acropol.blogg.se

(Stall syftar på användarkontona på Stallet.se som många medlemmar ofta köpte av varandra.)

 

Japp... Jag använder mig av Askungen! Not the point! Saken är den att jag gått och grunnat lite på en grej som hände när stallet Zvala blev raderat. Ni kan historien. Ägaren bakom stallet fuskade till sig miljontals sp och blablabla... Ergo: Stallet raderas. Det är vad som händer när en medlem på stallet missbrukar funktioner eller uppför sig olämpligt. Stallägaren är stallet.

Men när Zvala raderades kom det ett mejl. I mejlet stod det något i stil med att "Varför bestraffar ni Zvala när ägaren gjort fel? Varför kan inte någon annan ta hand om det? Det förtjänar inte att raderas!" och här höjer jag på ögonbrynen.

Resonemanget innebär att stallet a.k.a användarprofilen har någon form av känslor. Som om att användarprofilen är självständigt från användaren. Översätt yttrandet till att "radera inte ditt facebookkonto, det förtjänar bättre!" Det blir ju rent av löjligt.

Jag uppfattar att många medlemmar har en smula udda förhållande till användarkontona här. "Jag trivs inte längre i stallet..." Waaaaait a second! Den där användaren du har är i grunden precis likadan som användaren du byter till. Allt annat är bara yttre skillnader. En annan grafik, andra djur och ett annat rykte. I grunden säger du att du inte trivs med vad du åstakommit på din användare utan vill köpa dig ett annat utseende och rykte! 

Ja, jag vet att man kan nyansera det mer, att jag här gör det ganska svart-vitt. Jo, visst, du kan köpa stall med pokaler och många besökare och därmed är det annorlunda men... Egentligen... Gör det dig annorlunda? Är du någon annan med ett nytt stall? Är du lyckligare?

Jag tänker här hävda att jag är annorlunda. Okej... Mitt mål är inte att skapa någon form av drömstall. Jag bygger ingen bild av vem jag vill vara. Jag skapar en bild av vem jag är, här och nu. Istället för att lägga på lager av grafik för att dölja och släta ut så vill jag att det ska vara så likt mig som möjligt. Alltså... Jag ser inte ut som en ärta men... Tja. Jag hoppas du förstår. 

Vad är mitt namn? Acro. Jag har byggt ut mig själv med mitt stall, det innehåller en del av mig. Notera det viktigaste ordet här. AV. En del AV mig. Utan mig vore det ingenting. Innehållslöst. Utan min prägel vore det 7 bokstäver, slumpmässigt sammansatta. Det kunde lika gärna ha varit Loveani eller Ginseon som Acropol. 

Vad är det som ni håller så hårt i att ni inte kan radera det när ni slutar? Vad är det som ni håller så löst i att ni byter det med varandra en gång i månaden? Hur kan stallet betyda något för dig om du så lätt kan byta ut det?

Jag tror inte det hjälper att byta stall, lika lite som det hjälper att byta kläder eller färga håret. För en stund fungerar det, ett tag känns det bättre men inte i längden. Tänk dig att vi är som en stor maskerad. Vi går alla runt med stora, färggranna masker. Ibland ser man någon med en fantastisk kreation, påfågelfjädrar, juveler, rosettdjur och pokaler. Man tänker att den måste vara så lycklig bakom all denna prakt. Men baksidan på den masken är likadan som baksidan på din mask. Den är helt vit.

Vill du ha en sanning? Oavsett så får du den: Det handlar inte om att du inte trivs med stallet. Det handlar om att du inte trivs med dig.

/Acro-utan-prakt

"Men tänk om mamma ringer!"

Egentligen vill jag i det här läget lägga huvudet mot bordet och dunka det hårt några gånger. Jag gör inte det. Lite tålamod till hittar jag undangömt i kroppen.

