acropol.blogg.se

Welcome... För alla er som gillade vad jag skrev i Acro says och fortfarande vill höra mina tankar om livet. Här kommer en del av de numren publiceras igen innan jag börjar skriva nytt. Enjoy!

Yttrandefrihet - Ett skarpt svärd att svinga eller en ödmjuk skyldighet?

Publicerad 2013-05-04 22:16:50 i Allmänt, Samhällskritik,

Vi lever i ett fritt land och jag är oändligt tacksam för det. Vi har rätt att yttra oss och ha egna åsikter och allt det är bara bra. 

Men det finns en baksida. En sida av yttrandefriheten som ibland kommer alltför tydligt fram här på stallet.se. Det finns de medlemmar som svingar yttrandefriheten och åsiktsfriheten framför sig som ett svärd och skär, ja, skär rakt igenom sina medmänniskor!

Jag får tycka att du är knäpp, det är helt okej. Jag får säga att jag tycker du är knäpp men jag SKA inte göra det. Det är inte rätt. Det är inte förenligt med att visa varandra respekt.

Jag får skriva massor av tjat, gnägg och inlägg i chatten och högljutt ge uttryck för den ena eller andra åsikten men jag BEHÖVER inte göra det. Vad spelar det för roll om jag tycker Bieber är totalt ointressant? De som, liksom jag, inte bryr sig om ämnet i fråga vill ju ändå inte läsa om jag skriver om honom och de som bryr sig om ämnet i fråga är inte intresserade av att veta att jag inte bryr mig. Ergo, ingen mening med att jag yttrar mig. 

Varför skriver du någonting alls? Det är ju för att du har ett behov av att uttrycka dig men lär dig också att sätta stopp, att hejda dig. 

Vi lever i en tid där varje impuls följs upp av handling. Jag är hungrig - Jag äter. Jag är törstig - Jag dricker Jag har tråkigt - Jag surfar på min dator. Jag är arg - Jag attackerar. Det här är inte hälsosamt, vi måste öva oss på att inte reagera lika snabbt. Det är inte bra för oss att sänka våra trösklar så lågt, att reagera som små barn vars viljor genast ska uppfyllas. De är bättre än så, du är mer mogen än så. Därför ska du handla bättre än så. Det du skrivit ut på internet finns där för alltid. Ja, jag menar, för alltid. Det går aldrig att ta bort helt.
Det du skriver här finns kvar. Och bakom varje stallnamn du skriver till, sitter en person. Det kan vara en kaxig typ som skakar av sig dina hårda ord som om du hällde vatten på en gås eller så är det en nioårig tjej som har varit här i ett halvår, som precis har förstått hur det här med Stallet.se fungerar. Det kan vara någon som har det tufft, som har stallet.se som sin sista tillflykt. Och du sticker ett svärd av yttrandefrihet rakt igenom hens trasiga, sargade själ.

Kan du stå för det? Kan du stå för att såra, bryta ner och förstöra andra människor? Om du svarar ja på detta, så varsågod och fortsätt säga din åsikt i precis alla lägen. Om du inte kan det...

Ta en sekund extra, läs vad du skrivit och tänk efter om du skulle kunna säga det här öga mot öga till ett barn, till en ung tonåring, till en människa och skicka sen.

Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att yttrandefriheten inte finns. Nej, det är en yttrandeskyldighet. Vi är skyldiga att agera och yttra oss för andras skull, för att påvisa missförhållande, för att förändra och förbättra. Så ta ditt ansvar, ta din yttrandeskyldighet och använd den för att lyfta andra.

Vi får aldrig glömma att med alla våra rättigheter så kommer skyldigheter. Det är vår skyldighet att uppträda schysst mot varandra.

Over and out

/Acro
 
Ps. En kommentar skadar inte...

Att vara kär i kärleken

Publicerad 2013-05-04 22:12:00 i Allmänt, Relationer,

"Gahh! Panik! Jag är 15 år och har aldrig blivit kysst!"
 
"OMG! Jag är snart 16 och har aldrig haft en pojkvän! Är jag onormal?"

Ehm... Nej? Men tänk själv, hur många finner kärlek när de är 15 år? Det är inte så många. Vissa finner någon de är förälskade i och det är bra, bra för dem. Kanske en eller två finner sann kärlek. Ni andra... Ni får vänta. Det är inte onormalt. 

Jag var 18 år när jag träffade min sambo. Min lillasyster Chinea var 18 när hon träffade sin pojkvän. Min bästa vän var 23 när hon hittade någon hon tyckte tillräckligt mycket om. Är det något fel på oss? Nej, vi är helt normala.

När du nu sitter här och slår på dig själv och tänker fula, äckliga tankar om dig själv så ta en paus... Tänk på varför du vill ha någon att vara tillsammans med. Är det för att alla andra har det? Är det kanske så att du är mer förälskad i förälskelsen än i pojken? Är det mer frestande att vara tillsammans med någon än att vara tillsammans med just den här killen?

Bli inte ihop bara för att andra säjer att ni skulle vara söta ihop. Bli inte ihop med någon bara för att alla dina vänner har pojk- och flickvänner. Bli inte ihop med någon bara för att du vill bli kysst. Bli ihop med någon för att den personen är rätt för dig, bli ihop när du möter en person som får hela ditt huvud att snurra!

