mer. Om Molloy frågade ”Valdemar, vad heter huvudstaden i Frankrike?” och Valdemar inte visste svaret, då kunde han säga såhär: ”Asså… Jag vet inte, Amen Pelle, Vet du det eller?” och Pelle fortsätter då: ”Ah… Nä, nä, jag vet inte. Men Mikael, han vet. Du! Micke!” och så svarade Micke… Pojkarna behöll alltså ordet och skickade runt det mellan sig. På så sätt fick de ändå prata länge.
Dessutom blev de sura och irriterade. De klagade på att Molloy var orättvis och att tjejerna fick prata så himla mycket. Det gick så långt som att tjejerna kom fram till Molloy och bad henne sluta med sitt experiment. Tjejerna tyckte det var så jobbigt att killarna var sura och griniga på dem. Tjejerna föredrog att inte få säga så mycket i klassrummet om alternativet var griniga killkompisar.
Hur tycker du det låter? ”Okej, jag håller käften om du slutar vara så tjurig.” var dealen som gjordes. Det var alltså viktigare för de unga tjejerna att få bekräftelse från sina killkompisar än att få yttra sig i klassrummet på lika villkor.
Som lärare är det viktigt att ta sitt ansvar i den här frågan. När jag är färdigutbildad och kommer ut ska jag göra mitt yttersta för att alla ska få komma till tals.
Ja, jag hävdar att den svenska skolan inte är jämställd och jag är inte ensam. Det finns undersökningar som visar på något som inom lärarkretsar kallas för 2/3-principen. Det ser nämligen ut såhär: Läraren pratar 2/3 av tiden i klassrummet. Den resterande tredjedelen är uppdelad så att pojkarna pratar 2/3 av tiden och flickorna 1/3. Om man gör om det till 60 minuter blir det så att läraren pratar 40 minuter, pojkarna pratar 14 minuter och flickorna pratar i 7 minuter. Att läraren pratar mest är kanske inte så konstigt men att pojkarna pratar så mycket då? Vad betyder det? Är det kanske så att flickorna har fått lära sig att vara tyst och inte avbryta? Har pojkarna aldrig mött speciellt mycket protester när de högljutt krävt sin plats hemma, på dagis och tidigare under skolgången?
Du måste också förstå att det här är kanske inte så det ser ut i din klass. I din klass kanske det är tjejerna som pratar rakt ut och killarna som är tysta. Kanske är det många fler tjejer eller så pratar ni precis lika mycket. Men när man har undersökt massor av skolor och klasser har man kommit fram till den här fördelningen. I en klass med lika många tjejer som killar så pratar killarna i 14 minuter när tjejerna pratar i 7.
Men varför? Vad kan man göra åt det? Har någon försökt göra det rättvist?
Ja, det finns en forskare som heter Gunilla Molloy som har gjort försök att se till att pojkar och flickor talar lika mycket i hennes klassrum. Vad hon gjorde var att hon turades om, varannan gång fick en pojke frågan, varannan gång fick en flicka frågan. Allt för att dela på talrummet i klassen.
Vad tror ni hände?
Jo, såhär var resultatet: Pojkarna tog till tekniker för att få prata mer. Om Molloy frågade ”Valdemar, vad heter huvudstaden i Frankrike?” och Valdemar inte visste svaret, då kunde han säga såhär: ”Asså… Jag vet inte, Amen Pelle, Vet du det eller?” och Pelle fortsätter då: ”Ah… Nä, nä, jag vet inte. Men Mikael, han vet. Du! Micke!” och så svarade Micke… Pojkarna behöll alltså ordet och skickade runt det mellan sig. På så sätt fick de ändå prata länge.
Dessutom blev de sura och irriterade. De klagade på att Molloy var orättvis och att tjejerna fick prata så himla mycket. Det gick så långt som att tjejerna kom fram till Molloy och bad henne sluta med sitt experiment. Tjejerna tyckte det var så jobbigt att killarna var sura och griniga på dem. Tjejerna föredrog att inte få säga så mycket i klassrummet om alternativet var griniga killkompisar.
Hur tycker du det låter? ”Okej, jag håller käften om du slutar vara så tjurig.” var dealen som gjordes. Det var alltså viktigare för de unga tjejerna att få bekräftelse från sina killkompisar än att få yttra sig i klassrummet på lika villkor.
Som lärare är det viktigt att ta sitt ansvar i den här frågan. När jag är färdigutbildad och kommer ut ska jag göra mitt yttersta för att alla ska få komma till tals.
Igår var det internationella kvinnodagen. En dag hoppas jag att ingen sådan dag behövs. En dag hoppas jag att alla 365 dagar som finns på ett år tillhör alla människor.
Tack för mig
/Acro
Tack för mig
/Acro
Källor:
Boken "Språk och kön" skriven av Edlund, Erson och Milles, s. 103
Tidningen "Krut" nummer 58, artikeln "Men killarna blir så sura på oss..." skriven av Gunilla Molloy
Kommentarer om förra numret:
du skriver verkligen jättebra! :'D det här är bra journalistik ^^ ser framemot kommande nummer (:
/Epica
Väldigt intressant att läsa. XD
/Ow
Har ni tänkt på det här? När man blir medlem så väljer ju man kön. Tjejen står och poserar medan killen står och tänker och ser cool ut?
/Melown
Att man måste nämna vilket kön man är, tycker jag är helt <.< S.s borde veta bättre! Du FÖRTJÄNAR att vara Crew!
/Babycake