Jag står tillsammans med en annan lärare och pratar med en elev. Eleven är ofokuserad på lektionerna och har svårt att hänga med. Ofta måste saker upprepas för eleven. Betygen är det inget vidare med, inte heller närvaron. En elev på glid men ändå en mycket varm och trevlig person att ha att göra med. En person jag tror på.

Vi pratar om att fokusera, att ta ansvar och faktiskt sköta skolarbetet. Ögonen flackar. Inte mina eller min kollegas men elevens. Ena sekunden ser hen på oss, andra ner i telefonen. "Fokus-facebook-sköta skolan-like-inte skolka-ny profilbild-betygen-HAHAHA Epic bild!-inte bli distraherad på lektionen..." Hur tror du den här konversationen blir? Med hur stort allvar lyssnar den här eleven på oss? Hur mycket tror du eleven minns?"

Min kollega tröttnade och sa till. "Men, lägg ner telefonen nu. Det är precis det här vi talar om. Du måste ju kunna stänga av telefonen under lektionen i alla fall!" Det var inte aggresivt sagt, det var oro och omtanke i rösten och eleven blev inte heller irriterad. Dock gick eleven i försvarsställning.

"Men tänk om mamma ringer!?!"

Ja? So what? Om din mamma ringer oanmäld under lektionstid till din mobil så behöver inte du svara. Din mamma BEHÖVER inte ringa då! Om någon är sjuk eller skadad? Du är i skolan. Det är inte som att du är på en isolerad ö utan din mobil. Är det så att det är någon närstående som blir såpass skadad att du DIREKT måste veta det så är det information som skolan också behöver ha. Om någon i din familj dör eller är så skadad att det inte går att vänta i 60 minuter att meddela detta så behöver också skolan får veta det. Din mamma kan ringa skolan. Skolan vet var du är och kan då också hjälpa dig med stöd, kuratorer och ge dig ledigt från lektioner.

Om du går i gymnasiet så har du förmodligen en egen dator att använda under lektionstid. Bra. Bra för dig. Ibland. Kom bara ihåg att du ibland också bör stänga ner den. Är det någon som pratar så är det oerhört respektlöst att kolla in det senaste på twitter eller kommentera någons bild på fejan.

Jag satt en gång som observatör i ett klassrum. I klassrummet fanns 12 elever, de flesta hade med sig sina datorer. Två dagar tidigare hade jag varit med precis samma elever på en temadag då de pratade om vilka ordningsregler som skulle gälla i deras skolmiljö. ALLA hade högt och tydligt sagt att bruket av mobiler och datorer på lektionerna INTE skulle förekomma. Vet du hur många av dessa elever som kolla facebook och skickade sms under den här lektionen? 9 st av 12. 75% sket fullständigt i de regler som de själva hade satt upp. De flesta också medan läraren faktiskt pratade och berättade viktiga saker. Yey till mobilen och datorn!

Ja, jag anser att det är respektlöst att göra som de här eleverna gjorde. Det är fult och otrevligt gjort att sitta och pyssla med sina prylar medan läraren undervisar. Och det är inte bara det att det är respektlöst mot den som talar, det är respektlöst också mot en själv!

Om du gör det här i klassrummet som är det väl detsamma om det är otrevligt gjort mot läraren eller ej. I det långa loppet spelar det ingen större roll. Vad som spelar roll är allt det du missar. Du missar viktiga bitar av information, av kunskaper som du behöver för att klara din skolgång. En liten skitsak nu kan ge långtgående konsekvenser. En missad uppgift idag kan göra så att hela planeringen av uppgifter du ska göra eller lämna in förskjuts och så är du efter. 

Våga lämna facebook för en timme. Våga låta dina vänner vänta på svar tills du har rast. Om de blir griniga? Vilka vänner du har som inte accepterar att du fokuserar på skolan när du har lektion. Dags att spola dem?

Jag har ibland valt att ha internetfria dagar. Dagar då jag inte rör min dator bara för att jag inte vill röra den. Jag lämnar min mobil hemma ibland. I början är det läskigt men efter en stund så är det okej. Tankarna går onekligen åt "Men om något händer mig!?" Faaaast... Det är inte som om det inte går att ta reda på vem jag är ändå. Jag har ju för sjutton ID på mig. Och sen kommer "Men tänk om det händer någon annan något? Tänk om min familj skada!?!" Fast. Tänk efter nu. Hur många gånger har jag fått telefonsamtal där jag direkt måste kasta mig i en taxi och åka till sjukhuset? Under mina 23 år i livet har det aldrig hänt. Visst, risken att det händer har aldrig varit större men sannolikheten att det ska vara de där tre timmarna när jag går ner på stan utan mobil? Inte stor. 

Våga stressa av i en uppstressad värld, våga koppla av i en ständigt uppkopplad värld, våga bli oåtkomlig i en ständigt åtkomlig värld.

Hejdå. Nu försvinner jag i ett dygn eller så.
/A

PS. Rubriken är titeln på en av RHCPs låtar. Lyssna på den. :)

Det är inte synd om dig. Sluta gnälla.

Jag tittar på H. H har haft ett helvete ibland. Ett sjukt syskon som tagit all kraft av föräldrarna. Mobbad i skolan, utstött och slagen. H mådde inte direkt bra efter detta. Hen skar sig i armarna, fortfarande finns det röda streck där, hundratals tunna streck. 

Det är inte synd om H.

Jag ser mot D. D är kär. Hen har varit kär i B i över fyra år. I FYRA år! D har varit den mest stödjande och förstående vännen för B sedan början av deras vänskap utan att få annat än en kall hand tillbaka. D ser ingen annan, B är hela Ds liv och det går inte att göra något åt det fast Ds hjärta går i bitar varje gång de ses.

Det är inte synd om D.

Jag känner också I. I är en varm och glad person. Tills hen träffade G. G var svartsjuk av sig. G tyckte inte om att behöva dela med sig. Allt oftade dök G upp oanmäld hos I, frågade var I var, vem I träffade och vad de gjorde. G ljög för I, pratade illa om Is vänner och isolerade I. Det slutade med att Is självförtroende var kört i botten och en våldsam kontrontation.

Det är inte synd om I.

M är sjuk. Inte sjuk så att hen ska dö men när hen var liten drabbades M av en sjukdom som har skadat hens kropp. M kommer aldrig kunna gå ordentligt. M kommer aldrig kunna springa, cykla på en vanlig cykel eller kunna rida på en häst utan hjälp. 

Det är inte synd om M.

Alla de här personerna känner jag. De är mina vänner. Historierna må vara en smula förändrade men ni förstår grunderna. 

Det här är människor som har haft det tufft i livet. De har inte fått någonting gratis. De har mött svårigheter, det har funnits människor som vill dem illa, fysiska sjukdomar som ställt sig på tvären och psykiska problem som gör allt för att krossa och bryta ner dem. Men de är mina vänner.

Jag vore en dålig vän om jag tyckte synd om de här personerna. Vad sänder jag för signaler om allt de ÄR är sina problem? Är M inget annat än sin sjukdom? Är B inget annat än sitt olyckliga hjärta? De vet så väl var det gör ont, inte behöver de min empati för att peka ut det. Jag behöver inte titta på dem med milda ögon och silkesvantar på händerna.

De är inte gjorde av glas. Visst, vissa perioder av livet behöver man någon som stöttar och uppmuntrar en men efter det... Se inte problemet. Se allt som har skett där runt omkring.

Jag ser det varma och glada i I, inte den misslyckade relationen. Det är den där kärleken och glädjen som gör I till I för mig och det är den jag fokuserar på. Det är inte vad som ställts i deras väg som är intressant för mig, det är hur de hanterade situationen och växte som människor som är det viktiga. Att M är skadad för livet är tråkigt men att se hur hen kämpar och utvecklas trots detta är det viktiga.

Det hade kunnat vara synd om mig. Fobier, mobbning, utfrysning, sjukdomar, dåliga relationer och förlorade jobb. Det är inte synd om mig. Allt det som gått mig emot har gjort mig till den jag är. 

Se inte gropen i marken eller hindret som ställts framför mig. Se språnget jag tar. Det är det som definerar mig som person.

Så. Hur synd är det egentligen om dig? Är det språnget eller hindret du väljer att visa?

Jag blev inlagd på sjukhuset i tre nätter eftersom de inte visste vad det var för fel på mig. Än idag är det inte säkert. Blåmärkena och febern kom av en blodkärlsinflammation men de vet inte varför inflammationen bröt ut. Den bara kom.

Två dagar in på vistelsen tigde och bad jag om att få ta ur den lilla nål som de hade satt dit som jag fick dropp igenom, jag stod inte ut med att ha den i armen. Efter ett heligt löfte om att dricka tillräckligt med vatten tog de bort den och jag var oerhört lättad. 

Jag blev frisk. Jag hade inte cancer utan någon som heter blodkärlsinflammation. Det var därför mina blodkärl var så ömtåliga. Men innan jag fick åka hem hände en sista fruktansvärt obehaglig sak.

De tog ett hudprov. Jag har mött folk som säger att "Nämen! Man känner ju knappt en bedövningsspruta!" De har rätt i allt utom en sak. Man kan visst känna det. De menar "jag". De känner ingenting. Jag gör. Varje gång.

läkarna skar bort två små hudbitar på min arm. Efter de två bedövningssprutorna kände jag ingen smärta men det behövdes inte. Vid det här laget hade jag blivit så rädd för sprutor och smärta att jag automatiskt uppfann smärtorna ändå. Jag hade fått mitt första hjärnspöke som sa att det gjorde ont.

På fjärde dagen fick jag åka hem. Inflammationen var på tillbakagång och febern var nästan nere på normal nivå. Med mig hem från sjukhuset hade jag embryot av en fobi, ett litet hjärnspöke som snart skulle få många, många släktingar...
To be continued...
/A som i Afraid

Jag står och stirrar igen. Döljer det i luvan, bakom halsduken så att det inte syns. Jag stirrar inte på mig själv i spegeln nu. Jag stirrar på någon annan. Någon jag har mött på stan, någon som sitter vid bordet brevid, någon som väntar på bussen med mig.

Jag har en idé redan. Eller... Jag har mer än en idé. Jag har ett liv, en bakgrund och en framtidshistoria. Jag vet allt om personen.

Glasögonen tyder på att det är en modemedveten person, klippningen är en smula orginell. Givetvis är personen då en smula dryg, anser sig vara smart och är säkert engagerad i något parti. Förmodligen åt det röda hållet. Jackan berättar att det är en som helst äter ekologiskt och som säkert tycker om den sortens musik...

För det vet ju jag. Jag är en expert på det där. Att veta saker om andra utan att fråga dem. Det är ju så självklart att alla människor i världen passar in i de mallar och former som jag har bestämt och som jag har lärt mig av människor i min närhet. 

Och jag har alltid rätt! Ge mig en bild och jag kan berätta allt om ditt liv! Jag är ju synsk...

Jag hoppas att du som läser detta hör den ironiska tonen i min text. Jag hoppas du förstår att de senaste styckena inte är på allvar. För såklart att jag har fel. Såklart att jag inte vet ett jota om dem jag möter på stan.

Det är bara fördomar. Jag har dem, du har dem... Alla har dem. Den som påstår sig vara helt fördomsfri ljuger. Hur jag kan veta det? Jo för det är så vår hjärna fungerar. Vi sorterar och klassifierar saker. Vi sorterar djur efter utseende och egenskaper, vi sorterar träd efter höjd och färg och form. Vi sorterar mat efter hur det ser ut och luktar... Såklart vi sorterar människor också. Om vi inte gjorde de här sorteringarna skulle vår hjärna bli helt överhettad, om vi inte hade något gammalt att likna vårt nya intryck med skulle vår hjärna bli kokad. 

 

Har ni sett filmen "Another earth"? Tänk er människorna där. De blir helt slagna av häpnad, de kan inte ta in vad de ser, de kan inte jämföra det med något. Det är något totalt nytt. Föreställ er om hela livet vore så. Om varje ny situation slog oss med häpnad.

Våra fördomar är alltså en naturlig del av oss men det betyder inte att vi ska låta dem vara oemotsagda. Vi försöker klassifiera människor likt växter men det fungerar inte så. Människan är alltför komplex. Du måste gå under ytan, du måste titta på djupet.

Jag dömer folk sekundsnabbt. Jag vet att jag är väldigt snabb på att döma folk jag möter och jag jobbar på det. Jag tror inte att jag kan förändra mitt sätt att döma folk men jag tror att jag kan arbeta med att öppna för att förändra detta omdöme.

Jag vill ge mig själv cred då jag faktiskt ofta inte bara låter det stanna vid en sekundsnabb uppfattning jag har bildat mig utan att jag faktiskt tar mig tiden och undersöker om det jag tror om personen stämmer.

Jag begär inte heller att du ska sluta gissa och sortera folk i fack, det vore orimligt. Jag ber dig dock att vara medveten om vad du gör och att, då och då, utmana dina förutfattade meningar. Var det verkligen en politiskt engagerad, intelligent ekologist som jag mötte vid busshållplatsen eller var det egentligen världens mysigaste bullmamma?

Våga fråga, våga undersöka och våga ha fel!

Lots of love!

/Acro

Vem stoppar frivilligt i sig piller som gör att man blir trött, hängig, lättirriterad, stör menscykeln, gör så man får fler finnar, går upp i vikt och en hel rad andra biverkningar? Vem gör det frivilligt?

Jag gör. Varje dag i 5 år har jag tagit det piller eller dess motsvarighet i form av en stav under huden.

Jag tänkte ta upp P-pillret och sätta det i rampljuset för jag upplever att det tas alldeles för lätt på det hela. Jag upplever att det är lite som att raka benen numera. Det är något som man inte pratar om men som det inte heller är konstigt att göra. Det finns några som inte gör det men de flesta gör det när de kommit upp i den övre tonåren. De flesta i den ålder skulle nog också kunna börja knapra piller utan att tänka närmare på det.

P-piller fyllde 52 år i april. Då började det användas i USA, först bara mot menssmärtor men efter några år också som prenventivmedel. 1964 kom pillret till Sverige. Nu räknar man med att 100 miljoner kvinnor över hela världen använder det.

Men vet vi vad vi gör? Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag är egentligen. Jag minns inte hur jag kände mig innan jag stoppade hormoner i min kropp. Tro nu inte att jag är något grinigt, uppsvullet finnmonster, nej, nej. Så illa är det inte. Men vet jag vad som är jag och vad som är kemisk påverkan?

Vet du att det är ett stående skämt bland forskare att P-piller för män är 5-7 år bort? Det har varit 5-7 år bort i många år. Det blir aldrig på allvar. Det finns medel som är redo för att börja provas ut men det finns inget företag som vill driva frågan. Företagen tror inte att män är beredda att ta piller som skulle kunna göra dem irriterade, finniga, minska sexlusten och få dem att gå upp i vikt. Precis det som kvinnor förutsätts vara beredda att ta.

Vi tar lätt på saken. Det är ju bara att ta ett piller. Omgivningen tycker egentligen inte heller att det är en så big deal. Man pratar inte om det men alla gör det.

Menar jag att du ska sluta ta p-piller nu? Nej... Det vore ju högst mycket dubbelmoral av mig. Jag kommer inte sluta själv, jag kommer förmodligen fortsätta ytterligare några år. Men jag vill att du ska vara medveten om vad du gör och vad du har för alternativ.

Det bästa är ju helt enkelt kondom, det skyddar både mot könssjukdomar och ofrivillig graviditet, du slipper kemiska hormoner och det är ett i högsta grad delat ansvar.

Sedan finns pessar, som ett gummilock man stoppar in. Också det hormonfritt och enkelt att använda.

Jag har också läst om en liten dator som heter Pearly. Den mäter temperaturen i munnen och kan med 99,3 % säkerhet säga om man riskerar att bli gravid eller inte. Det är till och med lite säkrare än p-piller.

En så kallad spiral bör inte användas av kvinnor som inte fött barn men det finns.

P-piller ger också en högre risk för att få blodproppar så har någon i din släkt haft det så ska du absolut inte ta pillret.

Jag vill berätta det här för dig som nu står i valet och kvalet. Jag vill att du ska göra ett medvetet och upplyst val. Ta inte den raka vägen bara för att den är enklast utan överväg vad du kan möta längre fram. Fundera på om du vill förlora kontakten med din kropp såsom jag beskrev det ovan. Är det värt det?

Jag rekommenderar att du ger dig upp på internet och börjar läsa. Jag har hittat mängder av intressanta tidningsartiklar om ämnet och även råd från läkemedelsverket och olika sajter för unga tjejer och kvinnor. Tre som jag starkt rekommenderar är artiklarna "Det finns inte på pillerkartan", "manligt p-piller stoppas av läkemedelsbolagen" och "Den stora förändringen kom i litet format."

Be safe!
/Acro

Jag vill tala om min mor. Vänta! Gå inte. Inte ska jag klaga och gnälla över att hon är dum. Jag är för gammal för sådant. Nej, det handlar om något annat.

Min mor är ganska gammal. Hon är snart 55 år. Jag har fått hennes kropp, vi är båda av medellängd med breda höfter och ett slätstruket yttre. När jag ser henne i ögonen så ser jag varifrån jag fick min blågrå färg. 

Om man är snäll så säger man att min mamma har ljusbrunt eller möjligtvis mörkblont hår men om man ska vara sanningsenlig är det snarare grått med lite inslag av brunt. Det är klippt i en ganska kort frisyr som lockar sig kring huvudet och det gör inget större väsen av sig. 

Min mamma klär sig enkelt men elegant, jeans, tröja, kanske en kofta, en sjal emellanåt. Hon tycker inte om stora smycken utan har samma droppe av guld runt halsen som hon har haft hela mitt liv.

Till sättet är hon snäll och hjälpsam, ibland blir hennes röst lite gäll när hon vill bli hörd i större sällskap. På alla sätt är min mamma ansvarsfull och en medlare. Hon talar inte gärna om sina känslor, hon tar inte gärna upp jobbiga saker och höjer inte rösten i onödan. 

Min mamma är ingen alls.

När jag var tonåring så var jag som tonåringar är mest. Jag var vilsen, arg och irriterad. Jag tyckte min pappa var pest och att min mamma var slätstruken. Mamma var tråkig. Hon hade inget intressant att lära mig och hon pratade aldrig med mig. Hon ville inte ta reda på hur jag egentligen kände. Hatade jag min mamma? Såklart inte men jag föraktade henne ibland. Varför sa hon aldrig något när pappa höll på och gormade som värst, varför lät hon honom hålla på och gräla och gnälla på oss allihop. Jag tyckte hon var ryggradslös.

Jag var tonåring. Det är jag inte nu. Nu kan jag ser på min mor igen och se precis samma sak som jag såg då fast i ett nytt perspektiv. Min mamma är stark. Hon står där och tar emot när min pappa öser ovett över världen och är lika oberörd som när en gås får vatten på sig. Men jag vet också att när det går för långt, när han blir orättvis, när hans beskyllningar har gått alldeles över styr då säger hon nej. Hon tar inte det. Hon tar mitt parti, hon tar min systers parti.

Min mor har visst kunskaper som jag vill kunna och som jag har lärt mig. Jag har upptäckt mer och mer saker. Är det inte självklart för dig att du vet hur du planterar och driver upp en krukväxt? Hur du tar sticklingar från växter? Hur du sköter ett växthus och hur du klipper fruktträd? Det är självklart för mig. Mamma lärde mig.

Kan inte du rita ut mönster för att sy dig en kjol? Kan inte du fålla? Kan inte du sticka och virka? Kan inte du laga din väska när den går sönder? Sånt kan jag. Sådant har jag fått med mig av min mor.

För mig sitter recepten på maträtterna i ryggen. Jag vet hur man gör. Jag kan grunderna och jag är inte rädd för att pröva. Jag vet att man måste vara försiktig så man inte får med äggula när man gör maräng och jag vet hur man gör en dressing av det man råkar ha i kylen. Mamma visste det. 

Min mamma är också jätteduktig på sitt jobb. Hon är löneekonom och kan massor om arbetsrätt. Hon har hjälpt mig när jag hamnat i knipa på jobbet, hon har hjälpt mig ta kontakt med advokater och med myndigheter... 

Min mamma har aldrig varit överbeskyddande mot mig. Hon har försett mig med ett gäng goda råd och sedan bara stått där i bakgrunden. Hon har sett mig misslyckas ibland men framförallt har hon sett mig lyckas och har alltid varit där och kommit med beröm. 

Min mamma läser alla mina skolarbeten innan jag skickar in dem. Hon läser allt och rättar och kommer med förslag. Hon gjorde det när jag var 7 år gammal och hon gör det fortfarande fast jag har fyllt 23. 

När du flyttar ihop så kommer du nog märka hur stort avtryck din familj har gjort på dig. Jag vet. Jag fick en gång en kommentar av A att: "Det smakar inte som mammas." och konstigt nog blev jag väldigt förolämpad. För såklart. Det smakade visst nästan precis som mammas köttfärssås gör! Så som köttfärssås ska smaka!

Min mor är min måttstock och lyckas jag bli bara lite mer som henne så vet jag att jag inte är någon dålig person.

Tack.

"Asså! Tycker ni det är förtidigt att förlova sig om man är 16 & 17 år och har varit ihop i ett år?"
"Nej! Jag är 15 och jag förlovade mig och vi hade varit ihop i 5 månader då. Jag är jättelycklig!"

Jag är upprörd! Jag blir störd och irriterad! Jag.... Ahhh...

Andas... Återfinn balansen. Inte behöver jag bli så upprörd över det? Nej, verkligen inte. Så jag ska hejda mig själv.

Men jag tänker inte bara på mig. Jag tänker på väldigt många andra också. För oss är förlovning något viktigt. Det är kanske det tredje största steget i livet. Glöm allt om att välja skola och sånt... Att förlova sig är att göra ett livsviktigt val för mig. Man väljer vem man vill leva med för resten av livet och går ut offentligt och berättar det. 

Det handlar inte om att köpa en ring och sen är det klart. Ringen är bara en påminnelse om vad man har satt igång. Du har startat en rörelse som i slutändan kommer förena två familjer i ett gemensamt företag. 

Traditionellt sett innebär en förlovning att det kommer firas bröllop inom ett år. Om du är 15 år, hur har du tänkt genomföra det? Är jag för traditionell av mig? Mycket möjligt. Själv kanske jag inte heller kommer kunna hålla på det där med 1 år men kanske 2 år i alla fall.

När ni förlovar er så tänk inte i nuet. Tänk inte bara här och nu, tänk nästa år, tänk om fem år, tänk om tio år. Förlovning handlar inte om nuet, förlovningen handlar om framtiden.

Jag är inte förlovad. Och ni tänker "Yeah? So what?" Jag tänkte bara berätta det och ge er lite perspektiv på det här med förhållanden. Jag är 23 år och är ihop med min kille sedan 5 år. Vi har köpt lägenhet och skaffat katt ihop. Vi bor ihop sedan 1½ år och vi har en stabil grund att bygga på. Men vi är inte förlovade.

Missförstå mig inte, någon gång i framtiden vill jag gifta mig men som ni förstår tar jag inte lätt på det här och jag vill vara säker. Jag vill veta att oavsett vad som händer så väljer jag honom idag och imorgon. 

Många av mina vänner lever också ihop med sina pojk och flickvänner och de har inte heller förlovat sig helt enkelt för att de inte känner sig redo. Jag tvivlar inte på att de flesta av oss kommer ta steget om sådär 5 år eller så men tills dess är det här nog. Jag behöver ingen ring för att veta att han älskar mig. Och han behöver inte bli kallad för min fästman för att han ska veta att han är den jag valt.

Så om du inte tänker 10 år in i framtiden tycker inte jag att du ska förlova dig. För om hälften av alla tonåringar förlovar sig och bryter upp igen... Vad betyder det då för oss som är kvar? Vad är det för mening med att förlova sig om de flesta som gör det ändå inte fullföljer det hela och gifter sig? Varför ska man förlova sig om man inte vill gifta sig? Det finns andra alternativ, varöfr inte registrera partnerskap? Jag ber dig, urvattna inte begreppet. Ta inte steg in i framtiden som du ännu inte är redo att ta. Du är ung ännu, du har hundratals möjligheter att välja och välja om igen. Försök att hålla det här valet speciellt. Försök att hålla det här unikt.

Nej, jag är inte emot att skilja sig, verkligen inte, men vi kan väl i alla fall leva med tron och förhoppningen om ett förhållande som håller livet ut...

För jag tror på kärleken och jag tror på att ta alla mina löften på största allvar.

 

 

/Acro

Jag tänker ta upp ordet "Stuteri" och förklara vad ordet kommer ifrån och hur språkhistorien ser ut. De källor jag använt mig av är SAOB och Hellquists etymologiska ordbok.

 

Så... Vad kommer ordet stuteri ifrån?

Ordet stuteri är minst sagt förvirrande i sin utformning och är tvetydigt i vad det egentligen är. Ett tvätteri tvättar man i, ett färgeri färgar man i och ett spinneri spinner man i. Men stuteri då? 

Alla hästtjejer vet att på ett stuteri avlar man fram hästar av olika färger och storlekar. Att sedan ordet stut i svenskan betecknar en ung, kastrerad tjur ställer till det. Vad har en ung tjur att göra med ston och föl?

Är det hästfolket som i alla år har missuppfattat vad ett stuteri egentligen bör ägna sig åt eller finns det en annan förklaring? Jo, visst finns det en rimlig förklaring, orden har nämligen olika ursprung och betecknar olika saker.

Ordet stut går att spåra ända tillbaka till fornsvenskan och ordet återfinns bland annat i tyskan, isländskan och danskan med samma eller liknande betydelse som i svenskan. Det har från början haft betydelsen av ’den trubbiga änden av ett horn’ men ordet är också besläktat med tyskans stotze ’stam, något avstubbat’ och engelskans stot ’ung oxe, unghäst’. 

Så vad kommer stuteri ifrån då? Ordet kommer från det tyska ordet stuterei där ordet stute betyder ’sto’, alltså en häst av honkön eller ’en hästflock’. Ordet har helt enkelt importerats från tyskan och inledningen liknar då det fornsvenska ordet för ung oxe. Det finns belägg i SAOB från 1600-talet där ordet används om hästgårdar så varken nu eller tidigare har hästfolket fått ordet stuteri om bakhoven.

Häst-eri eller Stut-eri?
En stut är ju en ung tjur, hur går det ihop?