Ja, det är mysigt att ha någon. Det säjer jag inte emot. Jag älskar honom och att alltid ha någon att prata med, vi gör saker tillsammans och jag kan ringa vilken tid på dygnet det än är. Men... 

Jag är komplett i mig. Jag är hel i mig själv. Jag behöver inte min pojkvän för att bli en sammansatt person. Att förlora honom nu skulle bli svårt, nästan omöjligt men ändå... Jag er mig själv nog, när jag är singel behöver jag inte någon annan än mig själv å mina vänner. 

Så. Snälla du, hör på mina råd. Du är inte onormal, du är precis som alla andra tonåringar, rädd och osäker. Du er precis lika vacker och bra som alla andra människor runt omkring dig. Och: Kärleken kommer till dig och. Du behöver inte springa och leta efter den. Den kommer snart till dig. Var bara beredd att välkomna den när den väl är där.
 
/Eder Acro

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som fulast i landet är...?

Publicerad 2013-05-03 23:13:00 i Allmänt, Självbild,

Jag tror att det här är ett av mina favoritnummer... Därför publicerar jag det först. Det rör mig, det rör dig. Det är tankar som vi alla tänker...
 
Jag står i badrummet. Det är morgon. Jag har precis duschat och har badrocken på mig. Det är immigt på spegeln men genom dimman framträder mina ögon mer och mer. Jag stirrar rakt in i dem. De stirrar tillbaka. Blå. Grå. Klara och med mörka mönster på irisen stirrar de tillbaka mot mig utan något speciellt uttryck i ögonen. Mörka ögonfransar ramar in dem, nästan lika mörka ögonbryn välver sig över dem. Högre upp sträcker sig en blek panna, nedanför sitter en liten uppnäsa med en alldeles för bred näsrot. Munnen är stor och plutande alldeles av sig själv. Hyn är sådär. Trots underhåll finns det en eller annan finne där. Fortfarande. Fortfarande. Hoppet när man var tonåring var att de måste försvinna någon gång. Det har de inte gjort ännu även om de är färre. Hakan är obefintlig och halsen ganska kort. Axlarna sluttar, jag har en antydan till gamnacke sedan många år, det är sådan jag är skapad.

Håret är blött. Är det långt eller kort? Jag ser det fortfarande som kort fast det utan problem går att ha i hästsvans och nästan att fläta. Färgen är naturligt brun, varken fin eller ful, den bara är. Den är min.

Kroppen är blek och mullig. Jag är inte fet men inte är jag smal. Jag är inte vältränad men jag orkar gå långt och bära tungt. Huvudet vill gå längre än kroppen orkar. Knäna är ömma och sneda då fötterna är för platta. Jag har alltid att välja mellan de oerhört fotriktiga gympaskorna och de roligare Conversen eller klackskorna. Det är ungefär jämt mellan valen. 

Jag har höfter. På gott och ont. Jag är vuxen, fysiskt mogen att bära och föda barn. Men inte mogen för att bära Cheap mondays jeans. De vill inte ha mig. Jag passar inte i deras platta form. 

Men de passar inte in i min form heller. Så då är vi överens.

Jag tittar på mitt ansikte. Det är avslappnat, uttryckslöst och tråkigt. Tråkigttråkigttråkigt. Jag hatar det för en sekund. För en sekund ser jag ett smalt ansikte med kindben, smala läppar, en spetsigare näsa och blont hår. I nästa sekund är det ansiktet borta. Kvar finns jag.
 
Sedan blir jag avbruten av att A sticker in huvudet. Jag får en slängkyss innan han försvinner ut igen. Vad såg han?

Han såg något helt annat. Han såg ett ansikte fullt av liv, han såg ögon som strålade av energi och intelligens. Han såg en mun som kan skratta högt, le finurligt och emellanåt fäller en ironisk kommentar eller två. Han ser ett huvud fullt av smarta, knäppa, roliga och helt förtjusande tankar. Håret är bara dess skydd. 
Han ser inte att Cheap Mondays jeans inte passar. Han vet inget om klädstorlekar men han vet att jag passar i hans famn. 

Och helt plötsligt ser inte jag det heller. Vad spelar det för roll om min näsa är för liten? Det är inget som han ser. Inte heller ser K eller L det. De ser bara mitt leende. De ser inte att jag har en bullmage, de ser bara hur snygg min nya tröja är. De ser bara att jag är där med dem.

För övrigt... Den enda gången jag har fått en kommentar om mina höfter var för tre veckor sedan av en god vän jag gick före nerför trappan. "Grrr! You got some serious hips goin' on!"

Jag ler vid minnet. Dragen mjuknar och framträder tydligt och ögonen öppnas upp helt. Då, där ser jag det. Det är SÅ jag ser ut.

Jag är smart och begåvad på många olika plan. Jag är älskad och kärleksfullt uppfostrad. Jag har fått uppmuntran och har utvecklat ett stort självförtroende. Trots alla dessa egenskaper har jag tittat på mig själv och tyckt att jag är ful. Avskyvärd.

Men... Jag är inte det. Jag är fin. Du tänker förhoppningsvis att jag är en i alla fall normalbegåvad person, hyfsat smart och klok sådär. Om jag kan ha så totalt fel om mig själv, vad säger att du inte har det när du ser dig själv i spegeln och tycker att du är ful?

För övrigt... Vad spelar det för roll vad JAG tycker om dig så länge DU tycker om dig.

Älska dig själv!
/Din Acro

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela